Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

mat

Japansk mat.

Folk frågar hur Japan är. Detta fanns lite varstans på en marknad vi var på idag och det är inte, som man skulle kunna tro, någon slags riven ost eller nöt. Nej, det är inget annat än fiskyngel. Åt en blandning av detta, valnötter och honung. Det värsta var att det var ganska gott.

En grundläggande sak.

Seriöst. Människor som inte fattar skillnaden i att med nöd och näppe få mat för dagen och tak över huvudet på natten för att man står i en jävla kö till ett härbärge eller soppkök och på att ha en lägenhet och mat i kylskåpet. Det är inte bara en fråga om ren bekvämlighet. Det handlar inte bara om vad man i slutändan faktiskt får, det handlar om vad man kan förvänta sig och räkna med. Att vissa inte kan sätta sig in i konceptet att människor behöver trygghet och kontinuitet för att kunna skapa någon slags grund  livet skrämmer mig en aning. Var har dessa människor levt hela sina liv för att lyckas missa något så grundläggande i mänsklig natur?

Sex anledningar till att inte banta.

Ibland tänker jag att jag borde ta tag i min vikt. Typ gå på någon extrem diet ett tag för att gå ner en sisådär fem kilo. Sen tänker jag på hur det var innan jag började äta som en vanlig människa.

Grejer som är sjukt najs med att inte bry sig sådär jättemycket om vad man äter:

  1. Man slipper ligga sömlös på nätterna på grund av att man är hungrig. Jag har alltid sjukt mycket svårare att somna om jag inte ätit ordentligt på kvällen.
  2. Man slipper vakna flera gånger på natten och typ hallucinera. Det krävs inte mycket för att jag ska drömma jättekonstiga drömmar och få en sjukt lätt sömn. Om jag gått omkring och hållit igen på mitt matintag under dagen så får jag nästan alltid en konstig sömn. Oklart varför.
  3. Man slipper dricka kaffe och ta en cigg för att kunna skita på morgonen. Ibland går det till och med utan kaffe. Fantastiskt! Något sådant hade varit otänkbart innan.
  4. Man slipper gå omkring och vara förstoppad och uppsvullen flera dagar i rad för att sedan ta piller som göra magen jättekonstig, får sig att må illa och gör så att du sover ännu sämre för att kunna skita. Så jävla skönt att slippa det!
  5. Man slipper bli helt utsvulten på energi som resulterar i extremt otrevlig hetsätning som sedan resulterar i ångest.
  6. Och sist men inte minst; man slipper gå omkring och ha dåligt samvete och tänka att man ska kompensera onyttiga saker man ätit med att inte äta middag. Man slipper låta all sin jävla tankeverksamhet gå åt till något som egentligen borde komma helt naturligt: mat.

Ibland måste man påminna sig själv om det här. Herregud, jag är så jävla glad att jag inte är ätstörd längre.

Slöseri med liv.

Det har tagit mig ett tag att erkänna att jag var ätstörd. Jag har länge viftat bort det med att jag inte var tillräckligt smal, tillräckligt fixerad och att det finns andra som hade det så mycket värre än jag. Och visst, jag var aldrig riktigt sjuk men nog var jag ätstörd allt. Jag tänkte på varenda liten sak jag stoppade i mig och ätandet var bara laddat av skuld och skam.

Jag minns att jag såg det som en såndär grej man gör när man är ung. När man vill vara smal och se bra ut. Jag minns att jag tänkte att det skulle gå över av sig själv. Det gjorde det förvisso också, vilket jag är jävligt glad över.

Men sådär på senare tiden har jag insett att det verkligen inte är en självklarhet att man blir bra. Att det finns människor som ägnar hela sina liv åt att räkna kalorier och hänga på gymmet dagligen.

Jag vet få saker som jag tycker är så sorgliga som anorektiska vuxna. Alltså människor i 30-40-årsåldern som går omkring med ständig ångest över vad de stoppar i munnen. Det blir så tydligt då på något sätt, det där med att man inte blir en mer lycklig människa av att vara smal. Att det finns annat som är viktigt i livet.

Det är ett sånt jävla slöseri med liv, det tycker jag verkligen. Alla dessa människor som går omkring och har ångest över mat helt i onödan när de skulle kunna ägna sig åt så otroligt mycket vettigare saker.

Ibland när jag känner mig tjock och misslyckad brukar jag tänka på det. På att jag aldrig någonsin vill hamna där.

Att lyssna på sin kropp är bra, men sunt förnuft kan nog också hjälpa.

Alice har gästbloggat hos happy happy fatgirl om det här med att normala kroppsfunktioner sjukdomsförklaras när det kommer till kosthållning. Ett väldigt bra inlägg! Jag håller med om att det är dåligt att folk anses vara sockerberoende för att de är sugna på något sött, det är väldigt naturligt att vi blir sugna på snabb energi om vi är utsvultna. Man ska inte sjukdomsförklara normala kroppsfunktioner.

Men samtidigt så är våra kroppar anpassade efter att vi lever med ett ständigt underskott på mat, vilket gör att vi har lätt för att överäta när det väl finns mat. Problemet är att idag finns det mat precis hela tiden, vilket gör att det lätt bli för mycket. Speciellt av snabb energi.

Jag tror mycket på det här med att lyssna på kroppen och det är det jag själv brukar praktisera. Däremot tycker jag att man måste tänka också. Visst är man ofta sugen på snabb energi när man är hungrig, med det betyder inte att man ska äta en chokladkaka även om man skulle kunna, en banan duger gott och väl. Jag är ofta sugen på pasta men brukar skippa det till förmån för matvete eftersom jag vet att jag blir mätt på mindre och håller mig mätt längre av det.

Man ska absolut lyssna på sin kropp men man måste också lära sig tyda kroppens signaler på ett nyttigt sätt. Många som bara äter det de känner för blir ju tyvärr överviktiga. Mycket handlar nog om vilka vanor man har med sig från barndomen; om man varit aktiv och fått ”riktig” mat och inte ätit överdrivna mängder godis.

Var vill jag komma med detta egentligen? Vill väl mest bara säga att om man lyssnar på kroppen och använder sitt förnuft samtidigt så kommer man nog att ha en alldeles sund vikt. Men alla dessa tips och trix som lärs ut tror jag bara är av ondo. Det är inte nyttigt att ta typ 20 olika saker i beräkningen när man ska laga en måltid. Men om man faller för varje impuls som kroppen ger en, då kommer man nog inte att ha en sund vikt.

LCHF inlägg nummer 759.

Det är med LCHF…

Ja, det finns vegetarianer som äter LCHF. Men merparten är inte vegetarianer.

Vissa hävdar att man inte äter mer kött inom LCHF. Okej, jag köper det. Men det är ju inte bara köttet som är miljöfarlig, även ägg, mejeriprodukter och ovanjordväxande grönsaker tar skitmycket på miljön i förhållande till andra livsmedel som är nyttiga men inte accepterade inom LCHF, såsom rotfrukter. Kan någon snälla berätta vad man äter om man äter LCHF men inte drar upp på något av dessa?

Sen finns det säkert någon som äter LCHF men ändå äter miljövänligt. Grattis! Jag hävdar dock att LCHF som samhällstrend drar oss till mer miljöfarlig ätande.

Spexigaste sushin.

Langar lite niotillfem här och skriver om mat, men måste ba. Alltså, sushirestaurangen ki-mama som ligger vid Odenplan är otroligt bra. Kolla vad spexig sushi man får!

Vi måste börja tänka på hur maten vi äter påverkar miljön.

Matens pris är en bok jag ser hemskt mycket fram emot att läsa när den kommer. Den handlar om hur maten vi äter påverkar miljön, djuren och människorna som tar fram den. För den som är sugen på att höra lite redan nu så rekommenderar jag att nu lyssnar på reportageserien som finns på sr.se.

I och med detta så har det tydligen avslöjats att olika dieter som inkluderar mycket kött, alltså LCHF, atkins, stenåldersdieten och så vidare, har blivit sponsrade av köttindustrin. Att forskningen har blivit sponsrad är i sig inga konstigheter, det är klart att de företag och person som har ett intresse i att vissa samband vederläggs sponsrar att det sker. Det roliga är att många förespråkare av lågkolhydratskost har någon slags teori om att livsmedelsverket och typ pastaföretagen står i maskopi med varandra.

Problemet är ju tyvärr att forskning som är sponsrad ofta riskerar att inte vara objektiv. Som forskare ska man alltid angripa sitt ämne utan förutfattade meningar. Om man, som Annika Dahlquist, är helt övertygad om att ens diet är det bästa sättet att äta och dessutom får pengar till sitt uppehälle och sin forskning från folk som vill föra vissa saker i bevis så blir forskningen ofta inte objektiv. Det är ju en skillnad på att få en delsumma av ett företag, och att få hela sitt uppehälle bekostat av det, till exempel.

En annan grej som förespråkare av lågkolhydratskost ofta gör är att blanda ihop socker och kolhydrater. Det finns en massa olika kolhydrater, vissa är sockerarter och andra inte. Hur nyttiga de är beror på förgreningen och längden på kolhydratskedjan. Alla kolhydrater får inte blodsockret att rusa, det är faktiskt ren och skär lögn. Det är tråkigt att debatten har blivit så otroligt snedvriden, där vi som äter kolhydrater bli anklagade för att vara ”sockerberoende”. Trots att man, som jag, för det mesta äter enligt tallriksmodellen och sällan äter godis eller kakor. Man är inte sockerberoende för att man ibland är sugen på något sött, för helvete. Lika lite som man är alkoholist för att man ibland är sugen på en öl.

Jag tror säkert att LCHF fungerar för en massa människor. Det vi måste börja ifrågasätta är om dessa människor inte egentligen skulle må lika bra av en annan nyttig diet där man undviker socker. Många som äter LCHF går direkt från en riktigt onyttig livsstil till det, och då är det självklart att man mår bättre. Men man hade kanske fått samma resultat av Gi eller medelhavsdiet.

För LCHF är en direkt miljöfarlig diet. Man äter mer kött och mejeriprodukter när köttindustrin står för fan 18 % av koldioxidutsläppen och dessutom har en absurt hög antibiotikaanvändning och håller djur som mår dåligt och blir otroligt sjuka på grund av aveln. Man äter mer ovanjordväxande grönsaker vilket också tar mycket på miljön, med alla växthus som ska värmas upp året om. Övervikt är ett problem och jag förvägrar ingen att må bra, men jag tror inte att så många som 25 % av Sveriges befolkning har ett reellt behov av att äta så för att det är den enda som funkar eller ens det som funkar bäst. Och det måste vi faktiskt också tänka på när vi talar om kost.

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Man behöver inte alltid ha tillgång till precis den produkt man helst av allt vill äta.

För närvarande lyssnar på jag dokumentärserien Matens pris som sänds i sveriges radio. I ett program var det olika makthavare inom matindustrin som diskuterade frågan om vad man ska göra åt det faktum att växthusodling är så otroligt energikrävande. Speciellt när saker och ting odlas året om.

En kille säger då ungefär ”ur ett konsumentperspektiv så tycker jag att det är självklart att man alltid ska kunna köpa paprika till sin sallad”.

Det här stör mig så in i helvete mycket. Den här förväntan att man alltid ska kunna köpa precis det man vill ha.

Herregud. Vi lever på en planet där vi har olika årstider. Olika saker går att odla under olika perioder på året. Det är fullkomligt naturligt att man under vissa perioder inte kan få någon jävla paprika i sin sallad, utan får välja någon annan grönsak.

Om folk bara slutade vara så förbannat kräsna och trångsynta i sitt val av mat så skulle miljövänlig konsumtion underlättas så otroligt mycket. Om folk kunde gå in i affären och kolla sig omkring efter vad som finns där, vad som är billigt och ekologiskt, istället för att klampa in med en bestämd uppfattning om exakt vad man ska ha och skaffa sig det till varje pris.

Jag skulle önska att folk vore lite mer inriktade på att handla efter säsong. Och lite mindre inriktade på att få sina extremt snäva behov tillfredsställda i varje stund.

Arkiv