Våldets normaliseringsprocess.

IMG_20130917_104825Jag läser just nu Våldets normaliseringsprocess av Lundgren till kvinnojoursutbildningen jag går, en bok som jag verkligen kan rekommendera till den som bättre vill förstå våld i nära relationer. Perspektivet Lundberg redogör för utgår ifrån normalitet, det vill säga att våldet springer ut ur det normala, värderingar som finns kring kvinnor och män i resten av samhället och så vidare. Männen som brukar våld mot kvinnor och kvinnor som stannar i misshandelsförhållanden är inte på något sätt speciella individer, utan är snarare socialt välfungerande personer. Det är alltså inte ett problem som kan isoleras till någon given grupp, till Den Andra, utan är ett problem som går igen i hela samhället och måste lösas som ett samhällsproblem.

Detta är också vad jag menar när jag skriver om att det är en dålig sak att betrakta våldtäktsmän som jordens avskum, något som ofta görs när människor till exempel försöker hitta på olika fantasifulla straff för dem. Inte för att jag inte tycker att våldtäkt är något fruktansvärt utan för att det leder till att vi ser våldtäkten som något extremt, något som måste ha sin bakomliggande förklaring i gärningsmannens sjukdom, missbruk eller liknande. Detta gör att det blir svårare att se och hantera problemet våldtäkt som sådant, istället hanteras det som ett symptom på andra saker. Våldet och våldets dynamik hamnar i skymundan, istället undersöks och diskuteras personerna som är inblandade som om de vore den grundläggande orsaken.

3 reaktioner till “Våldets normaliseringsprocess.”

  1. Håller med helt. Det går inte att prata om ”dom där våldtäktsmännen/männen som slår sina fruar” och tycka att andra ska väl inte behöva lida för att några är skitstövlar. Då avsäger man sig ansvaret, och kommer aldrig åt problemet. Vi måste prata om varför män slår/våldtar, för att kunna ändra på vårt eget beteende. Att avfärda dem som monster gör ingen nytta.
    För övrigt jättebra inlägg om våldtäktsmän det du länkade till!

  2. Min bästa väns flickvän blev våldtagen av en okänd man.
    I skymundan närde säkert både jag och min vän hämndfantasier där vi skulle utsätta denna person för djupaste dödsångest, förnedring, göra saker som en livstid av terapi inte skulle kunna bota.

    Jag säger inte att det var tur att vi aldrig fick veta vem det var, för jag är rätt säker på att mina fantasier aldrig hade lämnat det teoretiska planet. De flesta människor har en sådan spärr, våldtäktsmannen och våldsmannen har inte det.
    Det intressanta är att när man är uppe i det där tillståndet så handlar det inte om rättvisa och knappast ens om hämnd. Det är bara en perfekt fiende som ska klä skott för all vanmakt man känner inför livet, och någon patetisk tro om att man kommer att må bättre när man fått dominera utan att behöva känna skuld. Det är exakt det samma som motiverar vålds/våldtäktsmannen, så ja, hämnaren är bara samma skit.

    Ytterst tror jag att det har mycket att göra med en dålig förmåga att hantera känslor, och som du säger samhällets värderingar (som förmodligen inte har gjort upp med Dirty Harry). Biologistiska teorier om att testosteron skulle vara huvudfaktor stämmer inte. Högt testosteron kan förvärra, ja, men det är ytterst tveksamt att det främst skulle vara det som utlöser handlingen:
    http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=strange-but-true-testosterone-alone-doesnt-cause-violence

  3. Jag tänker att det också är problematiskt att betrakta våldtäktsmän, som grupp, som jordens avskum därför att det därmed blir svårare att acceptera tanken att någon en känner (och kanske gillar) skulle kunna ha våldtagit någon. Det gör det svårare att acceptera att en ”vanlig kille” kan vara en våldtäktsman om vi bygger upp denna överdrivna bild av monstret som slår och våldtar.

Lämna ett svar till sak Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *