I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.
I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.
Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.
Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.
Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.
Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.
Extremt stor igenkänning. Usch, vill bara gråta när jag läser din text. <3
Bästa.. Du skriver alltid så insiktsfullt. Dina texter om att ifrågasätta relationer till män får mig å inse saker jag eg inte vill inse. Och den här texten om relationer överlag hjälpte mig att sätta fingret på känslor som uppstår hos mig själv. Tack för att du skrev om detta!!!
Kan känna igen mig i detta. Har erfarenhet av personer som varit elaka, sårat mig med flit, medvetet tryckt ner mig… märker att jag på något sätt förväntar mig detta av alla jag träffar i romantiska sammanhang och misstar vanlig social kompetens, social osäkerhet och tafatthet för medveten arrogans och illvilja. Har haft stor hjälp av en psykolog för att öppna upp och lära mig att se beteenden med andra ögon också, men det är svårt, för jag vill inte falla in i gamla mönster att ursäkta, och ta på mig andras skuld.