Att vara en bra förälder.

braföräldrarNågonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.

Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.

Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.

När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.

Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.

3 reaktioner till “Att vara en bra förälder.”

  1. Jag vill inte heller skaffa barn. Kärnfamiljen är en jävla sekt. Jag blev hjärntvättad i min. Det är först ett decennium efter att ha flyttat hemifrån och efter ett intensivt inre arbete som jag har börjat inse hur pass mentalt uppfuckad jag faktiskt blev av min tid där. Nej, låt oss komma på ett mer hållbart sätt att ledsaga människor från barn till vuxna individer innan vår art går under p.g.a. en förstörd kommande generation.

  2. Jag har valt bort barn i mitt liv trots att jag är väldigt barnkär. Det säger kanske alla men jag är på RIKTIGT barnkär. Jag älskar småfolket.

    Det är ändå ingen sorg i mitt liv för jag har insett vilket ansvar det är att ta hand om en annan liten människa och hur svårt det är att försöka fostra hen till att bli en lycklig vuxen människa, i ett samhälle som, enligt mig, är helt sinnessjukt. Det är ett ansvar som är jag glad att jag har sluppit ta.

    Min största skräck har varit att behöva uppfostra mitt barn tillsammans med en man.

  3. För mig har viljan att bli förälder blivit något obotligt, men jag har ändå bara tittat in i världen med mödravården och modersidealet. Normer om hur en graviditet skall bli till, normen att inte tala om att en är gravid även om en mår dåligt och kanske behöver sin omgivnings förståelse för detta innan v 13, dessutom att en SKA skämmas om graviditeten misslyckas, om en väljer att ta bort ett sjukt foster med mera – är depritionsalstrande bokstavligt talat. Sedan kommer normen om kärnfamilj, födseln, amning. Om en kvinna väljer att inte amma har hon rätt till det men det är socialt acceptabelt att klanka ned på detta beslut. Jag förstår att mammor skriver som att deras sätt är det enda rätta eftersom de hela tiden kommer att ifrågasättas.

    Någonstans borde vi som samhälle inse att det är sunt för ett barn att bygga vad jag skulle vilja kalla för föräldrarelationer till fler personer än bara ägg- och spermiegivarna. Det borde vara självklart att kunna skaffa fler än två föräldrar även juridiskt om så önskas. Föräldrar är inte nödvändigtvis två personer som har sex med varandra. Kommer människor inte ihåg hur det var när en själv var liten? Borde vi inte se det som naturligt att även en person utanför den genetiska familjen vill vara ännu en förälder? Varför är detta konstigt? För att inte ens nämna män som anklagas för pedofili av just denna anledning. Jag tror faktiskt fler män har föräldrakänslor än pedofila känslor. För att inte tala manlig lärare – tonårsstudent (skillnaden om hen är pojke/flicka) relationer. Det finns så många problem i vuxen-barn-förälder-ämnet så en blir yr efter ett tag.

    Okej nu har jag rantat klart tror jag för denna gång. Kram på dig, Fanny!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *