Tiggarna som sanitetsproblem.

Jag läser denna debattartikel om att Stockholm rensades på hemlösa under Obamas besök. Jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad över detta tilltag, det går helt i linje med den övriga politik och retoriken som bedrivs mot de mest utsatta grupperna i samhället. Samtidigt som tiggeriet ökar så ökar människors föraktfulla attityder gentemot de människor som tigger.

Det är tydligt i debatten kring hemlösa, tiggare och så vidare att det som anses vara problemet från många håll inte främst är att människor befinner sig i en sådan situation att de tvingas till att sova på gatan eller tigga, utan snarare att det utgör ett problem för resten av invånarna i staden, de som anses ha rätt att vara där. Så länge människor slipper se eländet så bryr de sig inte om det.

Jag tänker på alla de människor jag hört utbyta ”strategier” för hur en bäst undviker de känslor av skuld som dyker upp då en tiggare kommer fram. Jag tänker på alla ursäkter jag hört för att inte ge dem pengar, alltifrån att det skulle röra sig om någon slags organiserad brottslighet till att de borde skaffa sig ett jobb eller att de ändå bara kommer köpa något som personen ifråga tycker är olämpligt för pengarna.

För mig är det viktigt att inte delta i den här avhumaniseringen, hur frestande det än kan vara. Därför skänker jag i princip alltid pengar om jag har några på mig, och om jag inte har det så brukar jag i alla fall inte undvika personens blick. I mina ögon är det avhumaniserandet som är det värsta, på ett samhällsplan. Att människor väljer att inte ge pengar är en sak, alla kanske inte har råd att avvara. Att en däremot försöker hitta ursäkter för att berättiga det som handlar om tiggarnas karaktär, deras liv eller liknande tycker jag är vidrigt. Det finns inga ursäkter till att vi, som samhälle, låter dessa människor sitta där. Ingen människa kan begå ett brott stort nog som gör att hen förtjänar ett sådant öde.

Det är alltid lättare att avhumanisera än att se situationen som den är, med all sin tragik. Det är alltid lättare att inte försöka förstå att det faktiskt är en människa som sitter där. Och jag tänker mig att det är därför de flesta inte ger pengar till tiggare, för att göra det skulle vara att erkänna att de är människor. Det handlar nog inte om pengarna, inte för de flesta, utan snarare om att det är enklare att helt och hållet skjuta situationen ifrån sig, att hitta förklaringar och ursäkter. Det är enklare att träna sig i att vara känslokall, att ignorera tiggarna utan att tycka att det är jobbigt, än att på riktigt försöka ta in situationen.

Och jag tänker att något av det mest tragiska i det här samhället är att det i mångt och mycket tvingar fram det här hos människor. Att så många inte orkar konfronteras med verkligheten utan istället utbyter tips om hur en ska göra för att ignorera det. Det handlar om hur vi lär oss att se på andra människor, och få har rum för någon medmänsklighet. Och resultatet blir att vi inte ser de här människorna, deras situation, utan att vi istället ser dem som ett sanitetsproblem som ska lösas för att resten av samhället ska kunna vara ostört. Det är bara så jävla vidrigt att det är där vi som samhälle befinner oss nu.

7 reaktioner till “Tiggarna som sanitetsproblem.”

  1. Jag ger också, om jag har tillgängligt. Inte alltid men ofta. Det är människor som sitter där, och jag tror att du har rätt i din analys, att det är den insikten den som vägrar ge, vill hålla ifrån sig. Många gånger när jag varit i sällskap på stan och stannat och gett så har mitt sällskap reagerat, det händer nästan varje gång. Och så måste jag stå till svars. Det är ligor, arbetsskygga, knarkare osv. Eller så är det jag som vill visa mig ädel, det har jag också fått höra. Det skiter jag i. (Pga jag ser den svallande skammen bakom orden, och det är den som tvingar fram kritiken)
    Jag skiter i om tiggarna köper cigg för mina pengar, eller sprit. Det är inte mitt ansvar. Det slutar vara mina pengar när de lämnar min ficka. förresten, strängt taget, kanske det aldrig varit ”mina pengar” Mitt och vårt ansvar är att inte avhumanisera, att vägra blunda.

    Hur kan man gå och ha flera hundra i plånboken och shoppa både lyxkaffe och sushilunch åt sig själv och bara titta åt sidan när det kommer någon och frågar om en tia? det är skammen förstås. Jag gör så ibland också, och hatar det)

  2. Jag ser dock risken i att fokusera på ”de som bara går förbi” och hur det gör tiggeriet till ett individproblem där problemet är alla dessa människor som inte skänker till tiggare och att det är deras fel att människor måste tigga istället för en politik och ett samhälle som tvingar folk till att tigga.

    Att många människor känner att de inte kan lägga allt de har i plånboken varje gång de går förbi en tiggare är inte så konstigt. En del människor har det dåligt ställt och de flesta andra är rätt egoistiska, och det är därför vi måste ha en politik där människor som har det svårt inte ska behöva förlita sig på andra människors godhet för att ha det bra. Jag känner att det blir väldigt fel när ilskan riktas mot de som inte ger till tiggare, likväl som när miljöpolitiken riktas mot att uppmana folk att välja ekologiskt eller rättvisemärkt istället för att kräva att alla varor blir ekologiska och rättvist tillverkade. Vi kan inte ha en vänster som tar över liberalernas syn på ”eget ansvar” och ”rösta med plånboken” som politisk metod. Att vi slutar sprida lögner om tiggarligor m.m. är givetvis viktigt, men lösningen kan inte bli att fler lägger en tjuga i koppen utan att kräva att politikerna tar sitt ansvar. Folk ska inte behöva tigga från första början.

  3. Det är så sjukt skrämmande det där, hur lätt det är att avhumanisera och hur svårt det är att inte göra det. Hur man har skolats in i att vända bort blicken och inte svara när människor som tigger tilltalar en, på ett sätt som man aldrig skulle komma på tanken att göra med andra, hur det nästan sitter i ryggmärgen.

    Jag insåg så sent som i våras (!) efter lite googlande att det inte finns några som helst belägg för den här organiserad brottslighet-grejen som folk brukar komma dragandes med. Innan hade jag lite slentrianmässigt antagit att det i alla fall fanns ett korn av sanning i det, eftersom så många människor envisades med att berätta att det var så det låg till. Det är ju också helt sjukt skrämmande.

    Tror (och hoppas) att om det är något vi verkligen kommer skämmas över i framtiden så är det över hur vår generation behandlade transpersoner och tiggare.

  4. Jo, det är helt sjukt. Håller dock med den här ovan som skrev att fokusen bör ligga på regeringen/politikerna, och inte på privatpersoner som råkar passera förbi. Tycker inte att en ska behöva känna skuld för att en går förbi tiggare på gatan. Jag brukar köpa lite mat till dem så ofta jag kan, men hade jag köpt varenda gång eller skänkt pengar hade jag inte haft något att leva på själv…

  5. Jag tycker också att det lätt kan bli en oönskad utveckling på hela tiggarsituationen om vi väljer att fokusera på det privata ansvaret snarare än det politiska. Ingen ska behöva tigga, ingen ska behöva vara utlämnad till förbipasserande människors välvilja för sina grundläggande mänskliga behov.

Lämna ett svar till Milena Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *