Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen.

Lady Dahmer har skrivit om att välja bort relationer med män. När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. Som om inte människor varje dag väljer sina relationer.

Som lesbisk utsätts en för förtryck och detta är såklart viktigt att belysa. Det innebär inte att det inte kan vara ett val att leva lesbiskt. Det innebär inte att det bara är misär och smärta. Att prata om det som en tragedi ser jag som en form av homofobi; ”snälla heterosamhälle acceptera oss, vi lovar att sprida skräckpropaganda om hur hemskt det är att vara lesbisk”.

Sedan jag kom ut så har jag konfronterats med en massa av de svårigheter som kommer med att vara lesbisk. Jag har känt att det hade varit mer bekvämt att fortsätta trycka ner mina behov och begär och leva heterosexuellt. Samtidigt så vill jag ha mer av livet än bekvämlighet, jag vill ha närhet och kärlek, jag vill ha relationer som ger mig någonting, som utvecklar mig, som inte långsamt utarmar mig på kraft. Att heterorelationer ger fördelar och status är ett faktum en måste förhålla sig till. Men människor vill i regel mer i livet än detta. Att få detta som kvinna i en heterorelation i patriarkatet är tyvärr väldigt svårt, då heterorelationer bygger på över- och underordning. Jag tycker att det är viktigt att belysa att det finns begränsningar för att få behov tillfredsställda i heterorelationer.

För mig är det en befrielse att inte behöva möta detta förtryck i en relation som bygger på kärlek. Även om jag möter annat förtryck från samhällets sida så är det värt det. Det handlar om att leva sant mot sig själv, och det är någonting jag prioriterar väldigt högt. Ibland framställs detta som ett oerhört privilegierat beslut, ungefär som om jag inte hade stött på minsta lilla motstånd i denna process, ungefär som om inte jag förlorade saker på att leva lesbiskt. Visst är det privilegierat på det viset att jag har bättre förutsättningar för att göra detta än andra, men det är ju inte som att jag inte straffas för det. Alla människor har olika förutsättningar för att välja sina liv, men detta är i sig inte något argument emot att de som kan bör göra det.

Att utmåla lesbiskhet som någon slags tragedi är att bidra till upprätthållandet av heteronormen. Tragedin ligger inte i att folk är lesbiska, utan i att vi lever i ett samhälle där det är påbjuden norm att leva i relationer som bygger på över- och underordning snarare än kärlek och gemenskap. Att bryta dessa relationsmönster är en väg ut. Och givetvis så kommer denna väg ut att motarbetas, men det innebär inte att det inte kan finnas människor som väljer den vägen. Uppenbarligen gör det det, då det finns många som bevisligen har valt bort relationer med män till förmån för relationer med kvinnor.

Lesbiskhet är för mig ett sätt att göra motstånd. Det handlar om att inte acceptera patriarkatets definition av mig som kvinna eller de relationer jag förväntas ingå i. Det handlar om att inte leva ett liv i ”frivillig” underkastelse. Detta är något jag straffas för, precis som alla andra former av motstånd människor gör. Men jag tänker att det är det kamp handlar om – att resa sig och säga att jag är mer än detta, jag kräver att få vara en människa.

dumåsteskämmas

8 reaktioner till “Tragedin är inte att vissa är lesbiska, utan att heterorelationer är normen.”

  1. Tack för det här inlägget! Jag blev rätt ledsen av att kommentarerna i LDs fält helt verkade ignorera att även om det absolut innebär ett enormt förtryck att leva i en lesbisk relation så ser förtrycket väldigt annorlunda ut. Det kommer från samhället medan det patriarkala förtrycket finns även i själva relationen. Det betyder att det finns även i det rum i mitt liv där jag vill kunna vara trygg, där jag vill kunna vila och återhämta mig. Och det kommer från personen som jag ska stå närmast i världen.

  2. Jag har alltid sett mig som typ ”praktisk-sexuell” (som jag har kallat det i mitt huvud), dvs att jag har valt att attraheras av det kön som det är ”lättast” att attraheras av. Heterosexualitet är norm och då har jag valt det för att det är den sortens relation som jag har ”utbildats” till att vilja ha så det har varit lättast och mest bekant. Hade jag varit exakt samma personlighet som jag är nu, men i en sk manskropp, så hade jag sannolikt varit en heterosexuell man i stället.

    Och jag är övertygad om att jag på samma sätt skulle kunna välja bort män helt från menyn i nuvarande kropp.

    1. Har rätt svårt för termen ”aktivt val”, det är inte riktigt så jag ser på det. Jag har valt bort män ut mitt liv, jag har inte valt att begära kvinnor. Jag har också problem med hur du beskriver min, enligt dig ”valda”, sexualitet som mindre autentisk.

Lämna ett svar till Sonja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *