Etikett: pengar

Skattebefria de första 84000.

I brist på en seriöst debatt om medborgarlön så vill jag i alla fall ta upp en grej som hamnar lite i samma kategori: höj skattetaket till 84000 om året. Alltså: låt folk tjäna 84000 kronor innan de måste börja betala skatt.

Anledningen till detta är att man inte ska behöva skatta fören man har kommit upp i den mängd pengar som man är berättigad till varje månad. Om man har under 7000 (eller något närliggande, minns ej precis) i månaden så är man berättigad till ersättning, eller socialbidrag. Därför är det egentligen ganska konstigt att folk måste skatta på de första 7000 varje månad.

Detta system sätter folk i situationen att de ”egentligen” tjänar 7000 i månaden men måste skatta bort en massa pengar, och därför måste söka bidrag för att ”skarva”. Det skapar en massa onödigt arbete och förnedring för personen, det skapar även en massa administrativt arbete för både skattekontoret och socialen.

Det är konstigt att man ska behöva betala skatt om man inte ens har så att man klarar sig. Det skapar en massa onödigt arbete och utgifter. Därför skulle jag vilja att man skattebefriade de första 84000 man tjänar om året eller de första 7000 varje månad, precis som man nu skattebefriar de första 18000 man tjänar om året.

Vad tror ni om detta?

Frihet till skattepengar måste innebära ansvar också.

Blir så fruktansvärt matt. Jag har inget emot privata alternativ av principskäl, jag tycker att man ska få öppna upp friskolor och vårdcentraler om man vill. Det är schysst med konkurrens och om de statliga/kommunala alternativen anstränger sig för att hålla jämna steg så ser jag inget problem. Vad jag däremot ogillar är när saker och ting säljs ut, vilket är en helt annan sak. Att entreprenörer på egen hand bygger upp verksamheter ser jag inga problem i, så länge de står för investeringarna själva.

Det förutsätter ju dock en grej, nämligen att det ställs vissa krav på ett företag vars inkomst bygger på att det tar över statliga nyckeluppgifter mot skattefinansierad ersättning. Till exempel att man är tillräckligt seriös för att bygga upp verksamheten själv och inte sälja tillståndet till att driva den på blocket. Att ett sådant förfarande är enligt reglerna är en jävla skam.

Jag kan inte tolka den här fadäsen på något annat sätt än att man inte  behöver mer än att specificera namnet och elevmängden på skolan för att få tillstånd att driva friskoleverksamhet, vilket jag tycker är märkligt. Borde man inte åtminstone lägga upp någon slags handlingsplan innan man kammar hem det? Det rör sig alltså om att man få ett tillstånd att dela ut officiella betygsdokument såväl som att få skolpeng, borde det inte krävas en aning mer specifikation innan man får tillståndet?

Det är bra om personer som har en ide på hur man kan förbättra skolan får en möjlighet att starta friskolor. Jag är helt övertygad om att det finns personer som framförallt vill skapa en bra verksamhet och i andra hand tjäna pengar på det. Det som pågår är dock rövarkapitalism, en vinstidé som går ut på att skaffa tillstånd till att ta över statlig verksamhet för att sedan sälja dem till högstbjudande. Tjäna pengar på att bete dig oansvarigt! Jag mår illa.

Friskolor eller fria vårdalternativ behöver inte vara något negativ men det måste finns krav på den som ska starta något sådant, krav utöver att namn och elevmängd har specificerats. Det är egentligen inget konstigt med det, ty det är klart som fan att den som driver sin verksamhet med hjälp av skattepengar ska vara seriös och leverera. Friskolor ska finnas till för att skapa mervärde för folket och inget annat.

Valfrihet, innovation och entreprenörskap i alla ära, men frihet, och framförallt frihet till skattepengar, måste innebära ansvar också. Det där med ansvar är ju dessutom något som alliansen är pigga på så varför inte utkräva lite här?

Varför jag inte vill ha någon jävla galleria vid Slussen.

Marcus Birro har i vanlig ordning skrivit en krönika där han ondgör sig över kulturvänstern, något som verkar vara ganska populärt just nu. Hon skriver om dessa personers förakt mot gallerior.

De stora, inflytelserika kulturmänniskorna slåss nu för att Slussen ska bevaras, eller i alla fall inte förvandlas till galleria. Galleria är ett av de vidrigaste orden kultur­eliten vet. Gallerior kryllar nämligen av vanligt folk. Sådana där som småmyser framför Melodifestivalen och gärna promenerar i gallerior och handlar sladdar på Clas Ohlson.

Som om det skulle tyda på något slags folklighetsförakt att tycka att det är något negativt att det offentliga rummet mer och mer kommersialiseras och glasas in. Jag förstår kritiken mot den såkallade kulturvänstern i det att vissa verkar vilja tvinga på sina intressen, som teater och böcker, på alla i någon slags folkbildningsanda.

Men att jag inte vill att mer utrymme ska gentrifieras in i galleriaträsket har inte att göra med att jag tycker att teater är en mer värdig underhållningsform, det handlar om att jag tycker att det måste finnas platser där folk kan mötas utan att det ska centrera kring att konsumera. Dessa platser blir det färre och färre av och det tror jag är något mycket negativt även för ”vanligt folk”. Man ska inte behöva ha pengar för att ha något att hämta i det ”offentliga” rummet.

Jag minns när jag var typ 15-16 och hängde på Lava. När jag var i den åldern var Lava (i kulturhuset) fortfarande ett ställe man kunde gå till bara för att hänga och jag vet hur mycket det betydde för många. Nu så finns det inget sådant längre utan ungdomarna är förpassade till att hänga på plattan och blir ständigt bortkörda.

Jag hade som tur var ett hem som var drägligt att vara i och där jag dessutom hade fri lejd för att ha med mig vänner så min ungdom behövde som tur är inte präglas av detta. Däremot vet jag många som inte hade så trivsamma hemförhållanden och dessutom var jävligt panka jämt och jag fattar verkligen hur mycket det måste ha sugit för dem. När det offentliga rummet dessutom ständigt krymper så blir det bara svårare.

Och detta rör sig ju om ungdomar som ju ändå har ungdomsgårdar att tillgå, om än i begränsad utsträckning. Men för en 20-åring utan gynnsamma hemförhållanden är det himla svårt att aktivera sig utan att spendera, något alla inte har medel för. Jag menar inte att alla ska få pengar, jag menar att det måste finnas saker att göra, ställen att vara på, där konsumtion inte är ett krav. Att det krävs närmare en tusenlapp i månaden för att ta sig runt är illa nog, speciellt om det inte finns något att ta sig till.

Så bygg för guds skull ingen jävla galleria vid slussen. Ni behöver inte bygga något kulturhus heller men nu får gärna upprätta platser där man kan vara utan att det ska behöva kosta. Det behöver inte handla om att folk ska se på finteater eller läsa böcker, bara om att man ska kunna träffas på sina egna villkor även om man saknar ett hem. En galleria är inte en sådan plats.

Där dagens ungdom hänger.

Användandet av skattepengar måste ifrågasättas.

Det här tyckte jag var ett väldigt bra inlägg om det här med skatt. Om hur vanligt det är att folk, så fort man pratar om skatter, drar någon utläggning om. ”men kan du inte bara betala de där extra kronorna för att de där personerna ska få vad de nu får”.

Självklart skall vi hjälpa varandra och skatt är inte dåligt att betala. Men det är dåligt när vi inte respekterar varandras tid eller liv, genom att anse att våra målsättningar är viktigare än deras. För varje tillägg vi gör till offentlig verksamhet och för varje verksamhet som vi väljer att ha kvar så måste vi vara medvetna om att det är människors tid, liv och relationer som vi tar i anspråk. Inte pengar.

Skatt är bra, det tycker jag verkligen. Jag har inte heller något emot att vi har ett så högt skattetryck som vi har idag. Däremot så tycker jag att man ska vara medveten om att det inte bara handlar om ”några kronor hit eller dit”. För det första blir det ganska många kronor när saker och ting slås ihop, och för det andra så måste dessa kronor komma någonstans ifrån, det ligger en ansträngning bakom varje intjänad krona.

Det duger inte att säga ”men kan du inte bara avvara de där kronorna”. Man måste fundera på vad prioriterar och varför. Vem som får ta del av satsningarna som sker och vem som får betala. Med det inte sagt att det inte finns saker det är värt att betala skatt för, det finns såklart en mängd olika saker som är väldigt viktiga och som jag tycker att man ska finansera gemensamt. Men det finns också en massa saker av mer tvivelaktig natur dit det går skattepengar och det måste faktiskt ifrågasättas.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.

Människor är inte robotar som alltid fattar rationella beslut.

Under Lady Dahmers inlägg om socialbidrag så hittade jag följande kommentar:

Nu förstår jag inte alls, för det första nöjen och cigg??, är det meningen att skattepengar ska gå till biobesök och tobak?? herregud man får väl sluta röka om man vill ha mer pengar. man får hitta gratisnöjen.

Jag tycker inte heller att man ska leva något slags lyxliv som socialbidragstagare utan att pengarna ska räcka till det nödvändigaste. Olika människor definierar dock det ”nödvändigaste” på olika sätt. Jag tycker att man ska kunna köpa en ny tröja någon gång i månaden eller kanske ta en fika ibland. Andra personer tycker att det ”nödvändigaste” är att kunna äta gröt gjord på blåvitts egna havregryn tre gånger om dagen och eventuellt köpa en tvål om man verkligen planerar ekonomin ordentligt. Observera att inget av alternativen är något jävla lyxliv.

Synen på rökning i kommentaren är också så extremt vanligt när man diskuterar socialbidrag. Cigg ses som någon slags lyxprodukt som ”staten inte ska betala” och man bortser helt ifrån att personen som röker troligen är beroende. Det är inte ”bara att sluta” för alla, tyvärr. Dessutom blir cigg lätt en tröst när man inte har något annat att ägna sig åt. Man kan tycka att det är fel och förkastligt men faktum är att människor med beroenden helt enkelt inte fungerar som så att de bara kan ”sluta” hux flux. Det skulle vara himla fint om folk fick in det i sina hjärnor, det där med att människor inte fungerar rationellt utan är lite dumma i huvudet och gör saker som skadar dem.

Kan denna syn på människor som känslolösa robotar snälla upphöra! Det säger ju sig självt att om man alltid har möjligheten att välja så skulle det inte finnas några problem i samhället av den här karaktären. Folk skulle aldrig dricka, aldrig röka, aldrig skolka eller äta godis utan bara leva skitnyttigt hela jävla tiden.

Jag ska berätta en sak: människor funkar inte så! Människor har svagheter, beroenden och gör orimliga prioriteringar. Människor orkar inte ägna hela sina liv åt att vända på varenda krona, människor orkar inte äta gröt till vartenda jävla mål eller vara tvungna att alltid alltid säga nej så fort någon ska göra något så simpelt som att fika. Kanske skulle vi kunna spara några miljoner på att förvägra alla socialbidragstagare någonting utöver gröt, men vi skulle förlora så mycket mer i värdighet.

Vad tjänar era städerskor egentligen?

Vad jag inte begriper med den så kallade pigdebatten är varför det skulle vara en feministisk fråga över huvud taget. Det feministiska perspektivet är väl helt ointressant och om man nu ska se det så så är det väl bara bra att kvinnor kan tjäna pengar på något de alltid antagits göra gratis.

Sen finns det såklart en feministisk aspekt i lönesättningen eftersom städerska är ett kvinnodominerat yrke, men om man jämför städerska med t.ex. rörmokare eller byggarbetare i kvalifikationsgrad så är städerskan faktiskt (för det mesta) mindre kvalificerad. Det är ett simplare yrke.

Men det intressanta här är väl inte just kvinnoaspekten. Hade det varit mer okej om det var en man som skrubbade dina golv? Jag har himla svårt att se varför. Detta är ingen kvinnofråga, det är en människofråga och en klassfråga.

Alla som jag läst medger att de har en städerska passar också på att meddela att hen inte alls är dåligt betald. Nehe. Jag skulle verkligen vilja veta om de har kontrollerat vad deras städerskor har i slutlön, efter att alla avgifter och utgifter är betalda. Jag frågade här vad städerskan fakturerade, men fick dessvärre inget svar. Bara detta från Björn:

Vad tycker du är skäligt betalt för att dammsuga och byta lakan hemma hos någon? Jag antar att det du är ute efter är att säga att vi betalar för lite för deras tjänster? Att de inte har en lön som en bankdirektör (som förtjänar mångfaldigt mer också) – är det skäl nog att låta de vara arbetslösa och ta bidrag istället?

Jag menar såklart inte att en städerska ska ha samma lön som en bankdirektör, det vore orimligt. Men jag tycker att man åtminstone ska kunna ta ut en timlön på strax över hundra kronor innan skatt. Många människor förstår inte att det är skillnad på vad man fakturerar och vad man faktiskt tjänar. Städerskan fakturerar 200 och då tycker man att det är skäligt betalt, men glömmer att hon har en resväg dit, ska betala tjänstebil och hela köret också. Ni fattar.

När man börjar snacka löner så börjar folk snacka tillgång och efterfrågan. Men tillgång och efterfrågan är inte allt som räknas här i världen, man måste också kunna säga att en människa ska kunna få en skälig lön för sitt arbete. En skälig lön är alltså en lön som man kan leva på om man jobbar heltid, utan att behöver vända på varje krona. Kanske ska man även kunna försörja ett barn eller två. Att efterfrågan är låg (vilket den förvisso inte verkar vara när det gäller städtjänster) är inte i sig ett argument för att lönerna ska vara låga.

Sen måste man också tänka på att städerska är ett mycket slitigt yrke. Det sliter på kroppen som bara fan, på grund av alla konstiga ställningar. Man inandas rengöringsmedel och damm hela dagarna vilket troligen ger en viss effekt på lungorna. Därför måste man ta in även det i beräkningen. Det handlar nämligen inte bara om hur kvalificerad en människa är eller hur många som skulle kunna tänkas utföra samma jobb, utan om vilken uppoffring det är.

Jag är väl inte sådär skitförtjust i iden om ett samhälle där alla hushållssysslor läggs ut på entreprenad, från städning till barnhämtning. Det säger väl kanske något om vår livsstil när vi inte kan sköta dagliga sysslor i våra egna hem och familjer. Men jag tycker inte att man har en dålig människosyn för att man anlitar en städerska. Inte dålig kvinnosyn heller. Däremot tycker jag att man inte ska stanna vid prat utan faktiskt anställa en städerska som får ut en rimlig lön.

Det duger inte att staten går in och skarvar för att lönerna är för låga.

För att lösa problemet med fattiga barn så ska barnbidraget behovsanpassas tycker Centern. Jag tycker att det är superbra att frågan uppmärksammas även från högerkanten men Vad är egentligen det om inte bidragspolitik?

Jag förstår förslaget om det riktas till dem som går på socialbidrag, sjukersättning eller a-kassa, men då borde tillslaget komma där istället. Annars tycker jag att den som har ett jobb ska kunna försörja sina barn på lönen de får och det vanliga barnbidraget. Det duger inte att staten går in och skarvar för att arbetsköpare ger otillräckliga löner.

Sen tycker jag förvisso och att det är bättre om pengarna går till dessa familjer istället för att finansiera ännu ett rutavdrag, men grundproblemet kvarstår: att lönerna är för låga för att något annat än kärnfamiljer eller barnlösa singlar fungerar ekonomiskt.

Klart jag är avundsjuk på Mogi, men jag tycker fortfarande hon är en idiot.

Nu har jag såklart blivit anklagad för att vara avundsjuk på Mogi. Inte så konstigt eftersom jag skulle kunna ha en hel kategori dedikerad henne, så mycket som jag skriver om henne.

Allvarligt talat. Klart som fan jag är avundsjuk på Mogi. Bruden har sjuka summor pengar som hon bara kan spendera, hon kan fan köpa bostadsrätt utan att blinka. Jag hade absolut inte bangat på att vara i den situationen. Hon har dessutom en ganska stor blogg (som ju hade varit större om hon fyllt den med vettigare innehåll), reser skitmycket, kan flera olika språk och verkar ha en helt galen förbränning.

Men att jag inte hade bangat på att vara i hennes situation gör inte att jag tycker att hon är mindre av en idiot för det. Jag är avundsjuk på hennes pengar men jag skulle nog aldrig ha prioriterat som hon gör. Det är ju självklart att man blir avundsjuk på folk som har det lätt för sig, men det betyder inte att man vill vara dem med allt vad det innebär. På samma sätt som jag inte skulle banga på att vara stadsminister, men jag skulle inte göra samma saker som Fredrik Reinfeldt i den situationen.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.