patriarkatet – Sida 3 – Fanny Åström

Att ”passa ihop”.

Denna reaktion när en beskriver de relationsproblem en haft med tidigare partners. ”Ni passade nog inte ihop”. Okej, så det var för att vi inte passade ihop som han nedvärderade mig konstant, fick mig att tro att jag var socialt inkompetent och obildad, växlade mellan att vara oerhört kärleksfull och lova mig allt till att vara helt kall?

Det där handlar inte om att ”passa ihop”, det handlar om förtryck. Sedan kan det såklart vara så att olika människor reagerar olika på förtryck, att vissa har svårare att hantera det än andra (eller att vissa helt enkelt ”tar det”), men det är fortfarande en fråga om maktrelationer mer är personkemi. Jag brukar säga att det finns lika många sätt att utöva patriarkalt förtryck på som det finns män (höhö), men det är faktiskt sant. De har alla olika sätt att utöva överordning och vissa tar mer hårt på en än andra. Det som tagit hårdast på mig har alltid varit passivitet och tystnad, ickeerkännande. Direkt uttalade grejer har jag haft lättare att hantera, vilket såklart inte gör det okej på något sätt, men det är en personlig variation.

Problemet med den här retoriken för det första att det lägger skulden på offret. Om det bara handlar om att ”passa ihop” eller inte så är skulden bådas, och offret borde ha vetat bättre än att gå in i en sådan relation. Det är också ett sätt att säga att det inte riktigt är okej att vara ledsen eller sårad över det som har hänt, utan att en glatt ska hoppa vidare till nästa. Att säga att det bara handlade om att ”inte passa ihop” är också att underkänna offrets rätt till sina känslor, känslor av att ha blivit sviken och sårad reduceras till en fråga om slump, om att ”passa ihop” eller inte.

Det tredje problemet är att det upprätthåller den romantiska idén om ”den rätta”, det vill säga att det finns någon person därute som en skulle kunna ha en oproblematisk relation med helt enkelt för att en passar så bra ihop. Problemet med denna idé är att den döljer det faktum att relationer, och det gäller alla relationer, kräver arbete. En stor del av anledningen till att män bete sig illa i relationer är att de inte är villiga eller kapabla att utföra detta arbete. Då är det bekvämt att säga att det handlar om att ”hitta den rätta”, när det i själva verket handlar om att en part inte är villig att göra vad som krävs för att ha en relation där båda mår bra.

Jag utesluter såklart inte att det finns andra personer jag skulle kunna ha bättre relationer med, de relationer jag haft har sett väldigt annorlunda ut och vissa har varit mer nedbrytande än andra, vissa har rentav varit ~*givande*~, om än såklart i en mycket begränsad utsträckning. Det gör det dock inte mindre sant att det jag utsattes för i en viss specifik kontext var ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det viktiga för mig är att kunna identifiera dessa mönster, förstå dem för att sedan vara mer kapabel att undvika att hamna i dem.

Det intressanta är inte bara att ta reda på vad som inte funkade utan också varför jag hamnade där, varför jag stannade kvar, varför jag inte var kapabel att inse mitt eget bästa och så vidare. För om två människor ”inte passar ihop”, om det verkligen var så enkelt, då borde det ju vara rätt lätt att skiljas åt och gå vidare. Men det är inte så lätt, och det är ju någonstans det som är intressant. Vad är det som håller en kvar? Vad är det som får en att ingå i relationer med människor som inte behandla en väl? Detta är någonstans vad jag försöker komma åt när det gäller mig själv, för jag tänker att det är där nyckeln till frigörelse ligger.

Minnen från en uppväxt i patriarkatet.

När en kille jag låg med kallade mig slampa för att jag hade berättat om detta för en av mina bästa vänner som också han var bekant med. Det här grejen att en kan behöva snacka om grejer med någon var tydligen ett främmande koncept för honom. Minns att jag blev arg men fortsatte träffa honom för att jag var känslomässigt beroende som en jävla idiot.
När en gemensam manlig vän försökte så split mellan mig och min bästa vän genom att snacka skit om oss och välja den ena framför den andra i perioder, och tyvärr ofta lyckades med detta. Önskar verkligen att jag hade värderat min bästa vän mer då.
Alla de gånger jag prioriterat mina relationer med män som behandlat mig illa framför mina vänskapsrelationer med kvinnor. Så extremt mycket lidande till ingen nytta alls.
När jag var med i en organisation där det fanns en tight grupp med några män som i princip tog alla beslut informellt, och sådde split mellan de kvinnor som fanns genom att snacka skit om dem och exkludera/inkludera dem om vartannat, för att de skulle börja konkurrera med varandra.
Alla gånger män tagit upp en massa plats med konversationer om saker som uppenbarligen bara männen i sällskapet varit intresserade av.

Att kräva att de som blir förtryckta i patriarkatet ska vara feminister.

Det är inne att vara feminist nu har jag fått lära mig.

Bland vissa feminister finns det en mycket obehaglig tendens att försöka pressa andra kvinnor till att bli feminister, till exempel genom att påtala hur förtryckta de är eller att de skulle vara ”skyldiga” detta eftersom ”feminismen” gav oss rösträtt eller någon annan grej som anses central. Det talas också om solidaritet, om att en skulle ha någon slags automatisk skyldighet att delta i det feministiska projektet för att en är kvinna.

I hur feminism porträtteras tycker jag mig ibland se en tendens att utmåla sig själv som den coola feministklubben, lyckade och lyckliga människor som har typ roliga fester. Vad en har gemensamt är ideologin feminism, och därför uppmanas andra också att hoppa på projektet. Frågan är vad detta innebär i praktiken. Vad spelar det för roll att människor kallar sig feminister?

Det är som att en skulle ha någon slags plikt att erkänna sig till det feministiska projektet om en är förtryckt i patriarkatet, men exakt vad en sedan gör med detta är sekundärt. Det viktiga är att människor kallar sig feminister, inte vad de sedan bedriver för politisk praktik. Detta synsätt tycker jag är mycket problematiskt och jag tror att det alienerar många människor från feminismen, människor som inte är särskilt intresserade av att delta i ett politiskt jippo eller kalla sig något särskilt för att en ska.

Jag känner mig själv trött och matt på hela det feministiska projektet när jag förväntas klappa händerna åt allting som äger rum i feminismens namn. Jättefint med genusmedveten reklam och så vidare, men som kommunist så känns det föga relevant. Jättefint att privilegierade kvinnor gör karriär, synd bara att det sker på bekostnad av andra kvinnors kroppar. Jättefint att kvinnor nu har större frihet att konsumera, synd bara att produkterna är tillverkade under pissiga förhållanden. Ja, ni fattar. Det faktum att jag är feminist gör inte att jag kan relatera till allt som feminister tar sig för.

Jag tror att en bäst vinner över folk till feminismen genom att visa på något slags resultat. Att faktiskt erbjuda en analys som talar till de människornas verklighet, och en praktik som kan förändra den till det bättre. Det är inte säkert att alla känner sig tilltalade av den bild som målas upp av feminismen eller de feministiska projekt som nu är i ropet, och jag tycker inte heller att det är det som ska vara att ”vara feminist”.

De flesta som är förtryckta gör på något sätt motstånd mot sina livsvillkor, jag tror att det som behövs är att kontextualisera detta och sammanlänka det med större politisk kamp. Att bara kräva trohet till något slags politiskt projekt utan att förklara vad det innebär i människors vardag tror jag lätt bli tomt och symboliskt, och inte särskilt konstruktivt om vi vill nå faktisk förändring. Det blir kosmetik istället för verklig förändring. Folk kallar sig feminister utan att ha någon idé om vad det innebär eller hur de ska omsätta det i praktiken.

Jag tror inte att vi vinner över människor genom skuld, jag tror att vi vinner dem genom att tala till dem. Jag tror inte att det är särskilt konstruktivt att försöka klistra epitetet feminist på alla, utan vi måste fokusera på vad som kan leda till förändring. För i slutänden tror jag att det är förändring som gör att människor drar sig till politiska rörelser.

Jag vill ha mer än möjligheten att anpassa mig efter patriarkatet.

En inte helt ovanlig grej en får höra när en diskuterar förtryck är folk som ska ”tipsa” om hur en ska göra för att kunna existera i samhället, nå något mål eller whatever. Typ ”den som inte är man behöver bara kämpa lite hårdare”. Jag får också ofta ta emot ”tips” från olika kvinnor som berättar för mig att de minsann hanterar män si och så och de blir minsann respekterade s därför ska inte jag klaga utan bara göra precis som de gör, trots att jag inte vill. Eller människor som menar på att om jag bara slutade ha en så extrem blogg så skulle jag slippa det ena och det andra och därför har jag ingen rätt att tycka att det är ett problem att jag till exempel blir utsatt för hot.

Grejen med detta är ju att jag redan vet. Jag har levt i patriarkatet i 23 år och har testat en mängd olika strategier för att klara av det, för att få en bra position och så vidare. Jag vet att om jag rakar min kropp, om jag sminkar mig, om jag har långt hår, om jag klär mig ”kvinnligt”, om jag lever i en heterorelation, om jag inte blir förbannad när folk beter sig illa och så vidare och så vidare så kommer jag inte att stöta på lika mycket skit som jag gör idag. Jag vet detta, men jag väljer att agera på det sätt jag gör för att jag tycker att alternativet, att internalisera all den här skiten, är så mycket värre.

Jag har inte valt att leva i patriarkatet, vad jag däremot har valt är att kämpa emot det. När jag pratar om min situation så är det inte så att jag gnäller för att jag gjort vissa val som ibland är jobbiga, utan för att jag befinner mig i en situation som ger mig dessa två valmöjligheter: kämpa emot och få extra mycket skit eller var passiv inför förtrycket. Det är själva valsituationen som är problemet, inte vad jag själv väljer att göra utifrån den. Jag vill helt enkelt leva i ett samhälle där jag varken behöver anpassa mig eller kämpa, där jag kan få existera på mina egna villkor. Det är detta feministisk kamp handlar om i mina ögon, inte att förhandla sig till en fördelaktig position inom ett patriarkalt system utan att upphäva själva systemet, själva den hierarki som gör att vissa kan vinna fördelar på andras bekostnad.

Det skulle vara enkelt för mig att vinna poäng hos män genom att alliera mig med dem och snacka skit om ickemän. Jag skulle troligen bli gullad med som bara fan om jag började ”kritisera manshat” (minns en gång när jag skrev ett kritiskt inlägg och en hel drös antifeminister ba ”Fanny e på rätt spår, detta ska firas”) eller ”nyansera bilden”. Det är inte så konstigt med tanke på att en då gör precis som antifeministerna vill att en ska göra. Detta tolkas av vissa som att de blir ”respekterade”, men i själva verket blir de använda i antifeministernas försvar av patriarkatet.

Respekt i mina ögon är inte att få en villkorad plats i en manlig gemenskap på premissen att en bidrar till deras projekt. Respekt är att få bli sedd som en hel människa, med de rättigheter det innebär. Respekt är inte att bli omtyckt för att en agerar på ”rätt” sätt, respekt är att inte behöva förhålla sig till andra människors åsikter. Respekt är att få utrymme att leva sitt liv som en önskar, ingå i de relationer en vill och driva de projekt en vill. Det som krävs för att få vara med i manliga gemenskaper som kvinna är att en spelar på deras villkor och att de har någon slags nytta av en. Antifeminister har såklart oerhört stor nytta av diverse feminister som är ”kritiska” mot ”extrema feminister”, det säger ju sig självt.

Vi uppmanas ständigt till att ingå i en byteshandel för att få en plats i patriarkatet. Vi ska göra olika saker, leva som respektabla kvinnor, ingå i heteromonogama relationer, skaffa barn och viktigast av allt; inte klaga, inte göra motstånd. Grejen är den att jag inte vill ha en plats i patriarkatet, jag vill ha frihet att själv bestämma över mitt liv. Att behöva köpslå om allt med de som sitter inne på den verkliga makten i samhället är inte makt eller frihet, det är en förtryckt position i vilken en har vissa valmöjligheter. Jag vill inte behöva ingå i relationer med män för att anses ”respektabel”, jag vill inte behöva skaffa barn i rätt tid för att slippa tjat, jag vill inte se ut eller bete mig på ett visst sätt för att uppfattas som passande.

Vi har möjlighet att underkasta oss på en mängd olika sätt och detta beskrivs som ”frihet”. Det anses vara frihet att kunna ”välja” att anpassa sig och få vissa fördelar eller att göra motstånd och bli bestraffad. Men medan vi är upptagna att anpassa oss efter patriarkatet för att få bästa möjliga position så missar vi den verkligt relevanta möjligheten; att göra motstånd mot systemet i sin helhet, att förflytta gränserna, att öka vår makt och vårt handlingsutrymme. Det är ju detta som är verklig förändring för kollektivet. Att lyfta fram möjligheterna som finns för enskilda att ”lyckas” genom att spela rätt på patriarkatets villkor innebär som bäst en marginell och villkorad förändring i position för just den personen.

Att offra andra för att få en bättre position i ett förtryckande system är inte feminism. En kan inte peka på resultatet och säga ”men kolla här, jag har lyckats ta mig fram trots att jag inte är man” och därifrån dra slutsatsen att en bedrivit feministisk aktivism. Om en på vägen har gjort saker som reproducerar patriarkala strukturer, till exempel snackat skit om ickemän, extrema feminister, köpt en annan ickemans arbetskraft för att frigöra tid eller vad det nu kan röra sig om, så är det inte feminism. Att lyckas i livet som ickeman är inte feminism.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig.

Minns en incident som skedde i ett gäng jag ingick i en gång i tiden. Detta gäng bestod mest av kvinnor, men det fanns några män perifert. En av dessa män var väldigt bra på att ta sig diverse friheter. Han var så att säga eftertraktad av kvinnorna i det här gänget, och hade under en period relationer med flera av dem.

En av de han hade en relation med behandlade han efteråt mycket illa, bland annat genom att prata om hur dålig hon var på att kyssas med de andra i gänget.

Jag minns mycket tydligt när den som stod näst på tur hade blivit dumpad av honom och berättade att hon nu förstod att han inte behandlade kvinnor bra och i högre grad kunde sätta sig in i den andra kvinnans perspektiv, alltså hon som blivit utsatt innan. Hon kände ånger för att hon inte hade stöttat henne mer när det begav sig. Jag vill också minnas att jag blev ganska irriterad på grund av detta, jag tyckte väl att det var uppenbart redan från första början att han inte behandlade kvinnor väl.

Men sanningen att säga, jag har gjort samma sak själv många många gånger, både innan och efter denna händelse. Jag har struntat i de tydliga varningssignaler som finns, typ att en man har behandlat någon annan illa, och kört på ändå. Jag har upprepade gånger svikit ickemän för att jag har ansett mig ha en chans på en relation med en man, och gång på gång blivit besviken när han betett sig illa samt skuldbelagt mig själv för att jag inte ”fattade” att det var så det skulle bli, att jag inte lyssnade mer på den där delen inom mig som sa ”det kommer gå dåligt” och istället valde att lyssna på den lilla lilla förhoppningen att det kanske skulle bli annorlunda den här gången. Den där förhoppningen som aldrig någonsin infrias.

Varje gång jag har prioriterat en man framför en ickeman har jag ångrat mig. Varje gång jag ha offrat en annan relation för en mans skull så har jag ångrat mig. Det har aldrig någonsin varit värt det. Visst har jag även offrat relationer med män för relationer med ickemän, men det har alltid känts värt.

När jag har ingått i relationer med män har jag ofta känt att jag varit tvungen att liksom ge upp en massa saker innan relationen äger rum. Det är en väldigt hög insats. Jag måste göra avkall på väldigt mycket i termer av energi, engagemang och värderingar. Jag måste göra femininitet, jag måste göra mig tillgänglig för mannens bedömning och så vidare. Det finns helt enkelt ett maktförhållande som sätter mig i denna position som jag upplever som djupt obehaglig.

I relationer med ickemän upplever jag ofta utbytet som mer jämnt från första början. Jag behöver liksom inte öppna upp mig känslomässigt och utsätta mig för risken att bli sårad på samma sätt. I relationer med män upplever jag för det mesta att startsträckan är väldigt jobbig. Det är så mycket känslor och förhoppningar inblandade.

På sista tiden har jag verkligen försökt jobba med detta. I de relationer med män jag har är jag noggrann med att se vad jag offrar och vad jag får tillbaka. Jag jobbar hårt på att upprätthålla min integritet och inte ge för mycket, för det är väldigt lätt att hamna i en situation där en bara ger och ger till någon som inte ger tillbaka, eller som ger väldigt lite tillbaka. Jag jobbar hårt på att inte sätta mig i situationer där jag är utelämnad åt mäns godtycke, utan att alltid upprätthålla kontroll. Detta är i sig energikrävande, varför jag också försöker att inte ha så många relationer med män. Det är jobbigt att alltid behöva upprätthålla distansen i rädsla för att bli sårad, men det är ingenting jag väljer utan något jag måste göra för att skydda mig själv.

Detta handlar om att relationer med män värderas högre i samhället. Kvinnor anses vara till för män och får sitt värde i detta samhälle genom män, vilket gör att en är beredd att satsa mer på en relation med en man. Detta gör såklart i sin tur att män förväntar sig detta, att de vet att de inte behöver göra särskilt stora ansträngningar. De vet att andra kommer göra uppoffringar för att ens få en chans, för att lappa ihop relationen och så vidare, så de kan bekvämt luta sig tillbaka och låta någon annan göra jobbet.

Att se över sina begär, att dekonstruera dem och fundera på vad som egentligen får en att må bra är en viktig feministisk handling. Att lära sig att stå emot vissa begär, bland annat begäret efter relationer med män, är en väg till inte bara sin egen frigörelse utan även andras. Det gör att en blir bättre på att ta hand om sina relationer med ickemän, eftersom en inte låter relationerna med män komma i vägen. Det handlar om att bygga gemenskap med andra människor på andra grunder än de patriarkala, de som stipulerar att relationer med män ska komma i första rummet.

Jag sörjer alla de relationer med ickemän jag låtit förfaras för att relationer med män har kommit i vägen, och jag försöker att se till att det inte ska upprepas. För att kunna göra detta måste jag ifrågasätta det behov jag känner av att ha män i mitt liv. Det utesluter inte att jag också har relationer med män, det handlar snarare om att försöka värdera dem för vad jag faktiskt får ut av dem som person och inte utifrån de värderingar som finns i samhället att dessa relationer skulle vara mer värdefulla.

Och det fungerar! På sista tiden har jag verkligen kunnat se mina relationer i ett annat ljus. Jag funderar mer och mer på vad jag faktiskt mår bra av, och drivs i lägre grad av idéer om att jag måste ha en relation med en man liksom bara för sakens skull. Givetvis är det svårt att helt göra sig av med dessa idéer, men det går i alla fall framåt.

Män kan göra bra saker, men inte tack vare att de är män.

Ibland undrar folk såhär: ”men du klagar ju bara på män, kan män inte gör något bra?”. Givetvis kan män, precis som alla andra människor, göra bra saker, men det brukar inte vara tack vare att de är män. Samma sak gäller ickemän; ickemän kan göra andra människor illa, men det har ofta inte med deras position som ickeman att göra.

En människa är mer än sitt kön. En människa kan ha en mängd olika egenskaper som är mer eller mindre bra. Det finns män som har vissa egenskaper jag uppskattar, de kan till exempel vara bra samtalspartners eller liknande. Allt detta brukar dock grumlas ganska mycket av det faktum att de är män och utövar patriarkalt förtryck gentemot mig.

Det är själva manligheten som är problemet, inte mannen som helhet med alla sina egenskaper. Människor formas av annat än sitt kön, men i frågan om patriarkalt förtryck är det de könsliga aspekterna som är intressanta och således är det också de jag kommer ta upp.

Syftet med att diskutera män som grupp är inte att säga att alla enskilda män är si eller så utan att plocka fram det som är specifikt manligt. Till exempel; det finns människor ur alla grupper som har tendensen att inte riktigt känna in andra människors gränser eller erkänna sina misstag MEN när detta sker i en position som man gentemot en ickeman så har en ytterligare ett övertag, en har hela samhället på sin sida i sitt tolkningsföreträde.

Givetvis finns det även andra aspekter som spelar in; hudfärg, klass, funktionalitet och så vidare. Detta är ingenting jag någonsin har förnekat, ibland påtalar jag det rentav själv, vilket gör det ganska tramsigt att försöka använda det emot mig till exempel genom att jämföra en manlig uteliggare med en kvinnlig kapitalist och så vidare. Mannen har trots sin utsatthet ett manligt privilegium, och kvinnan är trots sitt kapital fortfarande förtryckt för att hon är kvinna.

Min åsikt är dock att det går att peka ut vissa beteenden och vissa maktuttryck som specifikt manliga, ett av de mest tydliga exemplen är nog den sexuella makten som manifesterar sig i objektifiering, våldtäkt och så vidare. Detta är en form av makt som män utövar mot kvinnor och som inte fungerar omvänt.

Det finns ett syfte med att göra abstraktioner, att tala om män och manliga beteenden på en strukturell nivå. Syftet är att sortera ut det som män gör just i egenskap av män, vilka beteenden som kommer ur och upprätthåller deras patriarkala makt. Många av dessa beteenden kan även ickemän utöva, men det saknar ofta någon större verkan eftersom de inte gör det utifrån en manlig maktposition. Till exempel; även en ickeman gör fel i att oprovocerat använda våld eller hot om våld, men det är inte lika skräckinjagande som när en man gör det. Det handlar alltså inte bara om individer, utan våra handlingar får mening i ett patriarkat och detta måste en ta hänsyn till.

Att diskutera enskilda individers moraliska lastbarhet är för mig ointressant, jag vill göra analyser som hjälper mig och andra att förstå ett politiskt system, nämligen patriarkatet. För att kunna göra detta så abstraherar jag, det vill säga jag ser på situationer som jag själv hamnar i och som jag hör om och försöker förstå vad som är generellt och vad som är specifikt.

Den som intresserar sig för typ ~*individer*~ och deras förehavanden kan väl blogga om det? Däremot förstår jag inte varför jag ska behöva blandas in i det.

Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter.

Ni vet konceptet Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter?

Vissa män inser när de får en dotter att en kvinna de bryr sig om (eller i alla fall vill tro att de bryr sig om) kommer lida av och begränsas av patriarkalt förtryck. Mannen inser då att det kanske vore en schysst grej om det inte var så. Han vill inte att hans dotter ska behöva få lägre lön, bli slagen av sin partner eller liknande, därför blir han feminist. Eftersom dottern är hans egendom och han vill att hon ska bli ”lyckad” så anammar han vissa feministiska idéer som han tänker sig ska gynna henne i livet.

Vad mannen missar är att han själv troligen kommer att vara sin egen dotters första patriarkala förtryckare.

Faderskapet är nämligen i regel en introduktion till patriarkalt förtryck. Av fadern lär en sig att ”respektera” manlig auktoritet, anpassa sig till förtryckande familjestrukturer och så vidare. Givetvis finns den undantag, men inom den genomsnittliga kärnfamiljen vågar jag hävda att det är såhär det ser ut. Nu menar jag inte någon slags nidbild av PATRIARKEN som styr familjelivet med järnhand, utan helt vardagligt patriarkalt förtryck som sker inom hemmet. Till exempel: att visa bristande intresse för sina barns liv och välmående, att kräva att ens barn ska ”prestera” på olika sätt för att göra en ”stolt”, inte respektera ens barns åsikter om saker och ting utan köra över dem med sin auktoritet, att inte erkänna barnet som människa, inte låta barnets utvecklas fritt på sina egna villkor och så vidare.

Jag tror att det som får så många män att bli feminister när de får en dotter är att de inser att de då kan vara feminister på ett sätt som inte utmanar deras auktoritet. De ser feminismen som ett sätt att ta hand om sin dotter, alltså att utöva ”faderskap”. De kan lära sin dotter att det här med feminism, det är viktigt. De kan vara feminister utan att tappa i auktoritet. De kan komma som sin dotters räddare i nöden och skydda henne från patriarkalt förtryck som främst utövas av andra personer och så vidare och så vidare. Så godhjärtat! Vilken Bra Pappa! Han kommer som en riddare i skinande rustning och hugger ner alla ickegenusmedvetna förskolelärare åt sin dotter så att hon ska kunna Utvecklas Fritt, men troligen är det han som utgör det största hindret i vägen för just denna fria utveckling.

Den man som är feminist för sin dotters skull borde först och främst fundera på sitt eget förtryck, och hur det drabbar kvinnor i hans närhet. Till exempel; om dottern har en mamma, hur påverkas hon av att han utsätter eller har utsatt mamman för patriarkalt förtryck? Hur drabbas dottern av att se hans interaktion med andra kvinnor? Detta är viktiga frågor att ställa sig om en gör anspråk på att vara en god far åt sin dotter. Det är nämligen inte bara agerandet mot själva dottern som spelar roll, utan även vilken dynamik som finns i familjen i övrigt. Om en inte vill förtrycks sig dotter måste en helt enkelt ta sig en rejält funderar på hur en hanterar alla kvinnor i sitt liv.

Givetvis är det bättre att få feministiska insikter sent än aldrig, men jag tycker att det säger en del om en får insikten i just det läge då en kan vara feminist och fortfarande utöva auktoritet över kvinnor på att safe sätt. Jag hoppas verkligen att den som börjar kalla sig feminist när han får en dotter också tar sig en funderare på hur har utövar patriarkalt förtryck mot sin dotter och andra i sin närhet.

Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Tristessen i patriarkatet.

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor”. Så inleder Solanas SCUM-manifestet. Jag funderar över det här med tristess, tristessen som uppstår i patriarkatet.

Ett av de uppenbara exemplen är tristessen i heteromonogama relationer. Jag har sällan upplevt mina relationer med män som spännande eller utvecklande. Jag tänker på de gånger jag varit i relationer med män och jag typ blivit lättad när vi kunnat prata om något jag faktiskt intresserar mig det minsta lilla för. Merparten av år ”konversation” har handlat om saker och ting jag har noll intresse för. Tillfällena jag haft en riktigt givande konversation med en man är få. Sådana konversationer är dock mycket vanliga med ickemän. Inte så att alla ickemän är intressanta människor men det finns ofta något av värde, något att plocka fram. Män upplever jag ofta döljer och förtränger det som skulle kunna vara givande att prata om. De är mer sällan än kvinnor särskilt bra på att spegla sin diskussionspartners tankar och känslor, konversationen tar sig ofta formen av olika föreläsningar som går in i varandra. Den är inte sällan tjock av referenser som känns överflödiga för själva innehållet och egentligen handlar mer om att ge det som sägs någon slags legitimitet (en men refererar till en annan man för att det han säger ska framstå som viktigare och mer trovärdigt). Ibland ”diskuterar” de men dessa diskussioner tar snarare formen av agitation; det handlar om att överbevisa varandra, inte om att gemensamt komma fram till en lösning. Diskussionsformen används för en makttävlan istället för att vara inkluderande och lösningsorienterad, och få vågar ge sig in i den.Men eftersom det i patriarkatet anses viktigt att kvinnor och män ska finnas och ska komplettera varandra i så kallade ”par” så ska jag såklart ändå ingå i en massa tråkiga relationer som inte ger mig särskilt mycket, för det är liksom så det ska vara. Det viktiga är att det ”flyter på”. Det behöver inte vara givande eller intressant, relationen som sådan är så viktig att upprätthålla att det räcker med att det inte är direkt skadligt (vilket det ju i och för sig också ofta är). Detta gör att en står ut med jävligt mycket tråkig skit eftersom ”det kunde varit värre”. Vi lär oss inte att kräva givande aktiviteter, vi tror inte att vi är värda det, vi inbillar oss att vår uppgift i livet är att serva olika män och vi inbillar oss att detta är ”givande” för oss.

Om jag tänker på vad jag fått ut av mina relationer med män hittills så är svaret ofta; ingenting. Jag har lärt mig mycket mycket få saker av män. Däremot har jag lärt mig mycket om patriarkalt förtryck och om hur jag reagerar på det när jag haft relationer med män, men det är mycket ovanligt att en man liksom har berättat något som är värdefullt för mig i denna process. Jag har nästan alltid behövt luska ut det själv.

En annan aspekt är att eftersom män har högre status i detta samhälle så anses mäns konversationer och intressen automatiskt intressanta. Tänker på alla gånger olika män liksom har styrt samtalsämnet eftersom de tycker att det är tråkigt att lyssna på ”tjejgrejer”, medan de ickemän som inte förmår intressera sig för deras intressen helt enkelt har fel. Jag har lyssnat på så många tråkiga konversationer som styrts av män, och som de bara fortsatt hålla för att de inte tycker att det är ett problem att ett halvt sällskap sitter och har tråkigt av ren artighet för att de väljer att ta upp all plats med sin skit.

Det finns också en stor mängd så kallad Stor Konst och Kultur som är skapad av män och som det anses viktigt att uppskatta eftersom andra män har bestämt att detta, det är stor konst och kultur det. Detta är såklart effekten av århundraden då ickemän förvägrats ägna sig åt dessa verksamheter, varit för upptagna med att ta hand om män för att över huvud taget kunna tänka sig att ägna sig åt dessa verksamheter, då verk som skrivits av ickemän fallit i glömska eller då saker och ting som varit ickemäns verk tolkats som mäns verk.

En av de viktigaste grejerna feminismen hjälpt mig att inse är följande – jag behöver inte ha tråkiga konversationer med män. Jag behöver faktiskt inte lägga min dyrbara tid på att försöka förstå en massa tråkiga tråkiga saker män tycker är Intressanta och Viktiga. Jag behöver inte bry mig om den senaste mansboken, mansskivan eller mansfilmen. Jag behöver inte lära mig Uppskatta samma saker som män uppskattar och så vidare. Detta är så oerhört skönt och befriande och det har gett mig så oerhört mycket mer tid och lust att faktiskt sätta mig in i de saker som intresserar mig.

När jag slutade tycka att mäns intressen är viktigare än mina egna så öppnades liksom en ny värld för mig. Jag började tänka att det kanske är män som ska börja intressera sig mer för saker som betyder något i mitt liv. Jag började tänka att det kanske inte är helt orimligt att diskutera saker som aborter och mens när cismän är närvarande. Jag började tänka att de kanske borde sätta sig in lite i de här ämnena precis som jag behövt lyssna på en massa konversationer om typ ”data” eller krig eller något annat som intresserar män.

Att vägra ha tråkigt bara för att det råkar vara en man som utsätter en för tristessen är en mycket viktig feministisk handling. Att vägra vara överseende med att det kanske inte är så jävla intressant eller roligt att lyssna på mäns konversationer är en feministisk handling. Det handlar om att kräva att få ägna sig åt givande aktiviteter och konversationer och inte bara en massa trams, att vägra slösa bort sin tid och sitt engagemang på något som liksom inte ger en något tillbaka är en feministisk handling.

Tristess kan tyckas vara ett litet problem i förhållande till annat patriarkalt förtryck, men det är ännu ett sätt på vilket patriarkatet slukar vår tid och jag skulle säga att det tar upp väldigt väldigt mycket av vår tid. Den här tristessen dominerar ju till exempel många heteromonogama relationer, och i en rad andra sociala sammanhang där män är närvarande. Givetvis är det ett problem värt att ta tag i, för vi förtjänar så mycket bättre än att lyssna på mäns tråkiga skit. Vi förtjänar intellektuell stimulans.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Den där artikeln jag skrev om innan innehöll ju fler, och egentligen betydligt allvarligare, dumheter:

Likaledes ingår det i den traditionella mansbilden att byta däck, att skydda kvinnor och barn och att inte klaga i onödan.

Detta är ett mycket vanligt argument! Det hänvisas till den så kallade ”mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en riktig ”god” man är och denna fantasi motiverar sedan mäns makt över kvinnor, eftersom kvinnor behandlas ”bra”.

Raljerade lite om detta på twitter:

”Det ingår i mansrollen att skydda kvinnor”. Mmm, och det ingår i manspraktiken att utgöra det största hotet mot kvinnor. ”Mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en man borde vara, är ju helt irrelevant för att bedöma män som grupp?
Resonemanget lyder som följer: ”eftersom män enligt idealet ska agera såhär snällt mot kvinnor så är mäns makt rimlig”. Kvinnor ska helt enkelt vara utelämnade till män och hoppas på att dessa män beter sig som idealet föreskriver. Vi kan dock tydligt se att de flesta män INTE beter sig i enlighet med detta ideal. Vad ska den kvinna som bli slagen i sin relation med mansidealet till? Vad hjälper det henne i hennes situation? Vad ska hon säga till mannen som slår henne? ”hördudu, det där är faktiskt inte ett beteende som stämmer överens med idealet”. Kvinnor ska vara utelämnade till män, vi ska bara blint lita på att dessa män som har makt över oss är ”snälla”.
Feminism handlar inte om att män ska vara ”snälla” mot kvinnor utan om att kvinnor ska ha makt över sitt eget liv. Kvinnor ska inte behöva vara utelämnade till mäns godtycke, kvinnor ska själva kunna avgöra sitt öde. Jag vill inte att mitt välmående ska hänga på om jag lyckas träffa en ”bra” man som inte slår mig eller inte. Att vara ”ridderlig” mot kvinnor är bara att sätta dem i guldbur. Vi får kanske fina saker, men vi får inte makt. Männen hyllar oss så länge vi är deras lydiga objekt, när vi kräver makt över våra liv är det annorlunda.

Just nu läser jag Sexualpolitiken av Kate Millet, i vilken hon bland annat gör upp med just det här snacket. Hon kallar det ”ridderlighet”, alltså det här mansidealet som handlar om att bete sig fint och snällt mot kvinnor, rädda och skydda kvinnor och så vidare. Denna ridderlighet anser många vara ett skäl till att män ska ha makt i samhället. De ska ha makt över kvinnor eftersom de, enligt idealet, ska vara goda mot de kvinnor de har makt över. Kvinnor ska alltså lita på att män beter sig bra mot dem, utan att ha någon som helst faktisk makt över sitt eget liv. Det är väl kul om en hittar en man som faktiskt beter sig bra mot en, men desto värre om en inte gör detta.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?

Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

När kvinnor väljer att inte ingå i relationer med män så blir de ofta trakasserade och ibland utsatt för våld av just… män. Kanske är det detta våld, som till exempel kvinnor som lever med andra kvinnor får utstå, som männen ska ”skydda” oss från. Männen ska alltså skydda oss från sitt eget våld. Först lär män oss att män utgör ett hot, sedan erbjuder de oss ”skydd” från detta hot i utbyte mot att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, eftersom män som känt bara skyddar den kvinna som är hans egendom. Detta är en maffiametod som kallas för ”beskyddarverksamhet”.

Det funkar inte att hänvisa till den så kallade ”mansrollen” eller den idealiserade bilden av hur män ska vara som ett argument för mäns makt över kvinnor. Det är fullständigt ointressant hur det ser ut i olika patriarkala fantasier, det som spelar roll för faktiska kvinnor är ju vad män faktiskt gör, och det stämmer tyvärr mycket sällan överens med dessa patriarkala hallucinationer. Jag fattar att män hemskt gärna vill tro att deras makt är berättigad, men det är den inte. Ni är liksom inte så goda, så ridderliga, att det kompenserar det faktum att ni håller oss i förtryck. Jag fattar att ni gärna vill tro det för att lätta samvetet, men det stämmer helt enkelt inte.

Att tro att den ytterpyttelilla chansen att träffa en man som faktiskt lever upp till ridderligheten kompenserar lägre lön, mer hushållsarbete, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och så vidare är så oerhört verklighetsfrånvänt och självförhärligande att jag inte vet vad jag ska säga. Det är SÅ DUMT, det är ett sådant gigantiskt nedvärderande av kvinnors intelligens och förmåga att leva lika fria liv som män. Män som talar om ”ridderlighet” tror alltså på allvar att de är så jävla bra för kvinnor att det kompenserar allt förtryck som kvinnor får utstå i patriarkatet.