”Barnlängtan”.

biologisk klockaEn grej jag stör mig på som fen i barnsnacket är hur den här ”barnlängtan” som folk babblar om antas vara helt jävla omöjlig att stå emot.

Jag tänker typ såhär: hur vi reagerar på drifter och behov påverkas av vad som är acceptabelt inom ramarna för detta samhälle och hur dessa drifter och behov tolkas och konstrueras.

En av få grejer vi faktiskt är tillåtna att reagera ”instinktivt” på är just barnlängtan, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några goda logiska argument för enskilda kvinnor att skaffa barn, men ändå är något som måste göras i samhället. Under sådana premisser är det inte konstigt att en talar om barn och barnlängtan som mystiska naturliga krafter som en bara måste ge efter för.

Jag förnekar inte att jag kan känna vissa barnlängtan, men jag begär andra saker i livet. Framförallt begär jag en tillvaro där jag har tid för mig själv och att ägna mig åt lustfyllda och intellektuellt utmanande aktiviteter, där jag har både socialt och ekonomiskt utrymme att göra saker jag vill och där jag inte behöver leva för en annan människa. Om detta var förenligt med barn skulle jag inte banga, men nu är det tyvärr inte så världen ser ut, speciellt inte för kvinnor.

Jag är trött på att höra om dessa instinkter och drifter jag förväntas ha, och hur de kommer göra det oemotståndligt för mig att skaffa barn. inte konstigt att en känner så när en hela jävla tiden får höra att det är så en förväntas känna, och att en förväntas agera på det genom att kasta sin in i det.

Min utgångspunkt i detta är att jag är mer än mina drifter och att jag kommer kunna fatta rationella beslut trots dem. Kanske visar det sig vara osant, men då hoppas jag att det finns andra människor omkring mig som försöker prata med mig om ett val som kommer påverka hela mitt liv på ett sätt som förenklar det för mig att kunna se hela bilden.

10 reaktioner till “”Barnlängtan”.”

  1. Jag har aldrig fattat vad den där ”biologiska klockan” är? Jag är kvinna men jag har aldrig känt av någon form av fysisk reaktion/behov av att bli mamma. Det är ju så många kvinnor beskriver det, dvs som att det skulle uppstå någon form av ren fysisk drift i deras kroppar? Jag vet inte om detta innebär att det uppstår någon fysiskt känsla i t.ex livmodern, brösten eller om det i själva verket inte är en biologiskt drift utan snarare en psykologisk?

    1. Det är en längtan, vill jag mena, en stark längtan så som merparten yngre barn längtar efter julafton: en kan inte bärga sig! Känsla sprungen ur fysisk drift som signalerar att vi begär någonting må det så vara vatten, socker eller barn. Då psyket är en del av vår biologi sammanflätas dessa aspekter.

        1. Min tolkning är att det är både &, just sammanflätat, & att vad som är starkast är beroende av vem det rör. Likt ägglossning & menstruation kan påverka hur vi tänker & känner tror jag att också detta kan signaleras från kropp till psyke & likt psyket kan skapa förändringar i kroppen tror jag att också detta kan ske dvs. att en skapar en fantasi om barn som sedan ’sprides’ till kroppen att signalera.

          Jag har sedan något år fler ägglossningar per år än vad jag tidigare hade, förmodligen för att kroppen vill befruktas & därmed ökar chansen.

  2. Jag drabbas av barnlängtan emellanåt. Ibland är det som att hela kroppen skriker BEFRUKTA MIG. Men vad fan, den skriker massa andra saker också. Jag kan få ett otroligt sug efter vissa saker som jag vet inte är ett dugg bra för mig och som jag egentligen, om jag tänker efter lite till, verkligen inte vill göra.

    Jag menar, min främsta och mest återkommande längtan är att jag blir helt sjuk i huvudet (eller fejkar grav psykisk sjukdom) och blir inlagd på en psykiatrisk avdelning för resten av livet. Den dyker oftast upp när mitt liv känns lite stagnerat och hopplöst, precis som min barnlängtan. Mitt liv skulle rätt snabbt bli väldigt fucked up om jag enbart gick på mina känslor.

  3. Min kropp som ett kännande djur säger Ja tack & som förnuftig människa tänker jag Nej, jag tror inte det – inte så mkt som att barnet skulle vara ’i vägen för livet’ utan för att jag inte har tilltro till mänsklighetens framtid. Som om den minsta ångesten vore att leva snällt & gott så väl som jag kan & sedan vara tacksam över att jag åtminstone inte tvingade på denna värld på ett barn.

  4. Känner mig som ett levande frågetecken när det kommer till barn och barnlängtan. Tror jag saknar en gen? Jag blir så förvånad och förvirrad varje gång någon talar om hur söta barn är och hur de längtar efter barn etc etc. Jag kan bli helt till mig när jag ser en hundvalp/kattunge eller djurungar överlag, men människobarn? Nej. Jag får ingen ”Naaaw” känsla, blir inte varm i hjärtat. Känner ingenting. Och det gör mig irriterad. Typ som när någon talar sig varm om en film som jag tycker är jättedålig. Blir provocerad, -hur- kan du gilla detta liksom? Fattar ingenting.

    Och nu börjar alla vänner skaffa barn och ska ha med dem varje gång vi träffas. Blärk. Förstår inte?! Förstår inte vad som lockar? Kan inte komma på en enda sak med barn som jag tycker om eller tycker är gulligt. Vad är det andra ser som inte jag ser? Varför kan jag inte se det? Gah, blir tokig!

    Och ovanpå detta känner jag mig stressad, är snart 30. Om jag ska ha barn måste jag bestämma det snart. Ska jag eller inte? Så mycket talar emot, men sambon vill ha barn i framtiden och tänk om jag ångrar mig när jag är för gammal? Och tänk om sambon lämnar mig? Och då alla mina vänner skaffar barn så kanske det är lika bra att skaffa, så kan man dela misären tillsammans? Alltså jag vet inte…

  5. Är 30 och har aldrig längtat efter barn. Gillar inte ens barn. Blir tokig på alla som ska visa/kolla bäbisbilder å ba ”ÅÅÅH jag vill ha en bäbis så SÖTA”…för jag känner verkligen NOLL när jag ser en bäbis? Tycker bara de är skitfula och extremt ogulliga, till och med obehagliga. Dessutom jävligt jobbiga. DOCK kan jag ju inte yttra mig om det här offentligt såklart, tar hus i helvete. Speciellt eftersom jag är kvinna och alltså bör älska bäbisar och vilja ha en egen (eller 10) mest av allt i hela världen.

    Tänkte tidigt att jag inte ville ha barn men antog att JAG SKULLE ÄNDRA MIG när jag blev äldre, som alla sa. Föreställde mig en framtid där jag skulle träffa fantastisk man och bilda familj med för det är ju det man SKA göra här i livet. Har haft x antal pojkvänner och varit jättekär och jätteseriös men aldrig känt att jag vill skaffa barn ändå. Nu när jag varit singel ett par år (eget val) så frågar alla jävla släktingar mf ”varför har inte du nån karl?! du som är så snygg?! Är det inte dags för smått för dig med snart?!”.

    Bara tanken på familj och barn ger mig typ panik. Är inte beredd att ge upp mig själv på det viset. Vill inte förstöra min kropp (menar ej utseendemässigt utan funktionsmässigt), vill inte ge min tid till någon annan eller offra mina intressen och vill inte ha ansvar över andra människor (typ därför jag avstår partners just nu med). Har massor med planer på vad jag vill göra i livet men ingenstans finns barn och barn skulle bara sabba allt.
    Ibland tänker jag att det väl måste vara något fel på mig som känner såhär, annars tänker jag att alla andra är hjärntvättade och att den sk. biologiska klockan bara är en myt och att ”barnlängtan” är något vi blivit lurade av samhället sen födsel.

Lämna ett svar till Lojura Jungeljerta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *