En sak som provocerar mig djupt är när folk kommer med tips som att en ”inte ska låta sig trampas på” och liknande. Alltså visst, jättefint tips och så, men det är inte som att jag ”låtit mig trampas på” för att jag gjorde ett aktivt val.
Att inte låta sig trampas på eller att inte gå in i destruktiva relationer är inte något som görs i en handvändning, det är ett gediget arbete som innefattar att omvärdera hela sin person.
Efter min senaste relation så bestämde jag mig för att jag aldrig igen skulle bli så känslomässigt beroende som jag var i den. Det är ett val som jag praktiserar och som innebär en massa olika saker, bland annat att jag inte ägnar mig åt vissa former av bekräftelsesökande från de jag är intim med, eller att jag varken efterfrågar, ger eller accepterar löften av olika slag. Detta tycker jag på det stora hela är en mycket bra val, men jag kan inte förneka att det också innebär en förlust. Det innebär förlusten av en viss form av njutning, som visserligen är skadlig på många sätt men också jävligt stark.
Jag har lärt mig att mitt värde som människa hänger på andra människors bekräftelse, mer specifikt män. När jag släpper denna källa så känns det som att jag faller fritt, jag vet inte vad jag ska haka upp min existens på. Detta är en sjukt jobbig upplevelse, och därför är det svårt att ”respektera sig själv” bara sådär. När en väl hamnar i en relation där en blir nedbruten går det inte att bara släppa den hur som helst; den relationen är ju den primära källan till ”kärlek” och bekräftelse! Vad händer om en låter den gå?
Men jag jobbar på det, och jag försöker också hjälpa andra med det genom att förklara de mekanismer som jag har uppfattat som avgörande i mitt eget fall. Jag tänker att det är där en måste börja; för att kunna respektera mig själv måste jag förstår varför jag inte gör det. Jag kan inte bara bygga självrespekt från ingenting, jag måste gå till kärnan med problemet.
När människor kommer med den här typen av ”tips” så blir jag arg eftersom jag tycker att det är en stor ignorans inför de processer jag faktiskt går igenom och det arbete jag faktiskt gör. Jag har liksom mer insikt i min situation än vad de har, men det tycks de inte begripa. De tror att de bara ska kunna ta ett färdigt paket, ”självrespekt”, och säga åt mig att anamma det helt utan att förstå var jag befinner mig vid tillfället.