Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

wpid-img_20140730_144512.jpgJag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.

11 reaktioner till “Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.”

  1. inläggen du skriver om psykisk ohälsa träffar så ofta mitt i prick, du lyckas sätta ord på mina känslor och tankar på ett sätt jag själv inte lyckas med. Du är så jävla bra och viktig, tack för att du skriver!

  2. Känner igen mig så mycket i det här. Utvecklade GAD när jag var barn och fick inte en diagnos förreän jag var 19. Började gå till BUP när jag var 16 och my psykolog hade verkligen bilden av mig som en tjej med dåligt självförtroende och föra höga krav på sig själv och att det var därför jag hade fått en depression.

    När är jag 20 och har fortfarande problem. För några månader sen så träffade jag en läkare som sa ”jag brukar inte skriva ut medicin till unga tjejer”.

    Alltså psykiskt sjuka tas inte på allvar men psykiskt sjuka unga tjejer…

  3. Jag känner igen mig något fruktansvärt. Ingen av mina föräldrar höjde ögonbrynen när jag vägrade lämna mitt sovrum på 3 månader och gick ner 15 kg. Då var jag 14 år gammal. För tydligen så mår man lite dåligt ibland. Själva har dom hamnat i depressioner och lidit av ångest men mina besvär verkade aldrig vara verkliga för dom. Hamnade på psyket 2013, dom kom aldrig ens o hälsade på trots att jag är 24 år. Varit där 3 gånger på 5 år och får aldrig nån hjälp. Min mamma kan fortfarande inte förstå varför jag mår dåligt trots att hon utsatt mig för psykiskt misshandel och har narcissitiska drag och drack bort hela min och mina syskons barndom.

  4. Känner igen det där. Minns alla vuxna som sa ”Det går över med åldern”. Besvikelsen i att det inte går över utan enbart tar sig uttryck på andra sätt är väldigt nedbrytande. Funderar ofta på vilken ålder jag ska måsta uppnå för att min ångest ska vara riktig. Är jämngammal med dig och anses ibland också fortfarande vara för ung

  5. Jag har svårt att förstå varför det faktum att det finns ”fas-ångest” (alltså ångest som har sin grund i/som är tight förknippad med att man är i en viss fas i livet, typ tonårsångest, trettioårskriser, fyrtioårskriser, ångest inför att bli förälder, ångest inför att ens föräldrar blir gamla och skruttiga, ångest inför att ens barn blir vuxna och inte behöver en på samma sätt längre osv.) så ofta måste övertolkas så att ALL ångest klassas som ”fas-ångest”.Sedan kan man ju också undra vad de som använder uttrycket ”det är bara en fas” menar med fas? Jag menar, allt som inte varar hela livet är ju en fas, och då blir det ju en ganska värdelös specifikation.

    Det är lite som när kroppsliga symptom hos någon med psykiskt sjukdom attribueras till den psykiska sjukdomen och man inte ens funderar över kroppsliga orsaker, trots att ju även en psykiskt sjuk har en kropp som kan fucka upp. (Något som händer alldeles för ofta.)

  6. Word på detta.
    Är 27 och tas fortfarande inte på allvar. Haft problem med ångest nästan hela mitt liv och blev deprimerad första gången som 13-åring, men det var ju bara ”en fas”. INGEN i min närhet tog mig på allvar och sorgligt nog gör vänner och familj till största del det ännu inte. Kombinerat med låg självkänsla är det verkligen livsfarligt. Fått kämpa så in i helvete helt själv. För vem som aldrig blir tagen på allvar ens av sina nära orkar egentligen fajtas med den offentliga sjukvården om rätten till psykhjälp efter allt man hört och läst och varit med om själv?! Det här är ett jätteproblem verkligen.

  7. Du träffar mitt i prick.
    Hade depression och ångest med självdestruktiva inslag diagnostiserat när jag var 14. Då hade jag fått höra flera år att jag ”bara” hade ”duktig-flicka-syndrom”. Hade haft kontakt med BRIS, utan att uppleva att jag blev tagen på allvar, och det var ju klart; jag var inte utsatt för alkoholism eller incest. När jag väl blev tagen på allvar och inskriven på BUP blev det i kontrast ett jäkla pådrag, för nåt jag lärt mig inte var viktigt eller på riktigt. Men att det ska ta ett självmordsförsök för att någon ska se ”ropet-på-hjälp-kartan” jag så fint ritat, det känns lite extremt.

    Att en människa är mindre betyder inte att hens känslor är det.

    Full av beundran för dig och din blogg i övrigt! Vill att du ska veta att du gör något bra 🙂

  8. Dette innlegget får meg til å grine av gjenkjennelse og sorg over at min psykiske helse heller ikke fikk oppmerksomhet eller ble tatt på alvor da jeg var tenåring. Jeg har nå i en alder av 25, forstått at jeg har hatt depresjoner helt siden jeg var 12-13 år gammel, og ikke før de siste årene har jeg blitt voksen nok til å kunne forstå det selv og ta eget ansvar for min helse. Det gjør meg full av sorg og bitterhet, men heldigvis også håp.

    Har forøvrig precis funnet din blogg (og har brukt halve dagen på å pløye igjennom innleggene!) og altså tusen, tusen, tusen takk for at du finnes og bruker tiden din på å skrive disse tekstene! Spesielt innleggene om relasjoner, HØY gjennkjenningsfaktor!

Lämna ett svar till Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *