Myten om den hysteriska kvinnan lever kvar.

En fin patriarkal tradition är att sätta diagnoser på kvinnor som inte lever upp till det patriarkala samhällets förväntningar eller ideal. Till exempel hysteri var en diagnos som ofta sattes på kvinnor som hade problem med att underkasta sig den trånga mall en skulle leva i som kvinna.

Myten om den hysteriska kvinnan lever i hög grad kvar. När kvinnor reagerar på det förtryck som män utsätter dem för, genom att bli förbannade, kräva bekräftelse i relationer och så vidare, så anses det ofta vara ett uttryck för att de kvinnorna på olika sätt styrs ”för mycket” av sina känslor och inte är så kallat ”rationella”.

Rationalitet är ett ideal som skapats utifrån patriarkala ramar. Män behöver inte reagera på förtryck på samma sätt som kvinnor, män behöver inte foga sig i en underordnad roll och män har på det stora hela mycket mer svängrum inom vilket de kan ”leva ut” och så vidare. Eftersom män är normen i samhället så ses mäns känslomässiga problem, deras utspel och så vidare som mer rimliga, inte som ett tecken på galenskap utan snarare som rättmätiga reaktioner på oförrätter. Detta handlar om manligt tolkningsföreträde. När en man gör något så förväntas han ha goda skäl till det, även om det är att ha sex med en kvinna mot hennes vilja eller slå sin fru halvt fördärvad. När en kvinna gör något ifrågasätts hon i regel direkt, för att hon ska få rätt måste hon kämpa sig till det, vilket såklart i sin tur också uppfattas som ”hysteriskt”; ”varför måste hon skrika och bråka så mycket nu när vi sitter här och försöker ha det trevligt i våra förtryckarpositioner”.

Kvinnor som på olika sätt gör motstånd diagnostiseras fortfarande på ett sätt som stigmatiserar dem utifrån deras kön. Det kan vara att de har pms, att de har fått för lite kuk eller att de helt enkelt bara är som kvinnor är i största allmänhet; hysteriska och irrationella. Ibland dras det också till med sjukdomar som inte på samma sätt är bundna till kön, men som ändå ofta beskrivs utifrån just föreställningar kring hur kvinnor är. Vad som helst bara det inte handlar om att kvinna faktiskt reagerar på ett rimligt sätt på en oförrätt.

En grej jag har noterat är hur jag ofta diagnostiseras med att jag har eller har haft dåligt fungerande relationer med män. Detta är såklart sant, och det är också något jag ofta skriver om eftersom jag ser det som en av patriarkatets effekter. Mina relationer med män har såklart påverkat mitt sätt att se på världen men de har inte gjort att jag är mindre intelligent eller liknande. Jag är inte galen för att jag förmår sätta in mina erfarenheter i ett större perspektiv, det är vad människor gör dagligen och det som formar hela vår syn på samhället.

Kvinnor som försöker förstå det de blivit utsatta för i detta patriarkala skitsamhälle ur ett större perspektiv anses helt enkelt vara ologiska, irrationella, och om de agerar emot denna orättvisa är de hysteriska eller galna. Jag förstår att det kan vara svårt för många män att begripa vad det är som får feminister att agera som de gör, men om de kunde ta och släppa sitt tolkningsföreträde och faktiskt leva sig in i vår position skulle det kanske bli lättare att begripa att vårt agerande är ett fullständigt rimligt agerande i en orimlig värld. Att agera med ilska när en utsätts för förtryck är en fullständigt rimlig reaktion.

Om en stor grupp människor beter sig på ett sätt som en uppfattar som sinnessjukt borde en kanske försöka ta sig en titt på orsakerna bakom detta. För det allra mesta så är sådana beteenden reaktioner på verkligheten snarare än något som bara helt plötsligt bubblar upp inifrån en själv. Att kvinnor så ofta uppfattas som just ”galna” kanske har mer med samhället att göra än med kvinnorna själva. Men det är såklart bekvämare att patologisera människor och därmed stigmatisera deras protester än att ta något annat än sin egen bekvämlighet på allvar.

Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 3.

IMG_20121210_091808

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Detta är del tre, del ett finns här och del två finns här. Håll till godo!

Förtryck av individualitet
Primitivism (familjeliv och moderskap)
Funktionalism

Mannens främsta behov är att bli vägledd, omhändertagen, beskyddad och beundrad av Mama […] Daddy’s Girls – passiva viftare med skallrorna och alltid angelägna att bli bekräftade – reduceras, för en klapp på huvudet, för att få »respekt« av vilket skräp som helst, enkelt till Mama, en själlös administratör av fysiska behov; vyssjare av gnällspiken, apansiktet, peppare av det ynkliga egot, uppskattare av den vidrige; en varmvattenflaska med tuttar […] Processen med att reducera de kvinnor som hör till de mest efterblivna segmenten av samhället till djur – de »privilegierade, utbildade« medelklasskvinnorna, efterdyningar av mänsklighet där Daddy regerar helt – har varit så genomgripande att dessa kvinnor i den mest moderna nationen i världen i det tjugonde århundradet försöker gå igång på födslovärkar och att skräpa runt med bebisar hängande i tuttarna. Och det är inte för barnets skull – trots att »experterna« säger till kvinnorna att Mama ska stanna hemma och kräla i primitivism – utan för Daddy’s. Tuttarna är till för Daddy att hänga sig fast i; födslovärkarna är till för Daddy att gå igång på (då han är halvdöd behöver han fruktansvärt starka stimuli för att reagera).

Det här handlar, som jag förstår det, om kärnfamiljen. Kvinnor uppmanas till att ”kräla i primitivism” för sin egen eller för barns skull, men egentligen är det Daddy, eller männen, som tillfredsställs av detta. Genom familjen och hemmafruarna så kan Daddy ha en kvinna tillgänglig hela tiden, alltid få den kvinnliga uppmärksamhet och bekräftelse han så gärna vill ha.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Vårt samhälle bygger ju på familjer, och gjorde såklart det i än högre grad när Solanas skrev SCUM-manifestet. Eftersom familjen är den generella samlevnadsformen så tillskansar sig män väldigt mycket makt och tillgång till kvinnor.

Jag tänker också på män som tycker att det är så jävla vackert och fantastiskt med kvinnor som föder, kvinnor som uppoffrar sig för sina barn och sin familj och så vidare. Denna situation är egentligen ingenting eftersträvansvärt och vackert utan något ganska förskräckligt, men det är klart som fan att män tycker att det är soft att det är kvinnor som går igenom dessa plågor för att skapa ett bättre liv för mannen och hans avkomma, och inte han själv.

Kvinnans individualitet, vilken han är akut medveten om, men varken begriper eller är förmögen att relatera till eller greppa känslomässigt, skrämmer och upprör honom och fyller honom med avund. Därför förnekar han individualiteten i henne och fortsätter att definiera alla i termer av hans eller hennes uppgift eller funktion, och han tillskriver sig själv, förstås, de viktigaste uppgifterna – doktor, president, forskare – och skaffar sig därigenom en identitet, om än inte en individualitet. Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor.

Jag tänker på det här med att kvinnor måste vara könsvarelser innan de kan bli riktiga människor. Alltså; kvinnors främsta uppgift i livet är att förverkligas såsom kvinnor, något som alltid står i relation till en man, alltså som sexobjekt, som partner (till en man), som mamma och så vidare. Det är alltid detta som hamnar i fokus när det kommer till kvinnor. Kvinnor som är framgångsrika på olika områden blir ändå alltid först och främst bedömda som kvinnor, sedan för det de åstadkommit. Detta är också de egenskaper som är allmänna för alla kvinnor, alltså; kvinnor uppskattas inte först och främst för sin individualitet utan för det som gör dem till ett i raden av exemplar av ”kvinna”. Alla kvinnor blir först och främst bedömda utefter hur bra de klarar av sin roll som kvinna. Män däremot blir först och främst bedömda såsom individer.

Förhindrandet av privatliv

Eftersom han är tom inombords, eftersom han är en ofullständig, inte helt avskild varelse, inte har något eget jag att odla och ständigt är i behov av kvinnligt sällskap ser han inget som helst fel i att tränga sig in i tankarna på vilken kvinna som helst, även totala främlingar när som helst och var som helst.

När jag läser det här så tänker jag på tvångsobjektifiering, på tafsande och på raggande. Det är verkligen så att män förväntar sig tillgång till kvinnor, att de tycker att de har rätt till de kvinnor som rör sig i offentligheten och att de bli kränkta och sårade när de inte får den här tillgången. Som kvinna tvingas en alltid att förhålla sig till detta. Kvinnor måste hitta strategier för att slippa undan män.

Jag tänker på hur män brukar reagera när en påpekar att alla kvinnor kanske inte uppskattar att få deras ”komplimanger”; med ilska. De kan bara inte tänka sig att en kvinna inte skulle se det som höjden av lycka att de tycker hon är knullbar, och om hon nu inte gör det så tänker de säga det ändå. Det handlar liksom inte om kvinnors känslor utan, som alltid, om mäns rätt. Om mäns rätt till kvinnor, till att säga och göra vad som helst till kvinnor.

Isolering, förorter ochförhindrandet av gemenskap

Vårt samhälle är inte en gemenskap, det är bara en anhopning av isolerade familjeenheter. Och då mannen är förtvivlat otrygg och fruktar att hans kvinna ska lämna honom om hon konfronteras med andra män, eller för något som avlägset liknar liv, försöker han isolera henne från andra män och den lilla civilisation som finns. Därför flyttar han ut henne till förorten, en samling självupptagna par och deras barn.

Återigen kärnfamiljen. Kan väl inte säga så mycket mer än att jag håller med henne så jävla mycket.

»Hippien«, vars längtan att bli »Man«, en »hård individualist« inte är riktigt lika stark som genomsnittsmannens – och som dessutom är upphetsad av tanken på att ha en massa kvinnor tillgängliga – gör uppror mot strängheten i Familjeförsörjarens liv och monotonin i att bara ha en kvinna. I delaktighetens och samarbetets namn skapar han kollektivet, eller stammen, vilka med all sin samhörighet, och delvis på grund av den (då kollektivet är en utökad familj är det också ett utökat förtryck av kvinnors rättigheter, privatliv och mentala hälsa), inte är mer än en gemenskap än vad ett vanligt »samhälle« är.

Det här tycker jag också är roligt, för fy fan vad många vänstermän det finns som är precis såhär. Även män som sysslar med polyamori kan vara på det här viset; det handlar liksom om att de vill ha tillgång till kvinnor, ingenting annat, men genom att sälja in sig som fritänkande så kan de skapa en illusion av att de minsann inte alls sysslar med kvinnoförtryck.

»Hippien« babblar på om individualitet, men han har inte mer begrepp om det än någon annan man. Han längtar efter att få återvända till Naturen, till vildmarken, till de pälsklädda djurens hemland där han hör hemma, bort från staden där det finns åtminstone ett spår, en liten början till en civilisation, för att leva på artnivå där hans tid upptas av icke-intellektuella aktiviteter – odla, knulla, trä pärlor.

Här börjar Solanas komma in på individualitet, något jag tycker hen har en väldigt intressant syn på. Hen dissar både familjefaderns och ”hippiens” så kallade ”individualitet”. Jag tycker också det är intressant hur hen sätter individualitet i förhållande till gemenskap, alltså att hen ser individualitet som en förutsättning för gemenskap.

Likriktning

Trots att mannen vill vara en individ är han rädd för allting inom honom som på det minsta sätt skiljer honom från andra män, det gör att han misstänker att han inte är en riktig »Man«, att han är passiv och helt och hållet sexuell – en mycket upprörande misstanke. Om andra män är A och han själv inte är det måste det vara så att han inte är en man – han måste då vara bög. Därför försöker han bekräfta sin »Manlighet« genom att vara som alla andra män.

Alltså ja, extremt mycket av ”manligheten” är så otroligt likriktad, trots att män ofta sätter ett så jävla stort värde vid att de är ”individer”. Det är alltid de män som trycker mest på att de är ”individer” som är mest likriktade i sin manlighet, men deras individualitet är för det mesta bara samma gamla patriarkala skit som män i allmänhet ägnar sig åt. Jag tycker det är så jävla lustigt när män försöker motsäga sig feminism och könsmaktsordningen genom att babbla om att de är individer, de är så oförmögna att se och förstå att de är en del av ett system, de är så upptagna med tanken på att de är starka, fria individer att de inte kan begripa att de lever i ett samhälle.

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Detta kallas för genusordningen, det vill säga den strikta uppdelningen av kvinnor och män, kvinnlig och manligt, och konstruerandet av dessa tu som sinsemellan uteslutande motsatser. Kvinnligheten skapas för att mannen ska kunna känna sig som en man, men den kvinnlighet som skapas bli bara som en parodi av kvinnlighet, just eftersom den är så begränsad och stereotyp.

Filosofi, religionoch moral baserad på sex

Då mannens oförmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (den ultimata mansinstinkten är att livet är absurt) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lycka omöjlig på jorden, därför uppfann han Himlen.

Solanas syn på mannen är ju att han är oförmögen till att känna positiva känslor och att han ständigt försöker kompensera denna brist, genom att skaffa sig tillgång till kvinnor men också genom att ledas av andra. Här kommer filosofin och religionen in.

De flesta filosofer som inte är riktigt så fega inser att manliga brister existerar i män, men kan fortfarande inte inse att de bara existerar i män. Därför rubricerar de mäns villkor som det Mänskliga Villkoret. De lägger fram sina intighetsproblem, vilka skrämmer dem, som filosofiska dilemman och ger därigenom status åt sin primitivism; rubricerar högtravande sin intighet som ett »Identitetsproblem«; och fortsätter att pladdra pompöst om »Individens Kris«, »Varats Väsen«, »Essensen föregår Existensen«, »Existentiella Former av Varat«, etc, etc.

Jag tycker att det ligger mycket i detta, många av de ”problem” som män dryftat och dryftar är verkligen intighetsproblem som de försöker lyfta upp till någon slags allmänmänsklig nivå.

Jag tänker att det män saknar mycket i sina liv är kärlek och känslor. Eftersom män sällan lär sig att ge kärlek eller hantera sina känslor så får de ett ganska skevt förhållande till andra människor och till sig själva, något de sedan försöker råda bot på genom abstrakt tänkande, genom att på sätt och vis komma längre bort ifrån sig själva och andra människor och istället träda in i en värld av symboler, fina ord och så vidare. Istället för att försöka komma mer i kontakt med sig själv så flyr mannen från det, han tror att han kan hitta lösningen utanför sig själv.

En kvinna tar inte bara sin identitet och individualitet för given, hon vet också instinktivt att det enda som är fel är att skada andra och att meningen med livet är kärlek.

Jag tänker mig att kvinnor ofta har mer kontakt med sitt känsloliv och med andra människor. Jag tror också att kvinnor i högre grad utövar och värderar kärlek. Kvinnor lär sig att förstå sina egna och andras känslor. Tyvärr går väldigt mycket av denna känslomässiga kunskap åt till att försöka serva män känslomässigt, något som i och få sig inte nödvändigtvis behöver vara menlöst men som ofta är det, eftersom många män inte är intresserade av att förstå sig själva. Jag tänker på hur mycket enklare det ofta är att diskutera känslor med andra kvinnor än att göra det med män.

Det var allt för den här gången.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Om att predika för de redan frälsta.

Jag blir ofta anklagad för att endast skriva till de redan frälsta, eftersom min uttalade målgrupp är kvinnliga feminister. Detta antas vara dåligt eftersom en inte ”övertygar” någon utan bara skriver för någon slags hyllningskör. Lustigt nog är det aldrig andra feminister som skriver detta, utan så gott som alltid människor som på ett eller annat sätt vänder sig emot feminismen. Varför är dessa personer intresserade av att berätta för mig hur jag ska göra för att värva fler till feminismen? De borde väl bara vara nöjda med att jag väljer en så förskräcklig strategi och inte hjälpa mig att sprida en ideologi de ogillar?

Detta är en härskarteknik av rang: att definiera hur en annan person ska förpacka sitt budskap för att en ska tilltalas av det. ”Om du bara skrev lite mer såhär så skulle jag gilla dina texter”. Att förklara sin egna oförmåga att ta något till sig med skribentens tillkortakommanden och att ställa krav på hur framställningen istället ska se ut. Nej, jag tänker inte anpassa mina texter efter dig, vill du ta dem till dig så gör du det och om du inte vill så skiter du i dit, det kvittar mig, men kom inte med någon tårdrypande historia om att du egentligen vill läsa och förstå men inte kan för att jag är så himla dum.

Det stämmer att jag främst vänder mig till andra feminister. Det betyder inte att jag skriver för de redan frälsta. Det finns en stor diversitet inom feminismen, och jag stöter ofta på att andra feminister inte håller med om det jag skriver. Jag stöter också på att feminister tycker att jag hjälpt dem på traven i att formulera sina tankar kring något. Det är faktiskt sällan som jag får kommenterar i stil med ”precis såhär tänker jag”. Det beror såklart delvis på att det kan kännas tråkigt att kommentera på det viset, men det är fortfarande ingalunda så att alla som läser här bara får precis det de själva tänker sagt igen. Det hade varit ganska trist för de flesta tänker jag mig, jag brukar själv inte läsa den typen av texter för jag upplever det som ett slöseri med tid under vilken jag istället hade kunnat läsa texter som gav mig nya insikter.

Jag brukar faktiskt kritisera den här typen av feministiska uttryck, till exempel i mitt inlägg om feminister som oreflekterat förfasar sig över sexistisk reklam för att, som jag upplever det, positionera sig socialt. Jag tycker att det är ett stort problem när feminister slutar att vara ifrågasättande mot sig själva och mest bara utgör någon slags bekväm grupp som en kan vara med i om en har vissa åsikter, vilket sker ibland.

Jag tror att det här handlar om att vissa tycker att det är jobbigt att inte vara den som blir tilltalad, att inte vara målgruppen för en text. Det handlar nämligen om anpassning. Texterna jag skriver är inte anpassade för ickefeminister eller män. Jag kan förstå att det är jobbigt att läsa en text som inte är anpassad för en om en är van vid att hela samhället är anpassat för en.

Anledningen till att jag skriver för målgruppen kvinnor i allmänhet och kvinnliga feminister i synnerhet är att jag tycker att det är viktigt att även kvinnor har texter som talar till dem, att det finns sammanhang där det mänskliga utgår från kvinnan och inte mannen. Jag ser detta i sig som en feministisk handling. När jag läste Scum-manifestet så tänkte jag verkligen på detta, på befrielsen i att läsa en text som bara bara vände sig till kvinnor och dessutom till kvinnor som är förbannade på manssamhället, alltså feminister. Trots att texten vände sig till mig så sa den mig en massa nya saker, den ändrade mitt perspektiv på världen totalt, och den sade grejer jag inte höll med om.

Att en text vänder sig till kvinnor eller feminister betyder såklart inte att en inte kan läsa den som man eller ickefeminist, det betyder bara att en måste anpassa sin läsning. Detta har kvinnor gjort i tusentals år, då många texter utgår från mannen som norm och därmed riktar sig till män. På samma sätt är en majoritet av alla texter som existerar ickefeministiska, alltså patriarkala. Ickefeminister och män är vana vid att texter de läser är anpassade för dem, därför blir det en stor grej när en text plötsligt inte är det.

Det är såklart viktigt att feminister talar utåt, till ickefeminister. Men jag tror inte att feminismen kommer vidare om vi inte även talar till varandra, för en intern debatt och utbildar varandra. Under tiden jag har varit feminist har jag förändrat och fördjupat mitt perspektiv något otroligt, och detta beror på att andra feminister har skrivit texter för mig. Om de inte hade gjort det, utan bara talat till ickefeminister, så hade jag troligen inte kunnat fördjupa mig särskilt mycket alls, och min feminism hade varit lika platt som för fyra år sedan. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även de som redan är feminister får en chans att fördjupa sin feminism. Jag tycker att det är lika mycket värt, om inte mer, att tala till dem än att tala med antifeminister eller ickefeminister. Jag tror att jag gör betydligt mycket mer nytta med mina texter om jag riktar mig mot kvinnliga feminister. Men personerna som kommenterar såhär verkar inte tycka att min målgrupp är någonting värd, de tycker att jag istället ska skriva texter anpassade för dem. Texter för att övertala dem. Aldrig i livet.

Den som blir upprörd över att jag inte har ett språk som talar till dem borde sluta se sig själva som universums centrum. Det finns en massa människor på planeten, och bara för att jag inte vänder mig till dig betyder inte det att jag vänder mig till människor som är precis som jag. Det finns en massa människor som ligger någonstans mellan dig och mig åsiktsmässigt. Jag vet att jag med mina texter lyckas tala till många, få dem att tänka till och ändra åsikt. Bara för att du inte är en av dessa betyder inte det att mina texter saknar mening. Sluta tro att allting måste vara anpassat till dig för att vara meningsfullt, det är så egoistiskt och självcentrerat att det inte är klokt. Du är för fan inte universums centrum, och alla texter är inte skrivna för dig. Inse det och torka tårarna.

Porr.

Har fått förfråga att skriva om det smaskiga ämnet porr. Jag vill börja med att påpeka att jag inte är särskilt insatt i porr, eftersom jag själv inte konsumerar någon. Jag utgår från det som jag uppfattar som mainstreamporr.

Min inställning till porr har ändrats en hel del på sista tiden. Innan så var jag helt lugn med att min partner kollade på porr, idag hade jag nog tyckt att det var ganska obehagligt att veta att personen jag hade sex med njöt av att se bilder och filmer med kvinnor som blir objektifierade och utnyttjade i kommersiella syften. Jag skulle nog säga att jag är emot porr, helt enkelt. Jag kan även sträcka mig till att jag anser att det ska förbjudas, i alla fall kommersiellt, med vilket jag alltså inte bara menar att personerna som medverkar i porren avlönas utan också att till exempel amatörporr förekommer på hemsidor som är vinstdrivande. Detta är också en del av porrindustrin, även om själva producenterna av materialet inte får ersättning i form av lön.

Porren innehåller, i de fall det rör sig om lönearbete, en dubbel exploatering, där kvinnor blir exploaterade som arbetare men också som könsvarelser. Som en motståndare till alla former av exploatering tycker jag såklart att detta är oacceptabelt. Jag tycker inte att någon ska behöva sälja ut sig som könsvarelse, jag tycker inte att det ska vara ett yrke som existerar, på samma sätt jag jag inte tycker att prostituerad eller strippa ska göra det. Det är en hänsynslös exploatering av kvinnor.

Det finns såklart en del amatörporr, alltså sådan som görs utan ersättning, något som ofta lyfts fram då porrindustrin diskuteras. Jag har svårt att se det som relevant att viss exploatering sker utan monetär ersättning. Att kvinnor ofta bidrar till sin egen underordning frivilligt är välkänt. Även amatörporren kan som sagt ingå i en porrindustri där människor berikar sig på det hela. Det är dock porren som produceras direkt i kommersiellt syfte som är det stora problemet.

Det största problemet jag ser med dagens porrdebatt är det bedrövliga fokuset på de som konsumerar porren. Ett exempel på detta är när det talas om jämställd porr som en lösning, vilket ofta åsyftar porr där även män blir objektifierade. För mig är detta inte någon lösning. Jag är inte intresserad av ett samhälle där män också görs till sexuella objekt på samma villkor som kvinnor, och jag tror dessutom att det ligger väldigt långt borta. Jag tror säkert att det går att göra jämställd porr, men jag ser det inte som någon lösning på porrens problem.

Ibland verkar människor tycka att det är okej att det finns sexistisk porr så länge det finns bra och jämställd porr också för den som vill. Det är till exempel vanligt att det påtalas att kvinnor också är porrkonsumenter men att porrindustrin inte tillgodoser kvinnors preferenser, till exempel inte objektifierar män. Även om det såklart är ett resultat av patriarkala strukturer att porren är utformad för män så ’är jag skeptisk till lösningar som bygger på att kvinnor ska betraktas som konsumenter på samma villkor som män. Det är inte okej med sexism bara för att det finns ickesexistiska alternativ, anpassningen efter den manliga blicken är inte okej bara för att det också finns ett utbud anpassat för en kvinnlig blick.

Inte sällan lyfts kvinnors roll som porrkonsumenter upp. Resonemanget brukar gå något i stil med att eftersom en massa kvinnor konsumerar och njuter av porr så kan det inte vara förtryckande. Jag har svårt att förstå hur detta är relevant. Oavsett vem som konsumerar porren så är det ett faktum att kvinnor objektifieras i den och exploateras i produktionen av den. Även om slutkonsumenten hade varit enbart kvinnor så hade det varit förtryck. Det är till exempel mest kvinnor som konsumerar bh:ar som säljs med sexistisk reklam, det gör inte sexismen i reklamen okej.

När en säger att en är emot porr så kan det sägas att en ”moraliserar” och ”förtrycker” kvinnor som finner en frigörelse i att konsumera porr. I mina ögon är detta ett fullkomligt ovidkommande perspektiv på frågan. Även om någon kvinna kan finna frigörelse i att se på porr så är det inte särskilt relevant i förhållande till de kvinnor som exploateras inom porrindustrin. Det finns gott om kvinnor som finner frigörelse i andra kvinnors förtryck, såsom kvinnor som nyttjar hushållsnära tjänster så de ska kunna få avlastning från hushållsarbetet och satsa på karriären. Det gör inte att hushållsnära tjänster, porr eller liknande är något bra eller feministiskt. Feminism måste handla om kollektiv kamp för alla kvinnors rättigheter, inte om privilegierade kvinnors rättigheter att förtrycka och objektifiera andra kvinnor på samma villkor som män.

Jag är emellertid ganska ointresserad av att syna enskilda personers porrkonsumtion, det är produktionen som är problemet och det som måste angripas. Att människor konsumerar porr i det sexistiska samhälle vi lever i är inte konstigt. Men jag anser att industrin och fenomenet är problematiskt.

Att kämpa mer för sin rätt att kalla sig feminist oavsett vad än för kvinnors rättigheter.

En kul grej jag ofta stöter på när jag skriver om det här med att män inte bör ha samma position i den feministiska kampen som kvinnor är indignerade män som tycker att de visst har samma rätt att kalla sig feminister fast de inte är så insatta/engagerade och så faktiskt. En gång fick jag till exempel en på mig som ba: ”jag vet inte så mycket om feminism men vem är du att bestämma att jag inte får kalla mig feminist???”, som på något sätt försökte driva tesen att jag vara en översittare eftersom jag inte tycker att personer som inte på riktigt gör något för kvinnors rättigheter är några verkliga feminister.

Detta är lustigt av flera skäl. Det första är väl den här tendensen folk har till att tillmäta enskilda feminister otroligt stor vikt, som om det spelade någon egentlig roll vad jag tycker om vad någon bör och inte bör kalla sig. Gud, kör på och kalla dig vad fan du vill, det är liksom inte jag som definierar ord. Det verkar handla mer om att skapa någon slags polemik än om att faktiskt värna om sin rätt till något, för ingen kan väl på allvar anse att deras rätt att kalla sig feminister är hotade av mig.

Men det jag tycker är konstigast med det hela är hur vissa verkar vara mer engagerade i sin rätt att kalla sig feminister än i kvinnors rättigheter. Jag har väldigt svårt att ta människor som säger ”jag är visserligen inte insatt/brydd om detta men jag vill ändå kunna kalla mig feminist” på allvar. Varför är det så viktigt att andra erkänner dig som feminist när du uppenbarligen är ganska ointresserad av feminism? Hur kan det vara viktigare att ta ”kampen” mot att någon feminist tycker att du inte är en riktig feminist än att ta kampen för kvinnors rättigheter? Att en människa prioriterar så säger väl sitt, kan jag tycka.

Om krävande kvinnor och avståndstagande män.

Jag vet inte om ni stiftat bekantskap med denna härliga meme, som kallas ”overly attached girlfriend”. Jag tycker i alla fall att ni ska kolla på dessa och begrunda. Vad handlar de om? Vad ger de för bild av kvinnors agerande i relationer? Kommer för övrigt använda könsbestämda pronomen i det här inlägget.

overly attached girlfriend2

overly attached girlfriend4

overly attached girlfriend3

Detta är så att säga en ganska vanlig bild av hur kvinnor beter sig i relationer. I olika grad beskrivs kvinnor som jobbiga, ”needy”, alldeles för känslosamma och helt enkelt överdrivet involverade i personen de har en relation med. Det förekommer överallt. I sitcoms, i filmer, i samtal där män beklagar sig över ”bruden” som vill ha för mycket uppmärksamhet, kärlek och så vidare, det förekommer i tjejtidningarnas relationsspalter där vikten av att låta sin pojkvän ha lite ”tid för sig själv/med grabbgänget” alltid ska markeras.

Jag var den här bruden (något jag beskriver närmare här). Den som ringde alldeles för ofta, den som alltid ville ses, den som tog allting alldeles för allvarligt, den som alltid hittade på sätt för att vi skulle få närhet till varandra. Och som jag skämdes för detta. Gud vad jobbigt det var att vara den där bruden som inte lät killen ”ha sitt privatliv” ifred, som alltid skulle vara där och klänga. Jag hade ju lärt mig att hata den bruden så innerligt, och nu var jag själv sådan! Jag försökte sluta, försökte ringa mer sällan, men det där behovet liksom kom åter och åter igen. Jag ville ju ha närhet och kärlek, jag ville ju vara med honom. Och jag kände mig alltid så jävla jobbig när jag ville det, och detta gjorde att jag ville ha ännu mer bekräftelse. Jag liksom bad om ursäkt, frågade om jag var ”för mycket”, lade mig platt på marken och sade att jag visste att jag krävde för mycket och var för mycket och att det var helt rätt när han inte ville prata med mig när jag ringde.

Men sen, när jag motvilligt lämnade vår relation, så började jag liksom att fundera lite på det här. På varför jag alltid kände att jag behövde mer kärlek, mer bekräftelse, mer av honom. Och sen började jag väl lägga ihop ett och annat. Kanske det där med att den djupa ångest som kom varje gång han avvisade mig när jag ringde honom och ville att han skulle komma och ta hand om mig när jag mådde dåligt inte så mycket var för att han inte var där, utan för att hans avvisanden gjordes på det okänsligaste sättet möjligt. För att han bara sa ”nej” och lade på telefonen istället för att visa lite omsorg, fråga hur det var med mig. För att han aldrig frågade hur jag mådde utan att det alltid var jag som fick ta upp problemet. För att han alltid frågade ”måste jag” när jag bad honom om att finnas där för mig. För att jag liksom alltid blev tvungen att be om hans kärlek, att slita och dra för att få uppmärksamhet, att kräva den istället för att få den automatiskt. All den här kärleken och uppmärksamheten fick han av mig, så mycket som han behövde, så han behövde liksom aldrig fråga. Och hade han gjort det hade jag funnits där, utan tvekan.

Och såhär fungerar det i många heterorelationer: kvinnan försöker skapa närhet och mannen försöker skapa avstånd. Kvinnan tolkas då som ”overly attached”, och mannens behov tolkas som ”normalt” och ”sunt”. Kvinnan uppmuntras till att sträva efter samma sunda känsloliv som mannen. Återigen tolkas kvinnan som avvikelse och fel, medan mannen tolkas som den sunda normen som kvinnan ska anpassa sig efter.

Men är mannens behov egentligen mindre än kvinnans? Det säger sig självt att ett behov som uppfylls aldrig kommer till uttryck som ett behov, personen märker inte av det och uttrycker ingen önskan efter det, eftersom det inte uppstår någon saknad efter det. Personen som ständigt får sina behov uppfyllda inser dem inte, förstår inte att de uppfylls. Personen som inte får sitt behov uppfyllt längtar ständigt och kräver mer, och tolkas då som mer krävande. Men det kan lika gärna tolkas som att den andra ger mindre.

Jämställdhet nås enligt många genom att kvinnan ska bli som mannen. Men genom att göra denna tolkning missar en helt dynamiken i relationen. Frågan en bör ställa sig är: kan kvinnan verkligen bli som mannen, utan att mannens position samtidigt  förändras? Går det att båda parter i ett förhållande agerar som mannen gör, och att förhållandet samtidigt håller ihop? Mitt svar på denna fråga är nej. Jag menar att det är kvinnan som utför det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att relationen ska fungera. Utan detta arbete hade relationen brakat samman. Kvinnan utför arbete både genom att se och serva mannen känslomässiga behov, men också genom att meddela honom om sina egna så att ha slipper se dem på egen hand. En ska inte heller underskatta hur bekräftande det är att känna att någon tycker om en och behöver en, något som mannen ständigt blir påmind om av kvinnan men som kvinnan sällan upplever. Kvinnan utför också arbete när hon tvingas överse med att han inte tillfredsställer hennes behov.

Detta är en slags känslomässig exploatering som sker inom relationen. Grunden för denna exploatering skapas på två sätt, dels genom att kvinnan hålls svältfödd på bekräftelse och kärlek och dels genom att hon lär sig att uppfatta detta som att det är hennes fel, hon som är ”för mycket och mannens behov som är normalt. Eftersom kvinnan är svältfödd på bekräftelse, kärlek och omtanke så är hon ständigt tillgänglig för att tillfredsställa mannens behov när det efterfrågas. Hon hör av sig regelbundet, lämnar kärleksförklaringar, tar initiativ till umgänge och så vidare. Allt detta bekräftar mannen i ännu högre grad. Genom att inte erkänna vikten av det känslomässiga arbete kvinnan utför, eftersom mannen inte direkt efterfrågar det, så hålls båda omedvetna om att det kvinnan gör är fundamentalt för att relationen ska fungera. Kvinnan lämnas alltså obekräftad och ovetande om sitt arbetes betydelse, vilket skapar en grund för känslomässig utsugning och stigmatisering av kvinnans agerande.

När kvinnan sedan vill ha mer kärlek och bekräftelse så är hon ”overly attached”. Mannen tycker att de redan ”umgås mycket” eller ”pratar om känslor” men det båda missar är att såväl umgänge som känslosnack sker på hans villkor och på hennes initiativ. Att han alltid har henne tillgänglig samtidigt som hon aktivt måste söka upp honom och efterfråga eller ”tjata” om hon behöver något. Att han aldrig behöver känna sig övergiven av henne, helt enkelt för att hon alltid finns där. Han behöver aldrig känna den saknad som uppstår när hens behov inte är uppfyllt. Han behöver aldrig känna att han behöver henne. Samtidigt känner hon att hon alltid måste jaga honom, efterfråga hans kärlek. Detta är i sig ytterligare ett bekräftande av mannen, samtidigt som det är förnedrande för kvinnan att känna att hon behöver fråga efter det som borde vara fundamentalt i varje relation: kärlek och omtanke. Och så upprätthålls könsmaktsordningen.

Frågor om det här med att alla män är förtryckare.

Har såklart fått massa spännande respons på mitt inlägg om att alla män förtrycker alla kvinnor. Tänkte gå igenom de vanligaste invändningarna (som inte är DU ÄR GALEN DIN FITTA VARFÖR PUBLICERAR DU INTE MIN KOMMENTAR????!!?!?!?! utan håller lite högre kvalitet):

  • Men detta innebär ju att alla som har en privilegierad position förtrycker de som är ”under”.

Både ja och nej. Jag ser till exempel mig själv som en förtryckare i fråga om etnicitet eftersom jag är vit och upprätthåller vithetsnormen. Jag vinner direkt på förtrycket av PoC:s, och bidrar också till det samt har ofta möjlighet att bryta det på ett konkret sätt genom mitt eget agerande. Jag ser också mig själv som en förtryckare i kapitalismen, men på ett lite annorlunda sätt. Jag förtrycker till exempel personerna som syr mina kläder och tillverkar mina prylar, men jag har inte på samma sätt möjligheten att bryta denna förtryckarrelation. Jag behöver ju vissa saker och är inte i en ekonomisk position att typ välja ”bra produkter” (i den mån sådana ens finns tillgängliga). Även här kan en såklart göra bra och dåliga val, jag väljer till exempel att konsumera så lite som möjligt, men det är inte samma direkta förtryckarsituation. Förtrycket av kvinnor som män uträttar är ofta väldigt direkt, mellan personer som har nära relationer med varandra, och de som förtrycker tjänar också direkt på förtrycket genom den patriarkala utsugningen.

  • Men kvinnor förtrycker ju också kvinnor.

Det stämmer att kvinnor upprätthåller patriarkatet, men jag skulle inte kalla dem förtryckare på samma sätt som män. Det finns en stor skillnad eftersom kvinnor inte vinner på förtrycket av kvinnor, och såklart i att de själva är förtryckta av samma maktstruktur. Därför har de inte samma roll i det patriarkala förtrycket.

  • Berätta exakt hur jag förtrycker min flickvän/hur min pojkvän förtrycker mig.

Den här frågan har jag fått av mååånga, framförallt män, som sedan tycker att jag inte har något att komma med för att jag inte kan exemplifiera exakt precis hur de förtrycker. Det här kan jag tyvärr inte göra, eftersom jag inte har studerat just er relation. Jag är dock ganska säker på att jag skulle kunna peka ut en del saker om jag gjorde det. Olika par upprätthåller könsmaktsordningen på olika sätt, men generellt kan en nog säga att det finne ett manligt tolkningsföreträde (alltså att mannens tolkningar av saker och ting som sker i relationen är de som gäller tills motsatsen är bevisad) och att det finns ett ojämnt utbyte av omsorg och kärlekskraft, där kvinnan ger mer. Den som är intresserad kan läsa länkarna jag hänvisar till i detta inlägg.

  • Att inte göra lika mycket hushållsarbete/känslomässigt arbete/whatever är inte detsamma som förtryck.

Folk som säger såhär verkar mena att förtryck måste vara något ”stort” för att räknas på riktigt. Det är tyvärr inte så det patriarkala förtrycket fungerar, utan det är i mångt och mycket de små sakerna som gör det. Patriarkalt förtryck handlar inte bara om de ”stora” grejerna som att vissa män slår och våldtar kvinnor utan även om det systematiska skapandet av kvinnan som underordnad, den systematiska exploateringen av kraft som sker av män, från kvinnor. Är du inte villig att se den här delen av kvinnoförtrycket så kommer du dessvärre högst troligen att fortsätta utöva det. Nyckelordet här är ”många bäckar små”. Säg att kvinnan alltid gör lite mer hemma, lite mer hushållsarbete, känslomässigt arbete och så vidare. Vad tror du detta gör med hennes möjligheter att göra andra saker i sitt liv? Tänk sedan att det är detta som (i varierande utsträckning) sker för alla kvinnor på jorden, och vad det gör med kvinnor som grupp. Det är ingen småsak utan fundamentalt för kvinnoförtrycket.

  • Hur kan du säga att någon har ansvar för något hen är omedveten om?

Problemet med det här resonemanget är att folk alltid kan säga ”men jag visste inte” och på det viset komma undan, även om de haft tusentals tillfällen att faktiskt se. Typ Löwengrip kan fortsätta att envist hävda att hen inte ”har sett” personer med behov av ett extra omklädningsrum även fast flera sådana skrivit till hen, helt enkelt för att hen kan välja att ignorera detta. På samma sätt kan män som gång på gång blivit introducerade för feminism fortfarande säga ”jag visste inte” när de en dag själva bestämmer sig för att öppna ögonen. Nej, du kanske inte visste, men du hade möjlighet att veta och den sumpade du. Då kommer vi in på det här med ”ignorance is bliss”. Människor kan välja ignorans inför sin egen position för att det är bekvämare så, detta gör dem inte till mindre förtryckare.

En har ansvar inte bara för att göra det en redan vet, utan också för att ständigt ta reda på mer. Jag tycker att alla som har möjlighet har ansvar för att förstå sin egen position i samhället och jobba för att förbättra det. Jag tycker att jag har ansvar för mitt deltagande även i de maktstrukturer jag inte har sett, vilket gör att jag ständigt försöker lära mig mer om detta och se fler. Om du väljer att inte göra detta så är du inte bara en förtryckare, utan en förtryckare som aktivt upprätthåller ditt förtryck med hjälp av ignorans. Grattis!

Men framförallt: att vara en förtryckare gör dig liksom inte till satan själv, och det gör dig inte ensamt ansvarig för patriarkatet i sin helhet. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom, att du var den förtryckta. Så torka tårarna, sluta känna skuld och skam och gör något åt saken istället, ta ansvar för din position. Ja, jag förstår att det kan kännas tufft att behöva göra det bara för att en fötts in i en position, men i så fall så borde du känna extra mycket sympati med de kvinnor som haft det så från dag ett i sina liv. Vi har alla fötts och fostrats in i detta orättvisa system. Det är inte läge att prata om vem fel det ”egentligen” är eller att skylla ifrån sig, det är läge att göra vad en kan för att stoppa det. Och grundbulten i detta är att ta ansvar för sin egen position.