Etikett: Kultur

Transformers.

Kollade igår på Transformers med barnen och är verkligen helt jävla förbluffad över att folk ser på skiten frivilligt. Det är verkligen en fruktansvärd film ur alla möjliga perspektiv; uselt skådespeleri, tunn handling, ett himla sexualiserande av kvinnor, platta karaktärer och så otroligt jävla ansträngande för både ögon och öron.

Det fascinerar mig faktiskt att människor ser på detta och att det inte bara rör sig om en liten grupp med någon slags fäbless för underhållningsvåld utan om en massa massa personer. Alltså fy.

Jaja, jag antar att folk gillar olika slags kultur och det kan man väl få göra. Men alltså satan vad tråkig viss populärkultur är. Jag har dessutom en ide om att det inte är särskilt bra att bli matad med den typen av kultur sedan barnsben. Inte att det skulle vara direkt farligt eller så, men jag tror inte att psyket utvecklas särskilt mycket av den typen av extremt svart-vita och banal kultur som liksom serveras på silverfat. Det är fördummande, helt enkelt.

Om jag skaffar barn kommer jag hålla dem så långt bort som möjligt från den typen av kultur. Jag vill inte mata mina barn med underhållningsvåld, banala storys och simpla och generaliserade karaktärer. Det blir man ju fan puckad av.

Varför finns det bara ett sätt att hitta sig själv på?

Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.

Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.

Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.

Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.

Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.

För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.

Shoppingkulturen.

Shopping ger många personer känslan av lycka. Det behöver inte vara relaterat till att det man konsumerar skänker mervärde till människans vardag. Jag skrev ju innan om min egen lust att konsumera och om hur den kan vara svår att stävja även om jag rent intellektuellt vet att det inte kommer skänka mig något annat än stress och mer begär på längre sikt.

Det tycks skänka djupt kortsiktigt välbefinnande att köpa saker, lite som en drog. Man får en känsla av att man förbättrat sin livskvalitet, att man flyttat upp lite i den sociala hierarkin eller förbättrat sin image. Det finns ju dessutom människor som hamnar i djupa shoppingberoenden och lånar sig till pengar för att kunna konsumera eller prioriterar shopping framför mer elementära saker för välbefinnandet, såsom mat. Framförallt så prioriteter vi som samhälle i alltför hög grad konsumtion av onödiga och lågkvalitativa prylar på bekostnad av långsiktiga eller nödvändiga investeringar och utgifter såsom bostad, tandvård eller hälsosam mat eller att arbeta mindre, vilket är en investering i hälsa och välbefinnande för många.

Att människor shoppar tas för givet och ifrågasätts sällan. Ibland höjer någon en kritisk röst mot till exempel Ullared och talar sig istället varm för de dyra kvalitetsklädernas överlägsenhet, men tanken att de flesta helt enkelt bara borde shoppa mindre faller inte många in. Nej, att shoppa är ett fullkomligt accepterat och normalt intresse i denna värld och de som inte gör det har nog ofta andra bevekelsegrunder än något slags överlagt beslut kring livsstil, till exempel brist på pengar.

Jag ser konsumtionskulturen av idag som extremt destruktiv, inte bara för miljön utan även för oss själva. Vi fyller upp behovet av närhet, kärlek och så vidare med ting. Jag skiter i att shopping är ett folkligt nöje ty anledningen att det är så är att shopping är beroendeframkallade, inte att det på något vis är en positiv kraft i våra liv.

Så hemskt med bögiga kulturyttringar.

Igår frågade någon på twitter om en enda sak som är tråkigare än Justin Bieber-hatet. Det tog mig några timmar att fundera ut svaret, men så kom det till mig mitt i natten när jag vaknade till lite: medelålders män som ironiserar över ungdomar med häng. Kan fan inte fundera ut något tråkigare än det! Fick då denna länkad:

Nu skulle väl denna kunna tolkas som strikt upplysande också men jag tror inte att den är skapad i det syftet. Budskapet är att de tär kasst med häng eftersom det är något som äckliga fängelsehögar började med!!11!!1!!!!

Detta är nog bland det värsta jag vet: folk som ska hålla på och klanka ner på andra kulturuttryck för att de är bögiga. Det är ju något man hörs sägas om Justin Bieber ganska ofta också, att han är ”gay”. Pallar inte, det är så jävla tråkigt och ruttet.

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?

Vi behöver inte förbjuda andra kulturyttringar för att få plats för vår egen.

När folk snackar om det här med att värna om den svenska kulturen blir jag så konfunderad. Alltså, jag har absolut inget emot att folk är svenska, stolta över sitt ursprung och liknande, men det är ju skillnad på det och att vilja förtrycka andra kulturer. Om ni nu är så himla stolta över ert ursprung så är det väl bara att praktisera det, och så kan ni låta andra vara stolta över och värna sina ursprung. Jag förstår inte det stora problemet.

Sen är det skitfånigt med folk som uppfattar det som rasistsikt att hissa svenska flaggan eller sjunga nationalsången, det är himla fel tycker jag. Men vi behöver inte förbjuda andra kulturyttringar för att få plats för vår egen.

Om svensk alkoholkultur.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.

Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).

Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.

Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.

De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.

Att erkänna skillnaderna.

En sak jag kan bli så jävla matt på är folk som måste hålla på och vända ut och in på den så kallade svenskheten. Måste påpeka att det vi kallar Svenskt minsann kommer från de här olika länderna i ursprungsläget.

Det må vara sant, men så är det ju i alla länder! Länder påverkar och influerar varandra och framförallt är nationen som klar avgränsad kanske inte så gammal och självklar som vi ofta vill tro. Även inom Sverige bland etniskt svenska finns olika kulturyttringar.

Hur som helst så fattar jag inte det här behovet av att hävda att våran kultur har skapats av människor som invandrat och att det därför inte finns något ”svenskt” som vi ska skydda från något utomstående hot. Grejen är ju att det verkligen finns något svenskt, även om det är mer abstrakt än dalahästar. Men det svenska är ju rimligtvis den blandning som har uppstått i krocken av alla dessa element från utsidan. Vad fan, vem som helst som varit utomlands vet ju att det finns olika kulturer i olika länder.

Vi måste erkänna att det finns saker och ting i vårat kulturarv som är typiskt svenska och som är hemma för oss. Det är skillnad på människor från olika områden i världen, folk i olika länder har olika referensramar, seder och bakgrunder. Det är så.

Om vi inte erkänner att det finns saker som gör oss olika så blir det himla svårt att integrera människor på ett vettigt sätt. Det blir bara något falskt leende ”hej blatte, du är lika mycket värd som jag och även likadan”, en så stor ovilja att göra upp med det som faktiskt är olika att det bara förvandlas till något förment och tomt prat om alla människors lika värde.

Och jag menar inte att dessa personer ska lämna det annorlunda bakom sig för att integreras. Jag menar att vi måste se olikheterna för att kunna se likheterna. Sen kan vi kanske öppna upp vår blick för andra kulturer, notera att det finns olikheter men vara intresserade av dessa.

Att träffa människor som är annorlunda är en nyckel till att förstå sig själv, men då måste man erkänna detta och inte tjafsa i något förljuget bjäfs. Och jag tycker faktiskt att det finns anledning till att erkänna och vara stolt över den svenska kulturen.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Spotify är ingen välgörenhetsorganisation.

Anna Troberg har skrivit en artikel på Newsmill om att Spotify tänkte strypa gratistjänsten. I stora drag håller jag med henne. Men sen börjar hon tjata om att de konsumenter som inte betalar med pengar faktiskt betalar med sin tid. Den tid man spenderar på att lyssna på reklam, får man anta.

Spotifys agerande signalerar även att man inte hyser någon större respekt för de kunder som använt sig av ”gratistjänsten”. Dessa kunder är inte osnutna gratisätare. Vi har betalat med något som för individen ofta är värt betydligt mycket mer än pengar. Vi har betalat med vår tid. Vår tid är pengar. Det har reklamsäljare insett för längesedan. Det är därför de kan sälja vår tid för dyra pengar. Det är hög tid att vi konsumenter också börjar värdera vår tid ordentligt och kräver att bli respekterade som vilka kunder som helst.

Det må vara sant att vi betalar med vår tid, men någonstans måste det ju faktiskt komma in pengar också. Dessa pengar kommer ju in genom att företag vill annonsera på Spotify, och anledningen till att de önskar annonsera är ju knappast bara att folk ska höra deras reklam, de förväntar sig ju även att en liten del av dessa människor också konsumerar produkten. Varför skulle man annars betala för reklamutrymme? Det verkar ju knäppt!

Reklam är ingen universallösning på finansiering av allt. För att folk ska vilja annonsera så måste ju annonsen öka försäljningen, annars går det ju inte ihop. Det är ju inte så att det magiskt skapas pengar för att jag lyssnar på en jingel.

Jag tvivlar på att Spotify behöver strypa gratistjänsten för att fler ska lyssna, men i idealistiska resonemang om att Spotify borde värdera vår ”tid” fungerar liksom inte i kontexten. Antingen är Spotifys modell lönsam, och då kan de fortsätta med den, eller så måste de förändra den. För hur mycket man än vill det är Spotify ingen välgörenhetsorganisation utan ett företag, som liksom de flesta andra företag drivs av profitintresse.