Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

10 reaktioner till “Vaddå, är du feminist eller?”

  1. Den frågan alltså… fast förra gången jag bara svarade ”ja, hurså?” blev frågeställaren lite ställd. För egen del har jag tvingat mig själv att inte börja ursäkta mig och säga ”…fast inte som XYZ” (som nog den personen väntadae sig), för ärligt talat, är personen ifråga nyfiken på vad jag tycker i sakfrågor diskuterar jag gärna. Annars låter det lätt som att en inte vill kännas vid feminism som begrepp, och det är synd för då blir essensen av feminism just det extrema, det avgörande för om en är feminist eller inte.

    1. Jag brukar säga ”ja, och det är jag stolt över” och göra min arga min.

  2. Haha, jag fick anstränga mig för att inte ge ”den där blicken” till folk när vi var ute ett gäng häromdagen och TRE personer kom ut som Centerpartister! (Jag umgås väldigt vänsterseparatistiskt i vanliga fall…) Till KD:are ger jag den dock, så jag tror inte det är reserverat för feminister.

    1. Visst kan jag reagera på folk politiska hemvist men jag skulle aldrig visa mitt ogillande för att sedan inte vara beredd att framföra vettig kritik eller argumentera kring saken vilket jag upplever är fallet med feminister oftare än om man berättar om sin partihemvist, om det nu inte är typ svenskarnas parti eller så.

  3. Fast jag kan tycka att det är ”jobbigare” att säga att jag är vänsterpartist än att säga att jag är feminist. För min del så känns det som att folk reagerar mer på det. Pratade om facket med en kille förra veckan och han frågade lite så nedlåtande om jag inte skulle gå med i ”partiet” också. Då sa jag bara nej och han sa ”nej det vore väl lite väl” och då sa jag ”ja det vore lite väl höger att gå med i socialdemokraterna, jag röstar på vänsterpartiet”. Kändes himla gött faktiskt. Själv var han utan tvekan väldigt blå.

    1. Ja, lite samma här. Eller kanske inte stolt, men jävligt glad.

  4. Har fått den frågan massor av gånger, det ligger alltid något lite nedvärderande ifrågasättande i den. Tröttsamt.

  5. Jag brukar säga ”vadå, är inte du det?”. En perfekt ingång för att diskutera varför hen inte är det. Om hen svarar nej alltså.

  6. Alltså vill kommentera på massa inlägg här, men det är så jävla jobbigt att skriva på smartyphonen!! Angående detta: umgås i så himla smala kretsar så har inte fått frågan på flera år, men då slutade det med att jag fick en vredesblack-out och mannen som frågat grät…. Idag kanske jag skulle hantera det bättre men skulle nog lätt köra en härskarteknikmirror och svara som om jag talade med en idiot….

Lämna ett svar till MarySaintMary Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *