Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Varför vi mår så dåligt när vi har det så bra

För några år sedan skrev jag det här reportaget för Sufs tidning Direkt Aktion. Tänkte att det var dags att återpublicera den.

Människor, och framförallt ungdomar, mår sämre och sämre. Detta förklaras ofta med att vi helt enkelt blivit bortskämda, och lösningen som föreslås är positivt tänkande. Psykisk ohälsa beskrivs som ett privat problem, frikopplat från samhället, trots att det egentligen är djupt sammanlänkat med det. Vi måste ta kontrollen över vår förståelse av vad som påverkar vårt psyke, så att det kan omsättas i politisk handling.

Människans psyke och samhällets utformning, och därmed också politiken, är nära sammankopplade. Vilken politik som förs påverkar psyket, dels på ett konkret plan genom att ändra människors materiella förutsättningar, men också genom att samhällsklimatet påverkar vårt sätt att tänka. Trots detta framställs människors psykiska tillstånd som något individuellt. Hur folk mår ses inte som en effekt av samhället utan som privata problem. Denna individualisering fyller en viktig funktion: så länge vi hindras från att förstå oss själva ur ett bredare perspektiv hindras vår kamp för förändrade livsvillkor.

I en värld där företagsamhet, entreprenörskap och driv ses som normaltillståndet måste avsaknaden av detta förklaras utan att det rubbar den nyliberala ideologins intellektuella grepp. Sjukdom används för att förklara det som inte passar in i den liberala beskrivningen av människan. En alltid självständig individ som fattar egna rationella beslut. Oförmåga, eller bara svårigheter med att anpassa sitt liv efter en krävande arbetsmarknad och prekär, eller osäker, livssituation blir ett uttryck för sjukdom. I den nyliberala verklighetsbeskrivningen kan en frisk person utan problem kryssa mellan behovsanställningar, provisionslöner och tillfälliga tredjehandskontrakt. Det är något man förväntas kunna hantera. Kan man inte det är det inte ett uttryck för mänsklighet utan för motsatsen: en defekt. Eller bara lathet och dålig karaktär.

Även om detta drabbar människor i alla åldrar så är det för de unga som nu kommer ut på arbetsmarknaden som individualiserandet av samhällsproblem har kommit att bli som mest påtaglig. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett omdiskuterat ämne och folk drar sig inte för att uttrycka sina åsikter. En vanlig teori är att ungdomar helt enkelt är lata och bortskämda. En som har denna syn på problemet till är psykiatern David Erberhard. I boken I trygghetsnarkomanernas land skriver han om hur ”dagens unga” blivit så bortklemade att de inte klarar av att ta några som helst motgångar. Han skriver bland annat om Jenny som kommit till St Görans akutmottagning efter ett självmordsförsök. Jenny själv beskriver sin historia såhär:

– Min pojkvän gjorde slut för tre dagar sedan och därför ville jag inte leva längre. Dessutom hade han och jag bestämt oss för att få barn förra våren. Men han lyckades övertala mig till att göra abort. Sen dess har allt urartat. Vi är båda inlagda på psyket nu.

Erberhard konstaterar att varken Jenny eller hennes före detta pojkvän har något arv av psykisk sjukdom i släkten eller har varit med om något trauma som skadat deras psykiska hälsa. Slutsatsen han landar i är att deras ”uppenbara oförmåga att hantera livets grymma villkor” beror på att de utgör ”typfall för en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden”. En rädsla som enligt honom beror på att de fått för mycket trygghet. Detta är en analys som återkommer gång på gång när ”dagens ungdom” diskuteras. Vi är bortklemade och bortskämda, oförmögna att arbeta och ”göra rätt” för oss. Detta styrks ofta med att vi lever i en tid där det materiella överflödet är större än vad det någonsin varit. Vi har datorer och smartphones, vi nöjesshoppar kläder och ägnar oss åt lättsamma och dyra nöjen som vi inte behöver anstränga oss för att få. Låt oss för argumentets skull anta att de är sant att ungdomar idag lever i ett större materiellt överflöd än vad generationerna innan oss gjorde. Det är ändå så att varje tid har sina egna problem.

Senkapitalismens problem är den ständiga osäkerheten. Osäkerheten sliter människor sönder och samman, tvingar dem att ständigt vara på helspänn och jakt. När fler och fler punkter i tillvaron bli flytande så blir de få fasta punkterna desto viktigare. När parrelationen faller samman så kan det vara förlusten av den sista fasta punkten i tillvaron. Förlusten av det man byggt upp en stor del av sin identitet och sina framtidsplaner kring. Osäkerheten skapar bräckliga levnadsförhållanden och dessutom en återgång till konservativa livsideal. I jakten på trygghet tvingas vi klamra oss fast vid de få saker som samhället fortfarande anser att vi får värdera och klamra oss fast vid, såsom parrelationer, oavsett om detta är bra för oss eller inte.

Samhällsideologin utformas för att få människor att acceptera osäkerheten. Vi matas med drömmar om allt vi kan uppnå och på samma gång uppmanas vi att inse den råa verkligheten: att vi kanske inte kommer kunna lyckas med allt detta. Om vi inte lyckas är vi helt enkelt är tvungna att acceptera det som en del av spelets regler. Vissa vinner och uppnår sina drömmar medan andra förlorar. För att vi ska acceptera förlusterna så måste vi matas med budskapet att även vi kan bli vinnare. Även om boken Det stundande upproret rör franska förhållanden så är beskrivningen av samhällets acceptans för detta synbart även här. I boken beskrivs hur skolsystemet skapar ”personer som accepterar konkurrens på villkoret att spelreglerna är lika för alla. Som förväntar sig att alla individer ska bli belönade för sina meriter i livet, som i en tävling”. Idén om konkurrens på lika villkor är det som gör att människor accepterar utslagning, eftersom den beskrivs som rättvis trots de smärtsamma effekterna.

För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.

Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.

Det finns ingen anledning för en frisk individ att inte prestera fullt ut, något sådant är endast ett uttryck för lättja. Den som är lat, eller arbetar mindre än vad hen skulle kunna om hen ansträngt sig till max, skuldbeläggs. Alla fritidsaktiviteter fogas in i arbetets logik: du får inte umgås med energitjuvar, du måste ”nätverka”, du måste ”ta hand om din själv” för att effektivt reproducera din arbetskraft. Att prioritera annat än arbete och framgång är inte acceptabelt, då är man en samhällsparasit. Vi ska leva för att arbeta.

På grund av detta skuldbeläggande kan sjukdomen rentav verka som en försvarsmekanism, ett sätt att återta kontrollen över livsrummet och ursäkta sig för att man inte lyckas uppfylla samhällets och arbetslivets krav på optimal prestation. Sjukdom är den enda ursäkt som acceptera. Därför måste samhället pressa in alla som inte kan prestera enligt kraven i sjukdomsbegreppet. Det finns inget annat utrymme för att inte leva upp till prestationskraven. Att människor helt enkelt är olika, presterar på olika nivåer och orkar olika mycket duger inte. Antingen klarar du av tempot eller så är du avvikande.

Sjukdomen har alltid varit ett sätt att förklara människor och beteenden som avviker från samhällsnormerna. Olika tider har olika ”innediagnoser”. Ett av de mest kända historiska exemplen är hysterin, en diagnos som ofta sattes på kvinnor som inte levde upp till samhällets krav på hur en ärbar kvinna ska bete sig under 1800-talet. Man kan tolka innediagnoser som ett sätt för samhället att förklara det som man inte vill erkänna som delar av människan. En av vår tids innediagnoser är utbrändhet. Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

 

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Vi mår sämre och sämre, och på något sätt måste detta såklart hanteras av samhället så att människor återigen kan komma ut i arbete. Tillfrisknandet måste gå så snabbt som möjligt så att produktionen fortsätter. Socialstyrelsen har i sina nya riktlinjer tagit ställning för Kbt-psykologin, men eftersom det råder brist på Kbt-psykologer så snabbutbildar man annan vårdpersonal i Kbt-psykologiska metoder. Ett arbete som man annars behöver flera års studier för att utföra anses det vara nog med fem veckors utbildning för att behärska.

Ofta framställs detta som ett krig mellan psykoanalysen och Kbt-terapin, där Kbt- terapin är effektiv och ytlig medan psykoanalysen är långsam och djupgående. Enligt en Kbt- psykologen jag talade med, som önskar vara anonym, är det inte riktigt hela sanningen.

 

– Kbt tar också tid trots att folk tror annorlunda. Det finns en bild av Kbt att det är en ”quick fix” men den bilden kommer av att det är det man vill ha politiskt. Kbt funkar inte ens så egentligen, det tar lång tid att lära känna personen och att förstå vad som driver denne. Men man pratar hela tiden om Kbt som en quick fix, att det är snabbt och ytligt. Inom vården vill man ju att allt ska gå snabbt och man vet att psykoanalys inte fungerar så, men det här Kbt verkar gå snabbt.

Vi har alltså gått från psykoanalys, där människans tankar och problem analyseras på djupet till en uppsättning metoder som kan läras ut på en månad. Detta är inte för att den psykologiska forskningen har visat att dessa metoder är bäst, utan det handlar om att politiken har ett krav på en effektivitet inom psykvården vilket psykologin sedan måste anpassa sig till. Detta leder till att helhetsperspektivet på människans psyke mer och mer fasas ut till förmån för att finna effektiva lösningar på isolerade problem. Förståelsen för människans psyke förändras troligen som en följd av detta.

 

Men det är inte bara den offentligt finansierade vården som vårdar våra psyken. Det har blivit en del i det rådande livsstilsidealet att gå hos en terapeut, på en mindfullnesskurs eller läsa en självhjälpsbok. Konsumtion som vägen till psykiskt välbefinnande marknadsförs aggressivt av livsstilsmagasin. Det hela motiveras med att samhället blir alltmer krävande, och istället för att kräva förändring av samhället så vänder man sig till konsumtionssamhället och ber om lösningar på problemen. Att låta de psykiska besvär som inte kan hanteras av psykologin istället hanteras av pseudopsykologin i form av självhjälpslitteratur och olika former av ”andlighet” är att låta konsumtionssamhället tränga in även i vårt innersta. Den självklara lösningen på ett problem är inte längre att söka stöd hos vänner, sin familj eller sin partner, sådant avfärdas av samma böcker och på samma kurser som energitjuveri. Istället ska vi söka oss till olika former av professionella substitut för detsamma.

Kanske borde vi ifrågasätta psykologin som lösningen på alla mentala besvär. Att man söker professionell hjälp är på ett sätt ett erkännande av det psykiska tillståndet som något sjukt, eller avvikande, som kan botas med hjälp av individuella åtgärder. Istället för att rikta in oss på att kräva en bättre psykvård borde vi kanske rikta in oss på att kräva en i stort bättre tillvaro. Många av de psykiska tillstånd människor lider av idag förklaras nog bättre av samhällsordningen än av individuella avvikelser. Med detta inte sagt att det inte finns psykisk ohälsa vars förklaring inte kan finnas i samhällets utformning.

När man diskuterar politiska lösningar på det ökade antalet deprimerade tonårstjejer, stressade arbetare och ökade självmordstal så nämns det ofta att psykvården måste bli bättre. Vissa förslag är rent föraktfulla i sin meningslöshet, som folkhälsoministern Maria Larssons ”nolltolerans” mot självmord eller obligatorisk livskunskap för ”unga tjejer” i grundskolan. Andra förslag är bättre, såsom ökad förekomst av kuratorer och psykologer i skolan, bättre övergång mellan psykvården för unga och vuxna och en i allmänhet bättre finansiering av psykvården. Vad alla dessa har gemensamt är dock att de behandlar symptomen och inte det grundläggande problemet: samhällets utformning. För inte kan det väl vara så att denna ökning av psykisk ohälsa som vi så ofta hör talas om beror på att människor bara blivit psykiskt svagare?

Givetvis finns det människor som behöver professionell hjälp med sin psykiska hälsa och för dessa måste det finnas en väl fungerande psykvård. Samtidigt får vi inte i vår iver att skapa detta vända blicken ifrån hur samhället i stort påverkar vårt psykiska välbefinnande. Det är inte konstigt att människor mår dåligt i ett samhälle där allt kan säljas och köpas, där man ständigt måste reproducera sin arbetskraft och sin anställningsbarhet, där man tvingas leva i ett tillstånd av ständig osäkerhet och på toppen av allt detta måste genomgå den hjärntvätt som kallas att tänka positivt.

Det gamla slagordet ”det personliga är politiskt” kan i en tid av individualism verkligen behöva en renässans, och var är då bättre att börja än i det psykiska tillståndet. Finns det något som är mer personligt än det? Vi behöver politisera våra liv, och i detta ingår att politisera hur vi mår. Vi måste söka svaret på vår ångest, våra känslor av menlöshet och maktlöshet, i samhällets utformning och sluta försöka lura oss själva att allt är som det ska vara, och att vi bara måste se det från den ljusa sidan.

8 kommentarer till Varför vi mår så dåligt när vi har det så bra

  • s skriver:

    BRA text. har funderat på om psykolog skulle va ett bra yrkesval för mig och de e just detta som klyver mig lite. jag bryr mig om människor. jag är helt emot dagens individualisering och helt för anti-kapitalism och anti-arbete som en av de bästa vägarna till bättre psykisk hälsa, som att gå ned i arbetstid om de e möjligt, eller att bara svara mail 1 dag i veckan, säga nej på jobbet osv, men samtidigt är ju det just som du säger att psykologin idag förväntas få folk att bli ”psykiskt starkare” det vill säga ”effektivare” och jobba mer, klara mer(vilket ju iofs också är viktig för att överleva i det här samhällsklimatet) men om det blir min ENDA uppgift (kanske på order av en arbetsgivare), istället för att lära folk att de e inte dem det är fel på och ge dem mentala verktyg för att våga varva ned och vara ”lata”, jag skulle inte kunna stå för det då. vet ej hur sån press kan se ut riktigt men vem vet när samhället blir mer å mer kapitalistiskt och man som psykolog nästan inte skulle få ge antikapitalistiska råd som man vet funkar???
    jag är också själv drabbad av den här ständiga osäkerheten, vill därför utbilda mig till ett yrke där jag vet att jag inte behöver stressa över att hitta jobb och där är ju psykolog nåt som det alltid kommer finnas ett skriande behov av……………………… eeeh.

    • ky skriver:

      hej S!

      häromdagen träffade jag en jättebra psykolog som gav mig dom råden du skulle vilja ge dom du hjälper. jag har varit utbränd p g a obehandlad PTSD sedan 15 år tillbaka, och fick apropå just utbrändheten höra att det inte är mig det är fel på, att jag duger utan att prestera och fick höra dels att min dåvarande arbetsplats behandlade mig fel, dels att arbetsvillkoren försämrats. ingenstans pratades det om min ev. effektivitet, bara om hur jag skulle få chansen att må bättre och orka leva.

      ville mest bara säga att det går att vara en bra psykolog som bryr sig om människan, och inte arbetsköpares krav. detta var i allmänpsykiatrin, så ingen privat terapeut eller liknande.

      oavsett vad du gör önskar jag dig allt gott!

  • Välformulerat.

    Tiss viss del anser jag att du är ute & cyklar. Även här, så som i vissa andra texter, ser jag det som om du gör din sfär – den där Blondinbella-karusellen är mer populär – till världen, dvs. jag som kommer från en håla & har fostrats i en arbetarklassfamilj samt främst omger mig med människor utanför den akademiska sfären, delar ej uppfattningen att företagsamhet & entreprenörskap ses vara vare sig normaltillstånd el. ens att eftertrakta. Det är inte intressant i min del av världen & jag tror ej heller att det är intressant för samhället i stort att väcka det intresset. Någon behöver väl vara ren & skär arbetare inom entreprenörens företag?

    Att det i samhället i stort ses som eftersträvansvärt & ‘att lyckas’ är jag dock medveten om. Ser dock att människor (närstående, dvs. akademiskt obrydda) som jag ser vara allt för sjuka – nära till beroenden, omotiverade, låg självkänsla – ofta ej endast är ointresserade av att vara Blondinbellor utan dessa är allt för ointresserade el. omotiverade av ‘att lyckas mänskligt’, dvs. uppnå sina drömmar, träffa kärleken, bli hälsosamma, sova gott om natten..

    Många av dessa _är_ verkligen lata (flertalet tar själva ordet i munnen) men jag tror att det främsta problemet är att dom är omotiverade att förverkliga sig själva då dom är beroende av kvicka kickar – porrorgasmer, nytt serieavsnitt, cigg, godis, soffans bekvämlighet et cetera – & därför ej har nog med driv att söka den långvariga tillfredsställelsen i att förverkliga sig själva – dvs. just sig själva, inte samhällets drömmar. Ibland drömmer dom ju om att söka sig bort från samhället men dom finner ej styrkan.

    Att samhället vi lever i är en bov kan jag absolut se, det är ju denna värld som skapat en miljö för kvicka kickar men samtidigt är det också människornas ski efter kvicka kickar som har triggat det.

    En ond spiral, men dålig karaktär _är_ relevant. Jag känner många som inte klarar av att göra små förändringar i sina liv & som sagt dessa vet med sig att det är små förändringar & dessa vet med sig att dom har dålig karaktär & ja jag vet att detta enbart är min upplevelse i min krets men jag tycker mig nosa detsamma här & var.

    You can lead a horse to water but you can not make it drink it, är vad jag ser i samhället; många som inte dricker av vattnet fastän dom ledsagas till källan – en källa dom även erkänt lockar dom & som dom är medvetna om finns framför dom. Men dom orkar inte böja sig ned – el. snarare klättra upp, låt oss ponera att källan är på en höjd som kräver lite kamp.

    Att dom inte orkar tyder ju dock på att någonting är fel i samhället i stort. Absolut. För det är absurt mänskligt beteende.

  • yolo skriver:

    Tror att apati – som du beskriver, Lojura – och stress som Fanny skriver om mest är två olika uttryck för samma sak; ett inte särskilt friskt samhälle. Varför ”orkar” inte folk sträcka sig längre än efter nästa porrorgasm? Det finns helt enkelt inget mer meningsfullt som är inom räckhåll. Det här ”inom räckhåll” tror jag är viktigt. Den urbana medelklassen har vuxit upp med en känsla av att de faktisk KAN nå dessa meningsfullheter- men bara om de anstränger sig till max, medan rural arbetarklass (ok jag generaliserar hårt men ni fattar) inte har gjort det och därför tappar modet redan tidigt i loppet. Grejen är att ingen av dem faktiskt kommer nå fram, eftersom vad som räknas som meningsfullt ständigt flyttas längre och längre bort för att avtvinga oss mer och mer ansträngning (arbete). Och den förfärliga poängen är att det här ”meningsfulla” som samhället (lol nej, kapitalismen) tycker vi ska eftersträva egentligen inte finns, utan bara är en chimär som nån kan slå mynt av. ”Lycka”, ”framgång”, ”kärlek”, kalla det vad du vill. Drömmen om en fulländad känsla, evig eufori, en evig orgasm.

    • Definitivt.

      Inom Fannys sfär är stressrelaterade symptom vanligare; inom min sfär apatin. Tack för att du förenklade mitt resonemang, det var svårt att väva ihop alla tankar, men så som du skriver är båda symptomen just symptom på ett ofriskt samhälle.

      Tror dock att dessa människor kan nå vad dom själva finner meningsfullt (då talar jag om rimlig harmoni, inte om konstant eufori; det vet jag ju är ett omöjligt tillstånd), men om vi lyssnar till säljande & formande budskap så nej, då når väldigt få en frid..

  • Nille skriver:

    Jag vill rekommendera Renata Salecl (google henne, det ligger uppe diverse RSA, TED talk och andra föreläsningar som är roliga att lyssna på) och Byung-Chul Han om du inte känner till dessa.
    Jag tror du skulle finna dem intressanta.

    Utöver det så vill jag bara säga att det var en intressant och välformulerad text. Du skriver bra och tänkvärt.

  • Bella skriver:

    Jag håller med men vill även tillägga att faktiskt även sjuka blir väldigt ifrågasatta och diskriminerade av den här konstanta pressen på att ”lyckas” ”utvecklas” och ”nå sitt fulla potential” Som kroniskt sjuk i en sjukdom som ger både värk och kronisk utmattning blir jag KONSTANT ifrågasatt, misstänkliggjord och motarbetad när jag försöker förklara mig själv. Ofta viftas mina förklaringar till mitt mående bort med att jag är ”lat” och försöker skylla den här latheten på en sjukdom som troligtvis inte är så allvarlig som jag försöker utmåla den. Till det här beteendet hör ofta att folk ifrågasätter min medicinering, de brukar säga saker som att läkarna bara är överförsiktiga, INGEN ung människa som kan andas och gå själv kan behöva så här mycket medicin. Jag brukar även få frågor om ”har du testat…” … kan vara allt från vitaminer till yoga till att sola (något jag definitivt inte får göra för min sjukdom är soltriggad) till att ta en vinägershot varje morgon till att helt enkelt sluta ta mina mediciner och försöka att ”inte vara sjuk” (jag skulle dö utan mina mediciner kan tilläggas)

    Allt det här tjatet från friska människors sida är enligt min mening också ett sätt för att bortförklara alla människor som inte kan ”lyckas” enligt den här kapitalistiska samhällsmodellen, de vill peka på andra som har dåliga förutsättningar som ändå har ”lyckats” och blivit framgångsrika, de delar ”inspirationsbilder” och historier om folk i rullstol som har börjat gå igen, om folk som har blivit friska från ALS, om folk som har CF och bestigit mount Everest och då ofta med undertonen ”Kan de så kan du” för att återigen motbevisa alla som påstår sig inte ha vad som krävs för att ”lyckas”.

    Jag tror att människor också gör såhär för att ifrågasätta andras historier för om några människor faktiskt har sämre villkor är det som att det här förminskar deras framgång, att säga att vissa faktiskt har sämre startpunkter är inte populärt i vårt samhälle och det är därför folk blir så jävla förbannade när man pratar om diskriminering och förtryck på samhällsnivå. För de känner som att om de har trampat på folk för att komma dit de har kommit, om de har nått dit för att de hade en kortare sträcka så försvinner den liberala illusionen om den magiska kapitalismen där alla får vad de förtjänar och i slutändan får alla tilldelat vad som är rättvist i jämförelse med deras insats.

    Det är här jag tror sjukdom kommer in och förstör extra mycket, i Sverige har vi länge under den förra regeringen haft en rejäl häxjakt på alla som påstår sig vara sjuka, det har varit oacceptabelt, folk har beskrivits som lata och bortskämda när de påstår sig ha en funktionsnedsättning. Det här sättet att prata om sjuka och funktionsnedsatta har därmed varit ett nödvändigt redskap för att återställa någon slags balans där alla sitter säkra i tron att ”Man kan om man vill” och alla har samma grundförutsättningar.

    Oj, vilken textvägg, förlåt, fattar om ingen pallar läsa 😛 Men ja, det är väl typ det som jag upplever som korniskt sjuk och fuktionsnedsatt socialist och feminist

  • Gnarrw skriver:

    Jag tänker på trasproletariets revolutionära potential = gravt underskattat. I min erfarenhet finns det en nivå av trasighet som behöver infinna sig innan lösgörandet ur samhället kan ske. Detta menar jag kommer relativt direkt ur att existensen föregår essensen. Kan ses som en individ-orienterad tanke, men när potentialen i livslidandet förs vidare till andra människor kan de i sin tur få kraft att lösgöra fler/mer. Anti-individualism ses visserligen som en sjukdom i samhället, men det förstår ju alla med rättsatta hjärnkopplingar att det är fel. Lite såhär: latheten blir en bekvämlighet, göra-mer-andan en indoktrinering, lidandet empatiskapande. Lidandet är inget självändamål, men det är en oundviklig del av vägen mot varande. Det är först när skogen varit utom räckhåll som en fullt ut uppskattar den.

Lämna ett svar till Gnarrw Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv