Ibland tänker jag på det här med att vara cis. Vad är det att vara cis? Framförallt handlar det väl om vad det inte är att vara cis. Som cisperson behöver jag inte fundera särskilt mycket över min könsidentitet, eftersom jag aldrig har känt att min kropp har varit fel, att människor har könat mig fel och så vidare.
Men att vara cis innebär ju såklart också att jag på något sätt identifierar mig som kvinna, eftersom den kropp jag har är en kvinnligt kodad kropp. Men vad innebär det att identifiera sig som Kvinna?
När jag tänker på att vara kvinna så tänker jag på att vara förtryckt. att vara kvinna i det här samhället är att vara underordnad, förtryckt av, män. Det handlar om att vara ickenormen i ett samhälle där mannen är norm. Det handlar om att vara ett komplement till mannen. Hela min kvinnlighet avgörs i relation till män, i min underordning.
Jag försöker tänka mig en värld utan män där jag fortfarande är Kvinna, och det är väldigt svårt för mig att tänka mig. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara kvinna i en värld där det inte finns en motpol mot vilken jag kan utöva min kvinnlighet. Jag tänker att jag fortfarande skulle ha den kropp jag har, men den skulle inte längre vara kvinnligt kodad. Det skulle istället vara andra egenskaper hos min kropp som avgjorde min identitet, om några alls.
Att vara kvinna för mig är en position, inte en identitet. Jag känner mig inte som Kvinna i mig själv, jag känner mig som Kvinna i förhållande till det som i detta samhälle anses vara min motsats, till männen. Det finns ingenting inuti mig som är kvinnligt, ingen kärna av kvinnlighet som bara finns där, utan det handlar om vad jag konstrueras som i min samvaro med andra. Eftersom jag blir förtryckt som Kvinna så tvingas jag uppfatta mig själv som Kvinna. Eftersom mitt livsöde delvis avgörs av att jag uppfattas som Kvinna, så blir detta också min könsidentitet, då jag inte känner något aktivt motstånd emot den.
Jag tänker att det är svårt det där med fasta identiteter, det är svårt att säga något om vem och vad en är. För det handlar inte om vad en är, det handlar om vad en blir, vad en görs till. Vad vi identifierar oss som, vilka parametrar som anses viktiga, styrs inte så mycket av oss själva som av samhället. I det här samhället så finns det ett tvång på att identifiera sig som antingen kvinna eller man, och om du inte gör det själv så gör någon annan det åt dig. I ett samhälle där kön inte var så viktigt skulle vi troligen inte göra detta i samma utsträckning, vi skulle kanske istället identifiera oss med andra drag vi har.
Jag tänker mig att någon gång i framtiden kommer människor kanske kunna gå genom livet utan att tänka så mycket på om de är Kvinnor eller Män. När könsmaktsordningen inte längre är en av de grundläggande strukturerna i samhället så kanske vi inte alls kommer tänka i de termerna. Jag försöker tänka ett liv utan att behöva förhålla sig till sin könsidentitet, utan att behöva bestämma om en ska vara Man eller Kvinna, eftersom det inte kommer att göra någon skillnad i vilken position en har i samhället.
Jag känner väldigt mycket att jag är kvinna det låter cheesy men det är ngn slags urstyrka jag känner att jag har inom mig och den märker jag mest av tillsammans med andra kvinnor. Hade män inte funnits hade jag nog fortfarande haft den känslan men inte utan andra kvinnor. Med män känner jag mig ja vanlig men i sällskap med kvinnor känner jag att vi delar ngt mer. Åh fånigt det låter men min kvinnlighet må vara påverkad av patriarkatet men inte enbart.
Jag tänker mig att det finns grejer i våra kroppar också, men jag tror inte att jag läst dem som ”kvinnliga” om det inte var för patriarkatet sas.
Har själv funderat mycket på det här! Vet inte om jag känner mig kvinnlig. Jag uppfattas som kvinna av omgivningen, men jag själv personligen tycker inte att det spelar någon roll. För mig känns det som om att jag varit precis samma person även om jag varit man. Jag är väl mig själv helt enkelt. Kroppen är inte jag, jag är mina tankar, egenskaper, värderingar och erfarenheter. En erfarenhet är såklart att vara kvinna i vårt samhälle, eftersom det är som du säger, en struktur som upprätthålls. Det är egentligen märkligt hur vi alltid ska dela in människor i kön, när det helt enkelt har noll betydelse. Äh, nu svamlar jag, men vad jag vill ha sagt, att vara kvinna för mig (som cis) är att andra uppfattar mig som det. Själv identifierar jag mig med andra egenskaper först.
Alla män är flickfoster från början. Det finns alltså ETT kön, vari människan har sin utgångspunkt biologiskt sett – nämligen det kvinnliga könet.
Jag har också väldigt svårt att egentligen förstå vad det innebär att känna sig som kvinna. Jag vet att jag är cis för jag känner inte att jag befinner mig i ”fel” kropp, men längre än så kan jag inte relatera till mitt cis-skap (än i all fall). För mig känns det lika märkligt att fundera på om jag ”känner mig som en kvinna” som att fundera på om jag känner mig som en brunögd. Vad ska jag säga om det liksom?
Ja, precis. Som om det vore något som sitter inne i mig och inte i omgivningen.