patriarkatet – Sida 4 – Fanny Åström

Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att vara feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Twittrade såhär om folk som vill ”tipsa” en om hur en kan göra för att slippa bli hotad:

Ibland säger folk ”men du uttrycker dig kontroversiellt klart du får vara beredd på mothugg”. Detta är sjukt problematiskt. För det första: att kalla direkta hot för ”mothugg” är jävligt bagatelliserande. För det andra: klart jag är beredd på det, jag vet hur situationen ser ut, det betyder inte att det är rätt. Det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag blev offentlig feminist, men det är ju ingen jävla ursäkt.
Ja, jag har valt att vara offentlig och jag klagar inte på min egen situation, jag klagar på att vi lever i ett patriarkat där detta sker. Jag klagar på att vi lever i ett samhälle där kvinnor som kämpar feministiskt måste räkna med att utsättas för hot. Om jag vill slippa det kan jag sluta, jag VET det, men det handlar inte om mig personligen det handlar om patriarkatet.
Genom att påtala hoten jag utsätts för försöker jag inte säga ”buhu det är synd om mig” utan jag påvisar en större struktur som drabbar alla. Det handlar inte om min personliga rätt att ”få” vara feminist utan om allas rätt att slippa leva i ett samhälle som förtrycker dem på grund av deras kön.

Vissa saker kan en välja. En kan till exempel välja om en ska vara en offentlig feminist eller inte. Andra saker kan en inte välja, till exempel om en ska leva i ett samhälle som konsekvent förtrycker en på grund av ens kön. Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att ha identiteten feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Jag prioriterar att kämpa emot patriarkatet högre än min egen säkerhet och bekvämlighet. Detta är någonting jag väljer, och det är ett val jag är stolt över. Det gör dock inte att det jag utsätts för som feminist är okej på något sätt. Det är ju en del av den struktur jag kämpar emot.

Att en kan göra val i patriarkatet som utsätter en för mer eller mindre risker, att en kan välja att anpassa sig efter män för att nå någon slags högre ställning inom patriarkatet, gör inte att en är ”fri”. Valen sker fortfarande på patriarkatets villkor och det är detta jag motsätter mig. Jag VET att jag kan välja, men jag vet också att mina valmöjligheter är begränsade av samhälleliga faktorer. Det är klart att jag skulle kunna ”välja” att aldrig öppna käften. Jag skulle garanterat slippa bli hotad på internet, men vad är det för slags frihet?

Att välja kamp istället för resignation handlar om att inte acceptera spelplanen, att försöka ändra den. Givetvis kommer en att få utstå mer skit då, och det är alla som väljer att kämpa fullständigt medvetna om, vi behöver inte informeras om det. Jag vet vad jag väljer, jag vet vad jag riskerar, ingen behöver berätta för mig att jag kan välja annorlunda. Jag känner till den patriarkala verkligheten, men jag tänker fortsätta kämpa för min och alla andra ickemäns rätt att få ta plats i det här samhället utan att utsättas för våld eller hot om våld.

”Kvinnors sexuella makt”.

Skrev såhär om ”kvinnors sexuella makt” tidigare idag:

Det här begreppet ”kvinnors sexuella makt” handlar ju egentligen om kvinnors rätt att bestämma vem de ska ha sex med och inte, en rätt som dessutom ständigt tas ifrån oss. Egentligen är det ju MÄN som sitter på den sexuella makten, det vill säga makten att objektifiera kvinnor, att begränsa kvinnors sexualitet, att sexuellt trakasseras kvinnor och att ha sex med kvinnor mot deras vilja. När kvinnor gör motstånd mot detta och vill definiera sin egen sexualitet börjar de gnälla om ”kvinnors sexuella makt”.

Nu ska jag berätta min teori om ”kvinnors sexuella makt”: Någon gång så bestämdes det att män, de är minsann helt jävla beroende av att ha sex med kvinnor. De är beroende av att använda kvinnors kroppar för sin egen njutning. Inte bara detta, det är även helt jäva omöjligt för männen att tygla sina begär inför dessa kvinnor som bara ~*lockar*~ dem med sina behag. Eller ja, det bestämdes nog inte direkt, utan vara nog snarare en syn som liksom växte fram på något konstigt sätt. I samband med detta uppkom uttrycket ”kvinnors sexuella makt”.

”Kvinnors sexuella makt” innebär alltså att män inte har något som helst ansvar för sin sexualitet och kvinnor måste ta det istället. Så himla skönt för männen! Inte lika soft för kvinnorna som blev tvungna att ta ansvar inte bara för sig själva utan även för mäns känslor, beteende och övergrepp på deras kroppar.

Om en tar sig en titt på patriarkatets stolta historia och även nutiden så kan en se att en stor del av allt patriarkalt förtryck handlar just om att begränsa ”kvinnors sexuella makt”:

Sexuellt våld. Kvinnor utsätts i stor utsträckning för för sexuellt våld och hot om sexuellt våld.
Könsstympning. Kvinnors kön stympas på olika sätt för att det ska vara mer smärtsamt för dem att ha sex och så vidare.
Objektifiering. Kvinnor reduceras till objekt för mäns njutning. Tar sig till exempel uttryck genom att kvinnor som inte tillfredsställer den manliga blicken utsätts för trakasserier eller uteslutning.
Skuld- och skambeläggning. Kvinnor som har ”fel” sexuellt beteende, till exempel för utlevande, blir socialt bestraffade för detta.
Prostitution. Män har ekonomisk makt vilken gör att de kan köpa sig kontroll över kvinnor och således även deras kroppar och sexualitet. Sker både ”formellt”, alltså genom ett ”rent” utbyte av sex mot pengar och på andra vis till exempel genom äktenskap.
Manligt initiativ. Eftersom kvinnor inte får vara för sexuellt utlevande så leder det till att män sitter på makten att ta initiativ sexuellt, vilket leder till att hela det sexuella ”spelet” sker på mäns villkor.
Socialt erkännande. Eftersom män sitter på den sociala makten i patriarkatet så måste kvinnor ingå i sexuella och/eller romantiska relationer med män där deras kropp är en handelsvara för att få samhälleligt erkännande.

Så jag tänker att även om det nu ligger någonting i att kvinnor har sexuell makt (vilket jag inte tror) så är det jävligt tydligt att patriarkatet har legat i som fan för att begränsa denna så kallade ”makt”. Kvinnor har idag inte ens makt över sina egna kroppar och sin sexualitet, så att tala om kvinnor sexuella makt är i sammanhanget ganska skevt. Allt detta motiveras och ursäktas med snacket om att kvinnor har någon slags sexuell makt som det då är ”ansvarsfullt” att kringskära. I själva verket handlar det om mäns oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det verkar liiiite överdrivet att ha hela den här enorma förtrycksapparaten bara för att män kanske har känt att det var jobbigt att inte få ligga med kvinnor precis när och hur de vill. Jag kan på något sätt känna att det är rimligt att var och en har makten att själv bestämma på vilka villkor hen vill ingå i sexuella relationer, och att andra har en skyldighet att respektera det. Kalla det ”sexuell makt” eller vad du vill, i själva verket rör det sig om den självklara rätten att få bestämma över sig själv.

Här är en spännande idé: vad sägs om att alla själva får bestämma över sin sexualitet och att alla tar ansvar för sitt eget sexuella beteende. Det vill säga: män skiter i att lägga över ansvaret för sina sexuella handlingar på kvinnor, och försöker hantera sin bristande förmåga att hantera sina sexuella drifter på andra sätt än att tvinga kvinnor till att ha sex eller till att inte ”locka” dem att förgripa sig på dem. Troligen skulle de flesta märka att det inte är så jävla svårt egentligen.

Fria val i patriarkatet.

Jag funderar på det här med män som snackar om att det är okej att bete sig si eller så för att kvinnor ”väljer” män som beter sig så, tycker de också att det är okej att slå kvinnor för att många kvinnor stannar i misshandelsrelationer?

Över huvud taget att prata om kvinnors ”val” i patriarkatet ter sig ganska meningslöst. Kvinnor ”väljer” sällan fritt i patriarkatet. Dels så har män makt över oss både socialt och ekonomiskt, men vi har också en mängd olika patriarkala värderingar och begär internaliserade i oss. Jag kan till exempel ibland känna att jag vill bli bekräftad på vissa sätt, trots att jag också vet rent intellektuellt att den formen av bekräftelse ofta får mig att må sämre på sikt. Begär är ingenting en förändrar hur som helst, det är en svår process som tar tid.

Jag vill på ett vis att män ska bekräfta mig för till exempel mitt utseende eller att de ska vilja äga mig, alltså ingå i en heteromonogam relation med mig, för jag har lärt mig att det är detta som ger mig värde. Jag har lärt mig att det som gör mig värdefull i patriarkatet är att en man ser mig som ett åtråvärt objekt, för alternativet är att inte vara någonting alls i deras ögon. Samtidigt så vet jag att det inte är den formen av bekräftelse eller relationer som får mig att må bra på sikt, det utgör bara en kortsiktig kick som snabbt blir beroendeframkallande.

På lite samma sätt kan det fungera i destruktiva relationer. Att omväxlande bli bekräftad och nedvärderad av samma person som en dessutom har en nära relation med gör att en knyter sitt människovärde till den personen och relationen. Om personen dessutom är en man, och relationen är en heteromonogam relation, så har en i regel redan knutit stora delar av sitt värde till denna. När jag har varit i den här typen av situationer så har jag ofta vetat att en relation inte är bra för mig, men jag har varit för djupt insyltad i känslomässigt beroende för att kunna bryta mönstret. I sådana situationer är det svårt att tänka ”rationellt”.

Att göra slut i en sådan situation handlar inte om att ”välja” det, ty beslutet har en för det mesta redan fattat. Det handlar om att samla känslomässig styrka för att orka ta steget. På samma sätt är det med att till exempel söka en viss form av bekräftelse från män, eller patriarkal bekräftelse. En kan veta mycket väl att en mår dåligt av den formen av uppmärksamhet men ändå söka den, för det handlar inte bara om ens fria val utan om vad en har lärt sig att värderas inom ramarna för patriarkatet.

Patriarkatet är inte förnuftigt.

Det här är ett argument en stöter på sjukt ofta och det gör mig så oerhört provocerad. Ingen ”förnuftig” människa skulle göra det ena eller det andra. Nej, det må vara sant, men så upprätthålls ju inte heller patriarkatet för att det är ett ”förnuftigt” samhällssystem.

Även om ”ingen” skulle följa The bro code till punkt och pricka så är det sättet att resonera en del i en patriarkal kultur. Män praktiserar ofta delar av den gentemot varandra, de värderar ”brödraskapet” högst och nedvärderar sina relationer till kvinnor (”bros before hoes”), de förhåller sig till kvinnor som varandras egendom och ser sina relationer med kvinnor i ljuset av sin relationer med män (diverse regler kring hur en får och inte får närma sig sina manliga vänners ex/ragg). Detta är patriarkal hederskultur, oavsett om en har en regelbok för den eller ej.

Sen om det inte är lika extremt som i denna tvserie så är det fortfarande väldigt påtaglig verklighet. Det kommer inte från ingenstans, det är inte ren fiktion. Den förstärker också denna verklighet; män skrattar igenkännande åt ”the bro code” och refererar till den i samtal om hur det är rimligt att bete sig gentemot varandra (hört detta flera gånger), även om de kanske väljer bort vissa bitar. Jag hör ofta uttrycket ”bros before hoes” användas som någon slags roliga tvist på ett seriöst resonemang.

Är detta förnuftigt? Nej, inte särskilt, men det spelar väl inte heller särskilt stor roll. Jag skiter i om den som förtrycker mig är ”förnuftig” eller inte. Patriarkatet är inte ”förnuftigt”, ändå finns det. Ja tänka sig, det finns en social verklighet utanför ditt ”förnuft” också…

Män som vill att jag ska ändra mitt språk efter deras fördomar.

Twittrade såhär igår:

Asså den här jävla grejen med män som ba ”men när du säger patriarkat så tror jag det betyder x så använd ett annat ord”… Vad sägs om att istället bara fatta att det inte betyder det du fått för dig så vi kan använda korrekt terminologi?? Hur är det rimligt att jag ska anpassa mitt helt korrekta språkbruk efter saker du fått för dig på lösa grunder?
Feminister har liksom spenderat så mycket tid på att förklara vad det ordet betyder så problemet sitter uppenbarligen i ditt tröga huvud. Det är bara en jävla ursäkt för att slippa ta till sig insikter som är besvärliga för en. Ännu värre: ”det har en extremiststämpel”. Ja, för att DU har satt den där. Ursäkta mig för att jag inte gör om hela mitt språkbruk för att DU typ har bestämt att ett visst ord är ”extremistiskt”.
Symptomatiskt för dessa män är att de sällan vet vad definitionen av patriarkat är. Och så förklarar en, och de ba ”men jag tycker inte så”. Det är ingen jävla åsiktsfråga, det är en kunskapsfråga. Alla män som har åsikter om feministers språkbruk kan dra åt helvete.

Detta är ett av de vanligast förekommande exemplen på manlig ignorans inför feminism. Det spelar liksom ingen roll för dem att patriarkat är ett mycket använt, diskuterat och väldefinierat begrepp. Det spelar ingen roll att det använts i tusentals böcker, avhandlingar och så vidare och så vidare. Det som spelar roll är att de ”tycker” att det ”låter” på ett visst sätt. Hur har de mage att sätta sig personliga åsikt eller snarare missuppfattning först, hur kan de tycka att tusentals feminister ska ändra sitt sätt att snacka för att de råkar ha väldigt svårt för att ta till sig ny information?

Jag tvivlar på att detta skulle förekomma i något annat sammanhang. Tänk er typ att mannen har ett samtal om… ja vad som helst egentligen och börjar bråka om att han associerar vissa saker till vissa ord så folk måste sluta använda dem, och liksom vägrar ta till sig att det inte är det orden betyder. Sådana saker händer inte, för det är egentligen inte det minsta svårt att bara ta till sig att ett ord inte betydde det en först trodde. Det handlar om att mannen inte vill ta till sig saker, och då hänger han gärna upp sig på formaliteter.

För den som undrar hur jag använder begreppet så har jag en utmärkt förklaring här. Det förekommer såklart variationer i hur feminister använder det, men generellt kan sägas att det betecknar ett system där män som grupp har makt och/eller fördelar över kvinnor som grupp.

I patriarkatet handlar sex om makt.

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.

Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor.

Som jag antar att de flesta vet så var det ju en man som i USA som dödade sex personer med motivet att han inte fått ligga så mycket som han ansåg att han förtjänade. När sånt här händer så blir folk ofta förbluffade och försöker förklara det hela med att just specifikt den här personen var sjuk i huvudet och så vidare. Det må vara sant att den här personen faktiskt var sjuk i huvudet, men fortfarande är det så att det är en patriarkal struktur som gör att män tänker att de ”förtjänar” att få ligga med kvinnor och ser det som såpass avgörande för deras livskvalitet att de är beredda att ta till våld.

När vi stämplar den här människan som sjuk, vad är det egentligen som gör honom sjuk? Är det att han anser att han har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, eller är det att han inte kan dra gränsen på det socialt accepterade stället? När en läser diskussioner om detta så är det den senare förklaringsmodellen som gäller, den här mannen var sjuk inte för att hans grundsyn på kvinnor var sjuk utan för att han faktiskt gjorde slag i saken och dödande människor. Han visste helt enkelt inte var ”gränsen” gick.

Att utöva maskulinitet på ett socialt korrekt sätt i patriarkatet handlar om att dra gränserna på det rätta stället. Det är okej att använda sin våldspotential i konflikter för att skrämma folk, men det är inte okej att faktiskt slå. Det är okej att inte känna in kvinnors gränser under sex, men det är inte okej att ignorera ett nej och så vidare. Utrymmet för att tänja på dessa gränser är ganska stort, män letar ofta efter olika kryphål som berättigar dem att gå över dem. Till exempel; hon provocerade mig, därför hade jag rätt att slå henne.

”Gränsen” är en patriarkal konstruktion vars syfte är att definiera den ”goda” maskuliniteten, att differentiera de ”dåliga” männen från andra män och skapa utrymme för ”goda” män att fortsätta utöva maskulinitet eftersom de fortfarande är bättre än de män som passerat ”gränsen”. Att använda att sätta ”gränsen” på det sätt som passar som en del i feministisk strategi har därför sina uppenbara brister, eftersom gränsen som sådan är en patriarkal konstruktion. Sedan är det givetvis av godo om gränsen flyttas så att fler beteenden hamnar på den sida som fördöms, men det kan inte utgöra slutmålet i det feministiska projektet. Istället måste vi verka för ett samhälle där det blir irrelevant att sätta gränsen, eftersom det inte kommer finnas någon maskulinitet som kan ”spåra ut” om vi inte begränsar den.

Mäns våld mot kvinnor är dock inte något speciellt utan förekommer dagligen i patriarkatet i olika mer eller mindre grova former. Oavsett om det handlar om integritetskränkande eller mord så är det samma mekanism som ligger bakom, det är samma struktur som gör att män anser att de har rätt att utöva våld mot kvinnor. Det enda som egentligen är särskilt förvånande eller exceptionellt med den här händelsen är att den här mannen valde att döda kvinnor han inte känner, i offentligheten*. Annars brukar mäns våld mot kvinnor förekomma i hemmet, i nära relationer.

Problemet här är inte att den här mannen har ”gått över gränsen” på grund av olika omständigheter som till exempel psykisk sjukdom, problemet är maskuliniteten som grundläggande social konstruktion. Kanske var det hans uppväxt eller något som gjorde att han dödade folk på öppen gata, men det var patriarkatet som fick honom att tycka att han hade någon slags naturgiven ”rätt” till andra människor. Det var patriarkatet som gav honom verktygen för att berättiga sina vedervärdiga handlingar.

Så länge maskuliniteten som grundläggande konstruktion finns kvar så kommer det finnas män som går över ”gränsen”. Patriarkatet behöver dessa män för att legitimera den breda skarans maskulinitetsutövande, för att de ”goda” männen ska ha något att jämföra sitt eget maskulinitetsutövande med. Patriarkatet skapar dessa män genom att ge dem verktygen för att berättiga sitt beteende för att sedan sätta upp en helt godtycklig och dessutom mycket flytande gräns för vad som är okej och inte. Det vi behöver är inte tydligare gränser, det vi behöver är en radikal kritik av den struktur i vilken män tycker sig ha rätt till kvinnor, även känd som patriarkatet.

*Jag vet att han även dödade män, men det var fortfarande kvinnohatet som drev honom till det.

Vem får vara feminist?

Ibland när jag kritiserar olika fenomen får jag frågor i stil med ”får en inte vara feminist om en gör så eller”. Detta tycker jag är underligt eftersom jag inte sitter på någon slags position att bestämma vem som får och inte får vara feminist. ”Feminismen” är liksom inte någon klubb där vissa har tillträde, feminismen är en politisk rörelse för kvinnors rättigheter som kan drivas en en mängd olika personer och grupper på sinsemellan mycket olika sätt. Jag har absolut inget mandat att bestämma vem som får vara med i denna rörelse eller inte, bara för att jag råkar vara feminist. Jag kan bara välja vilka feminister jag väljer att själva alliera mig med, och att alliera sig med mig är på intet sätt ett kriterium för att kunna se sig själv som feminist.

Generellt när det kommer till frågan vem som får vara feminist så tycker jag att definitionen ”feminist är någon som känner till att patriarkatet finns och som tycker att det ska motverkas” är ganska bra. Den som ställer upp på denna definition är i mina ögon feminist. Däremot så kan en vara feminist och fortfarande vara sjukt dålig på att motverka patriarkatet, en kan helt enkelt ha en praktik som syftar till att vara feministisk men som är kontraproduktiv. Ett typiskt exempel på detta är väl borgerliga feminister som tycker att det är viktigt att kvinnor ska kunna köpa hushållsnära tjänster av andra kvinnor för att kunna göra karriär. Dessa personer är fortfarande feminister, men deras praktik leder inte till ett mer jämställt samhälle.

När jag kritiserar andra feminister betyder inte det att det inte ”får” vara feminister, det betyder bara att jag tycker att deras feministiska praktik är dåligt för det syfte jag utgår från att feministisk praktik har, det vill säga att störta patriarkatet. Jag tänker att den som är feminist borde vara intresserad av att ta till sig av detta, det handlar ju om hur vi mer effektivt ska kunna motarbeta patriarkatet. Jag tänker att det ligger i varje feminists intresse att organisera sin kamp på ett effektivt eller i alla fall inte rent kontraproduktivt sätt.

Jag är dock inte intresserad av att ”exkludera” någon ur feminismen på grund av att deras praktik är kontraproduktiv. Jag brukar faktiskt rentav opponera mig när människor säger att ”den som gör si och så kan inte kalla sig feminist”, även då det är grejer som jag fullständigt instämmer i kritiken av och som jag inte tycker att folk i allmänhet eller feminister i synnerhet ska ägna sig åt.

Diskussionen om vem som får eller inte får vara feminist är för mig ganska sekundär. För mig är ”feminist” som identitet inte det relevanta, det handlar inte om att ”vara” eller inte ”vara” feminist, det handlar om att bedriva feministisk kamp. När vi börjar sätta diskussionen om vad som ingår i en feministisk identitet så högt så tror jag att strategier för själv kampen hamnar i skymundan. Det handlar inte längre om att diskutera strategier, det handlar om att fylla upp ett antal kriterier på en lista över hur en ska vara och sedan är det inte så mycket mer med det. Att behandla feminist som en identitet tror jag i sig är kontraproduktivt, hellre då kritisera saker utifrån utgångspunkten att feminister kan göra saker som är både bra och dåliga för att krossa patriarkatet. Det faktum att en är feminist gör inte automatiskt att det en gör tjänar feminismens syften.

Jag förstår att det kan vara lockande att exkludera folk som är kontraproduktiva från feminismen, men jag tror att det i slutänden leder till att för mycket fokus hamnar på enskilda individers rätt att använda vissa ord om sig själva. Detta tror jag lätt skapar onödig konflikt.

Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.