Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

kvinnor

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

wpid-img_20140513_095851.jpg

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

Lattemorsor, kulturtanter och kvinnor i offentligheten.

Minns en person jag kände som tyckte att det var en kul grej att klaga på så kallade ”lattemorsor” som bara satt och tog upp plats i offentligheten med sina barn. Exakt vad som var så himla störande med dessa kvinnor var oklart. Det verkade handla om att de gav uppmärksamhet till varandra och inte till barnen, och om att de tog upp plats i offentligheten fast de minsann var lediga och kunde vara hemma istället. Det var irriterande med barnvagnar i rusningstrafik, men jag tvivlar på att kvinnor som är mammalediga är särskilt frekventa i just rusningstrafik.

”Lattemorsor” och ”kulturtanter” är två grupper kvinnor som det finns ett stort förakt mot. Att pappor fikar med sina barn anses i regel bara fint och gulligt, att gubbar går på teater har jag aldrig hört någon uttala sig om över huvud taget, trots att det är ganska vanligt. Hur kommer det sig att det är dessa grupper av kvinnor som hånas?

Jag antar att det som stör är att kvinnor tar plats i offentligheten på sina egna villkor, utan att vara till för män. När kvinnor umgås i grupp och utför aktiviteter som inte kan relateras till tillfredsställandet av män så är det upprörande. Stora tjejjgäng som går på krogen väcker inte samma upprörda käönslor, för där kanske de ska ragga eller i alla fall bli föremål för raggande. Samma sak med kvinnor som shoppar, det är ju något de kan tänkas göra för att attrahera en man.

Det är osannolikt att en kvinna som går med sitt barn och en annan grupp mammor och fikar skulle kunna vara föremål för någon slags romantik. Denna kvinna har ju redan utfört sin uppgift, alltså att skaffa en (antas det) man och skaffat sig ett barn tillsammans med honom. Då ska kvinnan inte längre ta plats offentligheten utan borde endast fokusera på att ta hand om det hon har. Hon ska ägna varje vaken stund, varje ledig minut, åt att överösa barn, man och hem med omsorg och kärlek. Hon ska ständigt offra sig.

Samma sak med kulturtanter. Dessa kvinnor är inte heller aktuella för att dras in i reproduktionen, eftersom de inte längre antas vara fertila. Dessa kvinnor borde helst inte synas i offentligheten alls, och extra provocerande blir det när de dyker upp i grupp. Gamla kvinnor som har mage att synas och till coh med verka ganska nöjda med sin tillvaro!

Män däremot får i regel ta plats i offentligheten lite som de vill, oavsett ålder eller aktivitet. De ifrågasätts inte, de hånas inte, de bara är och har självklar tillgång till det offentliga.

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.

Att förhålla sig till män.

En sak jag verkligen önskar att fler män förstod är att kvinnor ständigt förhåller sig till dem. Som kvinna blir en lärd två saker om det här med män:

  1. Män är farliga. Inte att alla män är farliga eller så, men att det finns en överhängande risk för att bi utsatt för saker av (främmande) män. Vi får lära oss hur vi ska skydda oss mot våldtäkter, vi får lära oss hur vi ska bete oss för att slippa sexuella trakasserier, vi får lära oss vilka män vi ska akta oss för för att slippa bli slagna och så vidare och så vidare. Kulturen fullkomligt svämmar över av berättelser om kvinnor som blir utsatta för fruktansvärda brott av just män. En skulle ju nästan kunna tro att kvinnokroppar konsekvent används som rekvisita i spännande berättelser eller något.
  2. Ansvaret ligger på kvinnor. Vi får också lära oss att vi ska skydda oss. Hela tiden skydda oss. Män får inte lära sig ens i närheten så mycket om hur de ska skydda sig från slagsmål. Vad signalerar detta? Jo, om du kan skydda dig och vet det så innebär det att det är ditt fel om någonting går snett. Om en kvinna blir utsatt för något brott så är det hennes fel, för det är hon som inte tagit till sig alla välmenande tips om hur hon kan skydda sig tillräckligt mycket. Nevermind att dessa tips kräver sjukt mycket arbete att följa, saknar verklighetsförankring (till exempel: våldtäkter sker mest i hemmet, inte bara ”farliga” män slår och så vidare) och dessutom ofta är motsägelsefulla.

Detta gör att många kvinnor går omkring med en rädsla inte bara för att bli utsatta för något utan också för att det ska vara deras eget fel om det händer. Kvinnor tillåts inte bara vara lyckligt ovetandes om alla hemskheter som kan hända oss, utan vi måste ständigt tänka på dessa hemskheter och hur vi ska göra för att undvika dem.

Kvinnor har också lärt sig att tillfredsställa män först och främst, dels för att få bekräftelse från män och bli accepterade av män men också för att vi lärt oss att vara rädda för konsekvenserna av att göra en man upprörd. Att tillfredsställa män är en överlevnadsinstinkt för kvinnor. Därför kan män inte förvänta sig att kvinnor alltid säger rakt ut vad de tänker och känner.

Ofta pratar män om att de ”vill väl” och liknande. Detta är säkert sant, problemet är att det inte räcker med att vilja väl nu när vi lever i ett patriarkat. Som man har en makt oavsett om en vill det eller inte, som man så kommer kvinnor att förhålla sig till en och anstränga sig för att tillfredsställa en.

När män närmar sig kvinnor så måste de tänka på det här med att kvinnor ständigt förhåller sig till män. Det funkar inte att typ förvänta sig att någon ska säga nej när hon känner sig obekväm, det funkar inte att förvänta sig att kvinnor ska sätta upp sina egna gränser. Kvinnor har lärt sig att vi inte får ha gränser, speciellt inte gentemot män, så om en förväntar sig att kvinnan ska sätta upp gränser är risken stor att det inte sker och hon bli obekväm.

En grej jag kan tycka att vissa män gör som är problematiskt är att vara ”ärliga” på ett sätt jag tycker är obekvämt. Typ prata om att de känner sig attraherade av mig eller liknande. Det som kan uppfattas som charmig rättframhet av vissa uppfattas av mig snarare som ett övertramp på min personliga sfär. Jag behöver inte veta vad olika män tycker om mitt utseende, att de känner sig attraherade av mig och så vidare. När jag får i denna information så behöver jag förhålla mig till den, och det är jävligt jobbigt. Jag måste avvisa intresset på ett sätt som är tydligt men som inte gör mannen ledsen eller arg, alternativt stå ut med en massa sårade eller arga känslor. Båda är påfrestande.

Många män slänger ur sig ”komplimanger” och visar intresse för att sedan förvänta sig att kvinnor ska reagera på det här på olika sätt, för det mesta vill de att kvinnor ska bli glada för uppmärksamheten. När kvinnor inte lever upp till förväntningarna på hur de ska reagera så bli dessa män inte sällan sårade eller arga. Det finns säkert män som inte bli det, men vetskapen om att många män blir det är nog för att en som kvinna ska känna sig obekväm när sådant kommer på tal.

Innan du som man tar kontakt med en kvinna kan du kosta på dig att tänka lite på detta. Tänk på det här med mäns makt och kvinnors underläge, tänk på att kvinnor lär sig att vara rädda för och tillfredsställa män. Sedan kan du tänka på hur du kan ta kontakt, om du ens ska ta kontakt. I många fall är det bästa sättet att visa vänlighet och omtanke att inte ta kontakt alls, kanske rentav att markera att en inte planerar att göra det. Jag vet till exempel att vissa män går över på andra sidan gatan om de går bakom en kvinna på vägen hem sent på natten, eftersom de vet att hon kan komma att känna sig hotad av det. Detta är nog en bra mycket bättre strategi än att försöka visa att en är vänligt inställd genom att hälsa.

När en förslår detta blir vissa män upprörda. De vill minsann inte straffas för att andra män inte beter sig bra mot kvinnor. Denna gråtfest ger jag inte mycket för: om en verkligen har kvinnors intresse i åtanke och inte sitt eget behov av att framstå/känna sig som en ”bra kille” så borde detta inte vara ett problem. Då borde det gå att bara strunta i hur en uppfattas och helt enkelt bara fokusera på att en kvinna ska slippa förhålla sig till en mer än vad som är nödvändigt, och detta görs bäst genom att inte agera på ett sätt som kan uppfattas som att en vill ha ut något av situationen.

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.

Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.

Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.

Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.

Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.

Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.

Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.

Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Kvinnor kan påverka även utanför hemmet.

När jag har skrivit om barnfödarstrejkandet så har jag fått en del kommentarer i stil med att det är ”dumt” att jag inte tänker föra mina gener/värderingar vidare, eftersom jag är en bra person och så vidare. Vissa verkar mena att det vore kontraproduktivt av mig att inte skaffa barn eftersom jag i så fall inte har någon chans att sprida detta vidare.

Det första problemet jag har med detta är att det fortfarande handlar om att jag ska använda min kropp, min reproduktiva förmåga, till något slags högre syfte. Jag ska gå igenom allt det lidande en graviditet innebär för ett högre mål. Jag tycker inte att det finns något feministiskt i det och jag tycker det är ganska osmakligt att framställa det som om det vore någon slags plikt jag hade för kampen. Hur ska vi kunna nå ett jämställt samhälle när det bland feminister ses som helt acceptabelt att säga att kvinnor bör föda barn för typ ”samhällets” skull. Det är ju samma skit som innan, kvinnors kroppar är aldrig deras egna utan tillhör familjen, samhället, kampen och så vidare. I dagens samhälle så leder barnaskaffande till en massa i mina ögon oönskade effekter och dessa vill jag hellre slippa.

Sedan kan vi ju även ifrågasätta strategin som sådan: jag tror att det är en brutalt ineffektiv strategi att föda fram revolutionärer. Om vi ser det rent tidsmässigt så tar det oerhört mycket längre tid att föda och fostra ett barn än att radikalisera människor genom att sprida åsikter som jag gör nu. Jag tror absolut att jag kommer ha betydligt mycket större inflytande om jag ägnar mig helhjärtat åt den feministiska kampen än om jag skaffar barn i hopp om att de ska bli bra människor. Även om jag lyckas föda fram 2-3 bra människor så kommer det inte innebära någon större samhällsförändring.

Att skaffa barn tar tid. Det tar dels den tid som internaktionen med barnet tar, men det tar också den tid som en måste lägga på att arbeta om en har en till mun att mätta. Om en lever i en heterorelation kan jag tänka mig att det tar ganska mycket tid att få allt att fungera med partnern när en dessutom har ett barn och så vidare. Det är klart att det går att ha barn och engagera sig politiskt, men det är självklart så att det kommer att finnas färre möjligheter, mindre tid. Jag beräknar alltså mina möjligheter att påverka som ganska mycket större om jag väljer bort barn.

Den idé som gömmer sig bakom det här uttalandet är, som Helena skriver ett mycket bra inlägg om här, att den främsta möjligheten till att påverka för en kvinna är genom hemmet. Traditionellt så har det varit så att mannen har bestämt i ”det stora”, samhället, och kvinnan i ”det lilla”, hemmet (även om det såklart egentligen är mannen som har makten även i det lilla). När en kvinna pratar om att avstå från den eventuella påverkan hon kan ha i ”det lilla” så hör folk att hon helt och hållet tänker avstå från att påverka något över huvudtaget. Så är det såklart inte. Det går alldeles utmärkt att påverka en massa människor utan att nödvändigtvis ha fött dem.

Varför försöker folk lura in mig i att tro att min enda möjlighet till påverkan är att förse detta samhälle med nya människor, att vandra in i den kvinnofälla som barnafödande i regel är? Det är ju ganska uppenbart att jag påverkar även på andra vis, och jag förstår inte varför folk tror att jag är tvungen att skaffa barn för att kunna påverka ”på riktigt”. Jag tycker att det är nedvärderande och verklighetsfrånvänt att hävda att kvinnors främsta möjlighet till påverkan är den i hemmet.

Jag tycker inte heller att det låter särskilt sunt att föda barn som någon slags revolutionär strategi. Det skulle ju innebära att jag i praktiken skulle använda mina barn för mina politiska syften. Alltså jag är helt för att fostra in barnen i sunda värderingar och så vidare, men jag är emot att använda barn som någon slags vapen i kampen. Barn ska få vara människor och inte deras föräldrars projekt, detta anser jag i sig vara förtryckande och patriarkalt.

Skillnader mellan män och kvinnor.

IMG_20131017_182051Jag läste lite i Det kallas kärlek av Holmberg och hittade det här om kvinnliga och manliga egenskaper. Jag tänker att det verkligen har varit väldigt markant under framförallt min tonårstid att allt som är kvinnligt är dåligt och att allt manligt är positivt eller i alla fall neutralt. Så känner jag inte alls längre kring kvinnligt och manligt, nu ser jag det mesta maskulinitetsutövande som något väldigt negativt eftersom det är hög grad är kopplat till våld, till tolkningsföreträde och att inte ta ansvar för sina känslor. Att utöva manlighet är att utöva makt i ett patriarkalt samhälle, och jag tycker att allt maktutövande är negativt.

Jag tycker inte heller att de egenskaper som nämns är något som män ofta sysslar med. Att vara orädd och handlingskraftig är något jag i mycket högre grad förknippar med kvinnor. I de flesta situationer jag stöter på i mitt liv där det krävs handlingskraft så är det en kvinna som levererar, alltså när det kommer till att försöka lösa relationsproblem, ge stöd åt någon som har det svårt, ta hand om hemmet och så vidare. Jag upplever också att män i mycket högre grad är rädda för saker, ofta för sitt eget känsloliv, men att de är mycket bättre på att täcka upp det. Framförallt upplever jag att män är rädda för att erkänna just sin rädsla och svaghet, vilket såklart går hand i hand med hur manlighet skapas. Manlighet handlar ju om att vara stark, oberoende och så vidare, och då är det jävligt svårt att erkänna att en faktiskt inte är det.

Detta har såklart inget att göra med biologi utan är kopplat till kvinnors underordning och att kvinnor i så mycket högre grad har tvingats till att lösa den här typen av problem eftersom de inte kan lita på att någon annan gör det, vilket män i regel kan, då män i regel har kvinnor i sin närhet som daltar med dem. Kvinnor har helt enkelt fostrats in i att ta hand om män och män har fostrats in i att bli omhändertagna av kvinnor, och en stor del i att ta hand om män är att låta honom ”känna sig som en man”, alltså inte konfrontera honom med hans ”omanliga” sidor, såsom svaghet, irrationalitet och så vidare. Såhär upprätthålls åtskillnaden mellan män och kvinnor, genom ständig förnekelse och genom att kvinna får dra lasset för allt det känslomässiga arbete män inte utför.

Twitter 24/10. Kvinnor får alltid ta ansvar för mäns känslomässiga omognad.

Det här snacket om att flickor mognar ”två år snabbare” än pojkar alltså vad fan är det för trams? Denna myt om att män skulle vara några slags hjälplösa jävla offer för sin egen idioti som kvinnor bara ska ha överseende med. Ställ lite krav på männen för fan. Vifta inte bort deras beteende med att de ”mognar senare”.

Det blir liksom alltid kvinnors ansvar att hantera mäns tillkortakommanden. Det är vi som ska åtgärda att män är omogna. Och såhär fortsätter det ju livet igenom. Kvinnor ska ta ansvar för att män inte kan hantera sina känslor hela jävla tiden.

Och som lön för allt detta känslomässiga arbete får vi endast bedyrandet om att det minsann är vi som sitter på mognaden. Vem bryr sig? Att bli betraktad som mer mogen är en usel jävla kompensation för att ta hand om mäns känslomässiga skit ett helt liv. Om omognad innebär makt i det här samhället så vill jag hemskt gärna vara lite mer omogen nu tack.

Så trött på att få den där ”du är bättre för du är kvinna”-klappen på axeln istället för att folk upprörs över förtrycket en utsätts för. Det handlar inte om att kvinnor ”är” bättre, det handlar om att vi fostras till att ständigt ta ansvar för män. Detta är inte ”vackert”. Så trött på att uppmanas till att vara stolt över att jag är kvinna. Vad ska jag vara stolt över? Att jag är förtryckt?

Att jag tagit ansvar för mäns känslor hela livet är inget jag är stolt över, det är förtryck jag blivit utsatt för. Jag är förbannad. Stolt blir jag när jag använder denna förmåga till något bra och konstruktivt, som att ta hand om mina systrar. De som förtjänar det. Kvinnor måste ta sina känslomässiga förmågor och göra något vettigare av dem än att curla män.

Arkiv