Jag tänker ofta på det här att ”ha det bra tillsammans”. Ofta ser jag kvinnor som liksom beklagar sig för att de inte känner sig trygga eller tillfreds i en relation trots att mannen är så himla bra och snäll och förstående. Det kan vara ganska brutalt, kvinnor som har en massa ångest i relationen och lägger över allting på sig själva och ser det som sin uppgift att liksom ”nöja sig” trots att de känner så.
I mina bättre relationer med män har jag liksom gått omkring och känt en ständig känsla av att inte vara riktigt tillfreds. Trots att han kanske är snäll och vi har samma intressen och så så är det något som saknas. En når liksom inte hela vägen fram till varandra. Han inspirerar mig inte, han får mig inte att växa. Det bästa det kan bli är skittråkigt, det kan bli en lugn och stabil relation att bygga en gemensam framtid på. Och det är ju i regel det som är det undermedvetna (eller uttalade) målet med heterorelationer, att en ska organisera ett ”normalt” heteroliv utifrån dem. En ska flytta ihop, skaffa barn tillsammans, tillgodose varandra känslomässigt behov på ett relativt effektivt sätt.
Jag tänker att just detta lugn och stabilitet ligger i samhällets intresse, snarare än att människor verkligen älskar varandra. Det bästa är om människor har det lite sisådär, liksom en gemensam vardag som funkar men kanske inte så mycket mer än så. De behöver inte ha mer än så, det räcker att de har det tråkigt. Varför ska människor ha mer än vad som krävs för att kunna arbeta, konsumera, reproducera sig? Vad har detta samhälle för behov av kärlek och gemenskap?
Jag tänker att heterorelationer delvis måste förstås utifrån detta. Patriarkatet är ju inte bara ett system i sig, utan upprätthåller även kapitalismen genom reproduktionen. Heterorelationen kan alltså förstås som en slags produktionsenhet, en reproduktionsenhet. Inom ramarna för heterorelationer så reproducerar vi varandra och nya människor till en låg kostnad för samhället, eftersom detta även råkar sammanfalla med de normer som råder för ett lyckat och lyckligt liv. Kvinnor gör detta arbete gratis, och således exploateras de av män och i slutänden även av kapitalister.
Och därför så är heterorelationer så förbannat tråkiga och utsugande. Det är liksom inte enskilda mäns fel, det är bara så det ska vara.
Alltså åhh min relatiooon! Tänkte på detta senast igår när jag hängde med kompisar och en frågade Hur är din snubbe? och jag ba ptja, han är okej. Och på frågan varför vi är ihop så svarar jag ju alltid trygghet, bekvämlighet, enkelhet. Och så tänker jag på varför jag är så jävla ”jobbig” och kanske vill göra slut för han är ju snäll och jag kan inte säga en enda gång han varit elak. Det känns som att jag behöver en konkret händelse för att kunna lämna, att det inte räcker med att relationen är tråkig och stillastående. Och så känner jag mig elak att jag vill lämna och kanske ha något annat för han är ju så snäll och vi har det ju ändå rätt bra och vi skulle kunna skaffa barn ihop och leva tillsammans tills vi dör men fyfan vad tråkigt.
På väg ut ur min andra längre relation i livet som ”vuxen” så känner jag igen det du skriver fullt ut. Det är liksom inget ”fel” på min sambo, Han är klok, snäll, stabil, trygg, ekonomisk och rätt humoristisk. Men – trots en ständig diskussion – så tråkig att klockorna stannar…och då stannar inte jag. Tristess i trygghet är inget för mig, då lever jag hellre ensam och ostadigt….