Vuxna lär barn att kränkningar och orättvisa är okej.

Jag har tänkt en del på vuxenbeteenden på sista tiden. Att vara vuxen är enligt mig inte främst en ålder utan en livsstil, vars främsta kännetecken är att en gärna identifierar sig som vuxen och använder det i olika sammanhang samt att en gladeligen trycker ner såväl barn som unga på grund av deras ålder.

Hur som helst: hos många vuxna finns det en attityd som är typ att en ska härdas tidigt i livet. Till exempel om någon beter sig illa mot en så ska en stå ut med det eftersom det ”är så världen fungerar”, för att ”boys will be boys” eller något liknande trams.

Jag tycker att det finns något väldigt väldigt märkligt i att bara konstatera att ”det är så världen fungerar” och sedan reproducera dessa mönster. Som om den vuxna personen inte skulle ha någon som helst makt över världen, någon som helst möjlighet att visa på ett annat alternativ. Som om vuxna människors uppgift var att lära barn ”hur världen fungerar” utan att ifrågasätta alls. Det är så slappt och oseriöst! Verkligen att inte vara en tänkande människa.

Att världen innehåller en massa hemska element är något en lär sig förr eller senare, och jag tänker att ju senare desto bättre. Jag tror att det finns ett stort värde i att få utveckla en känsla för rätt och fel och sina egna gränser, för då kan en själv hävda dessa lättare när en hamnar i jobbiga situationer. Problemet när vuxna motiverar uppenbar orättvisa inför barn med att ”det är så världen fungerar” är att de lär barnen ett förhållningssätt till omvärlden som är passivt och accepterande, där det inte finns någon mening med att fundera på varför saker ser ut som de gör och om det är rätt, om en bör göra motstånd och så vidare. De lär barnet att det inte är särskilt viktigt vad den tycker och tänker om det ena och det andra.

Det stämmer att en kommer bli utsatt för kränkningar genom livet, det är nästan garanterat, men det innebär inte att en behöver ”härdas” för det. Ju senare kränkningarna kommer desto större förmåga har en att reagera på dem och göra motstånd, eftersom en då förhoppningsvis har byggt upp en mer gedigen självkänsla. Det, anser jag, är väldigt viktigt att barn får lära sig så att de kan växa upp och bli människor som tar ansvar för sitt eget agerande och för sin omgivning istället för att falla in i vuxenvärldens accepterande av allt som sker omkring dem.

Barn har ofta en stark känsla för rättvisa, något som ofta beskrivs som ett problem. Detta har jag svårt att förstå, det är väl snarare en bra egenskap? Det borde ju uppmuntras, istället för att tryckas ner? ”Livet är inte rättvist”, får en höra. Som om detta var ny information, det är ju just för att livet inte är rättvist som en protesterar mot orättvisa. Det säger ju sig själv att det hade varit poänglöst att protestera mot något som inte existerar. Herregud.

Varför vill en lära människor att kränkningar och orättvisa är okej? I mina ögon förefaller det fullständigt orimligt. Ingenting blir bättre av att frånta andra viljan att göra motstånd, det låter bara skiten fortgå.