Ofta när folk beklagar sig över sina vänner eller sin partner så får de rådet att ”lämna” och liknande. Typ ”om de inte är snälla så förtjänar de inte din vänskap/behöver du inte dem som vänner”. Detta är ett jävligt problematiskt råd, eftersom socialt sammanhang inte är något en kan välja bort hur som helst utan ofta är fundamentalt för ens liv, speciellt om en till exempel går i skolan med sagda vänner.
Jag fick denna kommentar när jag skrev om konstruktivt manshat som jag tyckte var intressant angående detta:
Tänker att det är en privilegierad situation att kunna välja och vraka bland möjliga relationer och bara plocka ut de bästa. Kanske är det så för många, men absolut inte för mig. Många flyttar, psykiska problem (bla svår social fobi), inget arbete (eller andra ”naturliga” tillfällen att träffa folk) osv gör det i princip omöjligt att överhuvudtaget få och behålla varaktiga vänskapsrelationer. Att då i alla fall leva i en parrelation – som kanske inte är perfekt, men fungerar – ger ekonomisk och social trygghet vilket är värt otroligt mycket för den som inte har några skyddsnät att falla tillbaka på.
Ofta är det nog så att vänskapsrelationer förutsätts. De beskrivs som oproblematiska, en bara ”har” vänner, något som absolut inte alltid stämmer.
Ett privilegium jag onekligen har är ett socialt nätverk, dels ett existerande men också en förmåga att skaffa ett. Jag har inte svårt att ta kontakt med folk, hittar för det mesta någon som uppskattar mitt sällskap och så vidare. Jag har även växt upp i en stad (Stockholm) där det finns mycket människor och som folk i regel inte flyttar ifrån. Detta gör att jag har en möjlighet att välja mitt umgänge på ett ganska aktivt sätt, något jag alltid har gjort och som givetvis påverkat mitt sätt att se på relationer. Jag tänker mig helt enkelt att det är möjligt för mig att skapa nya relationer när gamla tar slut. Jag inser att alla inte har dessa möjligheter, på grund av materiella så väl som mentala hinder.
Däremot har det ofta blivit så i parrelationer att min tilltro till min egen sociala förmåga sjunkit markant. Efter min första relation så chockade jag mig själv genom att åka utomlands ett år för att tvinga in mig själv i nya sociala situationer, eftersom den dåvarande partnern hade fått mig att skämmas så mycket inför min sociala inkompetens (brist på artigheter, trevligheter och ”värdighet) och fått mig att må såpass dåligt och blivit såpass socialt beroende av honom att jag hade isolerat mig från allt umgänge som inte inkluderade honom – detta gjorde att många relationer förfors.
Så jag tänker att det är en växelverkan – om en saknar eller upplever att en saknar möjlighet att vara socialt framgångsrik så är det lättare att en blir beroende av en eller några få relationer, ofta en relation med en man. En sådan relation blir i sin tur ofta direkt utsugande av det sociala livet. De kräver så mycket tid, de är så bekväma, de bryter ofta ner ens självförtroende och så vidare. De få vänskapsrelationer en har kanske dör ut och så vidare. Detta är en situation som jag tror måste bekämpas, vilket inte innebär att det är ett ansvar som ligger på den individ som hamnat där. Snarare ser jag det som en kollektiv angelägenhet som alla som är feministiskt engagerade borde ta på största allvar. Jag ser det som mitt ansvar att inte återigen fly in i en heterorelation bara för att det är bekvämt, utan att prioritera relationer med ickemän.
Så hur gör vi? Jag tänker att detta är en del i en systraskaplig praktik – vänskap. Jag tänker också att det handlar om att bygga upp sociala sammanhang som inte bygger på att hänga två och två, eftersom sådant umgänge ofta är utmattande och kräver mycket av de medverkande för att fungera, utan att skapa feministiska rum och att också bjuda in människor till dessa. Att verkligen vårda de positiva relationer en har ömt. Att aktivt prata om detta i sina vänskapsrelationer, och inte bara låta det passera. Att jobba på sina vänskapsrelationer på samma sätt som en jobbar på sina kärleksrelationer.
Det är viktigt att ha lika stor respekt för vänskap som för ”kärlek” – vänskap kan också vara väldigt destruktiv, skada mycket, på samma sätt som den kan vara en väldigt stark positiv kraft i ens liv. Att vara aktiv i sitt skapande av vänskapsrelationer på samma sätt som en är aktiv i att till exempel ”dejta” ser jag som en feministisk praktik.
Jag har precis flyttat utomlands med min make, och jag letar just nu jobb d.v.s. jag känner ingen här och jag har inga naturliga kontaktytor. Men så hittade jag en handarbetesgrupp via sajten meetup, som inte är uttalat kvinnoseparatistisk men ändå är det, där vi ses, handarbetar, pratar och ibland dricker något glas vin. Så himla skönt att ha! Jag gillar att umgås med min man, men jag måste få umgås med andra också. Ja, vad ville jag säga med det här då? Det kändes som att det var ett exempel på det du skrev om, och jag ville dela med mig. Bara så.
Ja, tycker det låter jättemysigt! Känns som att just föreningsliv har varit en sådan praktik väldigt länge. Det jag vill åt är at det liksom ska bli själva huvudsaken i fler ickemäns liv.
Väldigt viktig text! Kände igen mig väldigt mycket i s kommentar så blev glad över att du tog upp detta. Att av olika skäl alltid ha saknat ett stabilt ”kontaktnät” har påverkat mig enormt då jag ofta blivit väldigt beroende av en person i taget för att över huvud taget komma ut, vilket är en väldigt utsatt position och lätt leder till ett sorts ömsesidigt utnyttjande. Svårt att förklara varför men ibland har parrelationer känts enklare, typ som att det är enda sättet att känna sig som ett ”vi”. Men vet inte hur bra det är egentligen..
Ja, tror det är för att det är mer okej att hänga upp tillvaron på parrelationer och att det finns en ”mall” sas. Får jag använda din kommentar i ett inlägg btw?
Det är ok!
Hej!
Jag uppskattar din blogg enormt. Jag lever och har levt i hela mitt 27-åriga liv utan en partner, och känner stort stöd genom din blogg att förstå varför jag är i den situationen jag är. Alltså, en förklaring till varför jag inte lyckas gå in i relationer med män. Förmodligen för att jag känt att något varit så skevt och fel, utan att ha kunnat sätta ord på det.
Men, nu till min huvudbry. Jag känner ett stort hopp i en framtid där jag inte behöver planera för att en man ska komma in och ”sopa undan fötterna på mig” (på så många plan), men samtidigt är det ju lite att vara en outsider att vara ensam. Det antas att det är något fel på en (felet i mitt fall är nog främst oförmågan att anpassa mig), och en utesluts får parmiddagar och andra sociala sammanhang som bygger på att vara två. Grejen kanske är att hitta nya sammanhang, och ge upp den gamla illusionen att en dag ”bli som alla andra” för att skaffa sig en ny härlig vision!? Men det känns också lite sorgligt, att alltid vara den som är ”ensam” i alla sammanhang..?
Tack igen för att du lyfter intressanta och viktiga ämnen, förstår inte hur du lyckas producera så mycket på så kort tid, men det uppskattas!
Ett annat problem med framställningen av vänskapsrelationer som något man liksom bara har är hur den göder uppfattningen att alla har massor av vänner; från partypolare till bästbästisar, och att den person som har få vänner är ”konstig”. Typ ”ingen rök utan eld”,”den där personen har ett litet umgänge, det måste ju vara något fel på den eftersom ingen vill vara dens kompis”; alternativt ”den där personen har få vänner, den måste vara en dryg jävel som tycker att den är bättre än alla andra”. Ännu en aspekt av detta att är ditt liv inte som livet hos den kvinnliga huvudpersonen i någon romcom är det något fel på dig och ditt liv. Det är ju inte direkt något som gör det lättare för den som har ett litet kontaktnät att utöka det; särskilt inte om man bor på en liten ort där alla kanske inte känner alla, men väl har hört saker om alla.