Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

reklam

Miss Travel.

Herregud. Blev upplyst om denna helt sjuka sida kalla Miss Travel där snygga personer som inte har råd att resa kan hitta rika personer som kan betala för att resa med dem. Ett otroligt osmakligt upplägg. Det är ju ganska uppenbart vad det hela är förväntat att leda till, så att säga. Dessutom förenat med en jävla massa risker att åka bort med en person du aldrig träffat tidigare och som du mött i ett sådant sammanhang.

Organisationen Realstars har gjort ett svar på Miss Travels lilla reklamfilm:

Nu tänker jag förvisso att de flesta som nyttjar sidan inte är i närheten av samma situation som traffickingoffer ekonomiskt utan mest bara är ute efter att ha lite ”kul” men det finns onekligen ett drag av prostitutionsvänlighet i allt detta, för att underdriva en aning. Jag undrar hur många av de som betalar resor som inte förväntar sig sex i utbyte. Även om det inte blir just sex så är det fortfarande en slags eskortverksamhet.

Miss Travel skriver ”Escorts Are Not Allowed” på sin hemsida. Jag undrar om de tror på det själva? Jag menar, även om man inte säger ”mitt sällskap kostar x kronor per kväll” så är det ju per definition att sälja sitt sällskap om man säger ”jag reser gärna med dig och umgås med dig om du betalar”. Om det är själva bevekelsegrunden för kontakten så är det ju eskort, även om man inte kör upp en prislista i någons ansikte.

Jag tycker att denna glamourisering av prostitution, eller att vara attraktiv och därför få någon att betala saker åt en i utbyte mot sällskap/sex, är beklaglig.

Tack men nej tack.

Åh. Jag känner att jag är på gång nu. Idag har jag nämligen fått mitt första mejl från ett tiggföretag som vill att jag ska göra reklam för deras produkt. Med ersättningen 300 riksdaler så skulle jag alltså länka deras hemsida. Det var ett reseföretag, alltså absolut ingenting som relaterar till innehållet i denna blogg.

Nåja. Jag har inget emot att annonsera här men absolut inte genom köpta länkar och absolut inte till en ersättning på 300 kronor. Det är fan ett skämmigt lågt anbud för att sänka min trovärdighet men ett köpt inlägg. Så alltså, tack men nej tack.

Erbjudanden om att gå på teater, föreläsningar, vernissager och så vidare får jag dock ibland och sånt tar jag tacksamt emot och skriver om. Lite svårt att närvara på sånt nu dock, eftersom jag bor i Belgien.

Skolboksexempel på hur man förminskar feminister.

Diskuterade den här menskoppsfilmen på Facebook. Folk har så märkliga invändningar. Till exempel denna: ”kvinnor har valt att använda tamponger/bindor, varför ska ni feminister tvinga dem att använda menskopp?”. Alltså, jag tänker inte tvinga någon att stoppa upp en platskopp i fittan, som feminist är jag väldigt medveten om att alla själva måste få besluta om sina kroppar. Men att informera om menskoppens existens och trycka på för att det ska informeras om den i samma veva som man informerar om mensskydd i till exempel skolan eller på ungdomsmottagningen samt att den ska säljas på apotek är inte att tvinga någon att använda den, det är att erbjuda alternativ.

På samma sätt som alla andra mensskyddsföretag gör reklam för sina produkter så måste man kunna göra det även här, det är väl inte så konstigt? Fast den fria marknaden kanske bara gäller för företag som skiter i kvinnors fitthälsa.

Menskopp.

Kolla på denna film och bli övertygad om menskoppen storhet! Jag ser mig helt klart som övertygad och ska införskaffa menskopp så snart det går. Det är egentligen sjukt hur mycket pengar man lägger på mensskydd som dessutom torkar ut slemhinnorna när det finns ett mycket bättre, billigare och mer miljövänligt alternativ att tillgå. Jag blev aldrig informerad om menskopp i skolan, på ungdomsmottagningen eller hos gynekologen vilket jag tycker är mäekligt med tanke på hur många gånger det talades om just mens och mensskydd.

Filmen har såklart fått en massa antifeministkommentarer, bland annat denna jag tyckte va så otroligt symtomatisk för just det problem med samhällets syn på mens som videon beskriver.

Han fick mensblod på fingrarna = kan ha fått någon sjukdom.

Barnet sprang omkring med den i MUNNEN, hur bra är det?

I filmen så beskriver en kvinna hur en polis tagit upp menskoppen ur hennes väska. Då var den använd och han fick alltså mensblod på fingrarna. Denna person menar alltså att detta ger en risk för att han blir sjuk. Visst en minimal sådan risk kan ju finnas men mensblod är fan inte kemiskt avfall.

Det andra rör en kvinna som berättar att hennes barn hade hittat menskoppen och trott det var en napp. Dock var det ju i början av hennes mens (som jag förstå anekdoten) och menskoppen bör alltså ha varit både avtvättad och kokad. Det är inte farligt då! Bara för att något först varit i kontakt med könet och sedan är i någons mun är det inte farligt. Jag menar, folk har ju fan oralsex, till och med under mens. Kvinnor sväljer mäns sperma utan att det ses som ohygieniskt. Vad jag vet har ingen dött av det.

Reklamkortet.

Detta var en fruktansvärt fånig kritik mot Makode Linde, konstnären bakom den berömda tårtan. Att dra till med reklamkortet så fort man ställs inför ett konstverk, en text eller liknande som man inte kan besvara på ett vettigt sätt är så typiskt svensk debatt kan jag tycka. Skribenten verkar tycka att konstverket saknar tyngd eftersom Linde framförallt är ute efter att provocera och marknadsföra sig själv, ett så typiskt sätt att försöka förminska någon. ”Detta är inte konst, bara simpel reklam”.

Men det är väl klart att det på sätt och vis är reklam? En konstnär vill ju skapa uppmärksamhet kring sina verk och i förlängningen också för sig själv, det är ju inget märkligt eller nytt med det. Om man har ett budskap man vill nå ut med så försöker man såklart skapa uppmärksamhet kring det, det vill säga göra pr. Med skribenten kanske anser att konst ska vara lugn och fin och inte göra väsen av sig eller tränga sig på i den offentliga debatten.

Dessutom är ju ordet pr-kupp så himla lustigt. Vaddå ”kupp”, som om folk liksom blev lurade att skriva om tårtan, använda som ett verktyg för att nå ut med ett budskap de var helt omedvetna om?

Antiprostitutionsreklam.

Kolla på hela denna video, den är verkligen så otroligt smart gjord att jag får rysningar av att se den.

Att på detta sätt först få något att framstå som något slags spex och sedan trycka på folk budskapet är ett otroligt smart sätt att skapa uppmärksamhet kring frågan. Älskar reaktionerna på åskådarna när syftet går upp för dem.

Jag tänker mig att många personer instinktivt trycker ifrån sig budskap de kan uppfatta som ”moraliserande” och därför tycker jag att det är så snyggt att fånga uppmärksamheten med något helt annat. När budskapet väl kommer går det liksom inte att trycka bort det, chockeffekten blir för stor.

Inför organisationsdagar.

Rörande diskussionen om huruvida politiska partier ska få bli insläppta på skolor om religiösa grupper blir det så tycker jag att det faller sig ganska naturligt att svara nej på båda. Visst kan det vara roligt för de ungdomar som är intresserade av politik eller religion att få träffa personer som kan berätta mer om sådant men samtidigt tycker jag inte att skolmiljön ska användas som någon slags reklambas för olika organisationer. Speciellt relevant är det att varken religiösa grupper eller partier får ta upp undervisningstid med att sprida sin propaganda vilket jag inbillar mig sker titt som tätt när organisationer inte bara släpps in i skolan utan även i klassrummen, men jag kan såklart ha fel.

Samtidigt ser jag värdet i att ungdomar engagerar sig inte bara i partier utan i olika sakfrågeorganisationer. Även om man får en vinklad bild av verkligheten i sådana sammanhang så kan det vara en av få möjligheter till något slags intellektuellt utbyte och att gräva ner sig i frågor man är intresserad av. Sådant tror jag är bra för alla ungdomar.

Jag skulle tycka att det var en bra lösning om skolorna kunde införa vissa dagar då olika organisationer kan komma och genomföra workshops, seminarium och så vidare. Då skulle man under kanske två dagar om året släppa in en mängd olika organisationer så att de elever som är intresserade av föreningsliv kan välja och vraka. Däremot att låta skolans dörrar stå öppna för organisationer hela tiden tar en massa energi från undervisningen och gör det dessutom svårare för eleverna att värja sig mot budskapen, då är det mycket bättre att man i förväg vet att det kommer komma en mängd organisationer och göra reklam för sig själva. Det hela skulle kunna sammanfalla med någon slags övning i kritiskt tänkande så att eleverna uppmanas till att fundera mer på vad som sagts och vilka syften personerna har med det och inte bara svälja allt med hull och hår.

Rörande problematiken kring huruvida man kan släppa in till exempel ung pirat eftersom man då förbinder sig till att släppa in andra politiska ungdomsförbund som kanske har en mindre trevlig agenda så ser jag absolut inga hinder för att ha olika värderingskrav på de förbund man släpper in så länge de inte är för hårt ställda. Jag tycker till exempel att man kan kräva att en organisation som kommer och tar upp utrymme och tid på skolan ska vara demokratisk i både sin uppbyggnad och sina värderingar. Att dra gränsen vid vilken karaktär organisationen har, alltså om den är politisk eller religiös och så vidare, känns knappast som den enda uppdelningen som kan och bör göras.

Att godtyckligt släppa in organisationer i skolan och kanske rentav i klassrummen utan att på något vis förbereda eleverna på vad som komma skall tycker jag bara känns orimligt, däremot att sammanföra det hela med utbildningen och erbjuda en bredd på organisationerna tycker jag känns som ett bra projekt som jag inte skulle ha något emot om skolor började syssla med.

Konsumtionsjunkie.

En grej jag verkligen försöker ändra på hos mig själv är min mottaglighet för reklambudskap. All reklam attraherar mig inte, till exempel shampooreklam tycker jag är jävla ointressant. Samma sak med reklam för parfym. Jag attraheras inte av bildspråket som brukar finnas i sådana reklamer och jag finner produkten från början ointressant. Fattar inte varför t.ex. Lancôme skulle ha något att säga till om hur jag ska lukta, verkar orimligt. Har aldrig köpt parfym i hela mitt liv.

Men klädreklam alltså. Den påverkar mig så otroligt mycket. Och reklam för träningssaker. När jag ser den känner jag ett sånt jävla behov av att leva på det viset, köpa de produkterna. Jag tänker att om jag bara hade den där saken så skulle mitt liv vara komplett. Om jag bara hade den där klänningen så skulle jag kunna ha ett estetiskt fulländat liv och så vidare.

Just nu hanterar jag problemet genom att i så liten grad som möjligt exponera mig för sådan reklam som jag vet påverkar mig. Jag läser inte modetidningar eller modebloggar, jag minimerar tiden jag går i affärer utan att vara på jakt efter något särskilt och så vidare. Jag har också, i takt med ökande medvetenhet, börjat märka hur min reaktion på dessa bilder blir annorlunda. Den är fortfarande lika stark men det är mer en känsla av äckel och matthet som kommer, inte en känsla av habegär. Jag inser att aldrig kommer att kunna bli som kvinnorna på de där bilderna och på ett sätt gör det mig lugn. Då är det nämligen inte ens någon ide att försöka. Så numera mår jag mest dåligt över ett ouppnåligt ideal när jag strosar i affärer, jag fylls inte av något habegär till följd av det.

Visst är det tråkigt att må dåligt men jag resonerar som så att det är bättre att jag gör det än att jag matar de som producerat dessa bilder med mer av mina pengar. Men det jag vill uppnå till slut är väl någon slags likgiltighet inför bilderna. En känsla av att det är okej, jag ser inte ut sådär och jag vill inte göra det heller. Jag har inte det där livet och jag vill inte ha de heller. Till viss grad tror jag att jag kommit dit för jag blir så oändligt mycket mer attraherad av bilder av lugn, enkelhet och naturlighet än det där uppmejkade och stimmiga eller det där helt helt perfekta.

Om jag hade en massa pengar och hade kunnat konsumera alla de prylar jag ibland känner ett reflexmässigt behov av så hade jag troligen varit en konsumtionsjunkie av rang, i alla fall för tillfället. Men jag håller på att försöka jobba bort det nu, att släppa mitt uppdämda behov av att köpa mig ur olyckan. Och jag hoppas att om jag en gång står mellan valet av fritid och pengar så kommer jag välja fritiden för jag tror det skulle göra mig så otroligt mycket lyckligare.

Vilket pris betalar vi för reklamen.

plankas hemsida stå står det lite om reklamen i tunnelbanan. Det vanligaste argumentet för reklam är ju att det bidrar med stora intäkter som resenärerna annars skulle få stå för i biljettpriset. Det var också det jag tänkte själv då jag trodde att reklamplatserna var ganska högt prissatta. Det är ju trots allt den optimala reklamplatsen. Hur som helst så utgör reklamintäkterna 1,7 % av Sl:s totala utgifter, vilket är ganska lite i proportion till hur otroligt mycket plats den tar, speciellt sedan man började med reklaminklädda vagnar.

Frågan är alltså varför man trots detta vill ha reklamen i tunnelbanan och Johan Damström som är reklam ansvarig på Sl svarar genom att förklara att det är en ”perfekt miljö att annonsera i”. Frågan är ju i vems intresse det ligger att upplåta detta perfekta annonseringsutrymme till reklam; företagens eller resenärernas eller kanske någon korrupt landstingspolitiker. Saker som vi tar för givna, som reklam, bör i mycket högre utsträckning ifrågasättas. Alla bara antar att reklamen ger stora intäkter utan att över huvud taget granska påståendet. Och när reklamen ifrågasätts med argument om att intäkterna är väldigt låga så blir många arga och tycker att ”med det är ju ändå lite pengar” utan att överhuvudtaget fundera på om det är värt det. Om det är värt att dagligen få vår kollektiva miljö belamrad av kommersiella budskap.

Det är ett perspektiv jag tycker ofta saknas när man diskuterar frågor som rör sig om företagens inflytande över kollektiva utrymmen och tjänster. Ofta talas det om att det oavsett pris är ”extra pengar” men man talar inte om vad de social pris vi betalar är. Dessa pengar kommer inte ur någonting, vi betalar för dem med vår uppmärksamhet, vår sinnesfrid (för den som tycker reklam är jobbigt) och eventuellt pengar som vi konsumerar på produkter vi inte hade fått ett begär efter annars.

Jag säger inte att reklamen nödvändigtvis ska bort men jag tycker att frågan borde diskuteras på en djupare nivå än den nuvarande som i princip bara går ut på att det är ”extra pengar” till sl. Reklamen verkar inte i ett vakuum, det är inte så att den bara är där. Den påverkar oss.

Arkiv