En brytpunkt.

2015-03-10-122334_3Liksom många andra lesbiska så känner jag ibland internaliserad homofobi. Då brukar jag tänka på en grej jag var med om när jag och ett ex till mig hade gjort slut och vi skulle fixa någon grej tillsammans. Detta var alltså typ två veckor efter uppbrottet och jag var verkligen en liten hög av mänskligt avskräde. Jag var så emotionellt förstörd att jag inte orkade ett skit. Jag ville verkligen ingenting hellre än att han skulle ta mig tillbaks, för jag var så oerhört djupt inne i det emotionella beroendet.

Nå. I alla fall så åkte vi buss tillsammans och på bussen så stötte vi på ett par bekanta, bland annat ett heteropar. De såg verkligen ut att hata varandra djupt. De såg ut att ha det så fruktansvärt jävla tråkigt med varandra. Och jag tänkte på att det var så jag och mina partners ofta framstod, och att många andra heteropar ofta framstår precis så. Det är antagonistiskt, passionslöst och alienerande just för att relationerna bygger på över- och underordning och beroende snarare än ömsesidig respekt och gemenskap.

Känslan jag kände när jag såg dem var en blandning av lättnad och sorg. Lättnad för att jag trots allt inte var ihop med en människa jag hatade, sorg för att jag trots detta kände längtan tillbaka in i den fångenskapen. Sorg för att jag trots att jag kunde se heterosexualitetens fasor så glasklart ändå inte kunde bli fri från mitt emotionella beroende av män, och mer specifikt av den man jag precis hade lämnat en relation med.

Detta är en händelse jag tänker tillbaka på ofta när jag känner att jag inte orkar. För trots att det är jobbigt att ha relationer som inte är samhälleligt accepterade så är det en sådan jävla lättnad att inte befinna sig i heterotristessen längre. Det är en sådan lättnad att inte behöva vara fast i den där skiten, dessa relationer som jag plågade mig själv i trots att de långsamt sög ut mig, trots att jag var oerhört olycklig i dem.

Denna period av mitt liv var en period av djup sorg och smärta. Jag vill aldrig vara där igen, men samtidigt såg jag inga utvägar. Jag både skydde det som pesten och längtade till det. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var värt det. Jag insåg verkligen vad det är som är viktigt för mig i relationer, och att jag aldrig mer vill vara fast i den där skiten. Jag blev tvungen att hitta nya vägar, nya sätt att leva och bygga relationer. Det var verkligen en brytpunkt i mitt liv.

Har någon här någon liknande erfarenhet? Det behöver inte vara relaterat till specifikt lesbiskhet, men frigörelse från mäns dominans.

8 reaktioner till “En brytpunkt.”

  1. Jag har det som en hobby att lite varje dag lägga märke till hur mina jämnåriga försvinner in i sina små fängelsen med villa, barn, man och hela kalaset. Allt omslutet av ekonomiska bojor allt som oftast.

    Hur de liksom mer eller mindre avskyr varenda del av sina liv medans männnen som ju sitter på makten är lite sådär nöjda uppe på sin tron. Eftersom de har ”allt” men slipper arbeta ett jävla skit för det.

    Jag har varit gift förut med en man, skiljd sen sommar 2012 och det är väl eg först senaste året jag slutat längta efter det där. Istället älska min frihet. Innan avundades jag dem alla innerligt.

    Dock ensamt ibland. Beror förmodligen också på att lever på liten ort.
    Men det är okej.
    Bättre än det där.

  2. Ja, jag kan verkligen känna igen det du skriver här. Lever i ett heteroförhållande och jag många gånger bara känner GAAAAAAAAAAH BLA BLA FAAH över rollerna vi så lätt faller in i…. och vi framstår stundtals säkert som precis så där missnöjda & bittra i varandras sällskap… Jag skäms lite ibland över att jag hamnat här, när jag är så plågsamt medveten om heterorelationens alla orättvisor. Hur jämställd och übergullig mannen än är och jag personligen inte ser livet mer värt utan honom, så ligger kvinnofällorna gillrade där längs heterolivets stig. Det är ju inte heller bara mannen en lever med som kvinna, i en heterorelation, som upprätthåller den ojämna maktbalansen. Det är vår egen uppfostran, hela samhällsmaskinen, regelverk och sociala normer etc. Ja och så vidare…

  3. Är mitt inne i en brytpunkt där jag just lämnat mitt livs första och sista relation med en man. En klassisk ”snäll kille” som jag var dum nog att släppa nära men som trots att han ba ”jag blir så ledsen av tanken på att jag skulle göra dig illa stackars miiiig” inte gjorde annat än att få mig att tvivla på mig själv och känna mig dum. Fy fan. Embracear mitt manshat just nu och satsar på att odla ett kvinnligt nätverk istället.

  4. Egentligen en kommentar till ditt förra inlägg om HBTQI-rättigheter och det här. Jag har inte erfarenhet att bryta mig loss från en man som en kvinna. Däremot har jag levt i tvåkönade förhållanden för att jag känt mig tvungen av heteronormen att göra så, inte för att jag är heterosexuell.

    Jag måste säga att jag även märker av heteronormer och heterosexism och i olika former dagligen (risk för våld om jag visar kärlek för min partner öppet, icke-accepterande familjemedlemmar etc) så är det något otroligt befriande att leva i en samkönat relation. Det finns inga förutbestämda regler för vad man ”förväntas” spela för roller, göra med sitt liv (Villa och barnslaveriet), och dynamiken mellan en och ens partner blir annorlunda tycker jag. Givetvis finns det destruktiva samkönade relationer också. Men det känns som att förhållandet är betydligt mer fritt.

    Och den internaliserade homofobin du pratar om tror jag alla vi som är homo(och folk som är queer också, men det är så mycket mer mångfacetterat tänker jag) känt av. Det är som att bara för att man inte är hetero så är en plötsligt inte en person, utan en flata, bög, eller annat. Det går inte att vara ”neutral” på samma sätt. För att inte tala om all gender policing som kommer. Att man plötsligt måste vara än mer stereotypt maskulin eller feminin för att bli accepterad och inte än mer inträngd i en platt stereotyp.

  5. Efter tre år tillsammans med samma man uppstår exakt samma konflikter, där kommunikationen helt enkelt brister. Jag har lagt så otroligt mycket energi på att tvinga honom till kommunikation, att klargöra för oss båda vad som händer, varför det händer och hur vi kan lösa denna återkommande konflikt. Han har alltid varit förstående, tills nästa konflikt uppstått och jag har fått ta allt från början igen. Efter ett misslyckat samboförsök, hans initiativ till att flytta ihop och mitt till att separera, har jag ännu en gång fått det bevisat för mig att jag bara inte förmår att kompromissa bort så pass mycket av mig själv för att få det att fungera, alltså att ha ett heteromonoförhållande utifrån samhällets normer. För det handlar om att acceptera att mannens agerande ALLTID öppnar upp för ett otal tolkningar, som då är upp till en själv att försöka förstå på ett sätt som inte provocerar eller upprör honom. Han skulle ju bara kunna vara tydlig med hur han tänker och känner och därmed agerar. Jag vet inte hur många timmar och hur mycket energi jag har lagt på att tillsammans med kvinnliga vänner försöka tolka snubbars olika signaler, eftersom vi så sällan fått möjlighet att reda ut det med berörda snubbe, som stänger av och går. De har ju faktiskt ingenting att vinna genom att vara tydliga, eftersom de då skulle förlora den emotionella makten över sin partner. Jag närmar mig 30 och är äntligen färdig med försöken att leva så som samhällsnormen kräver av mig. Gud, som jag har försökt! Och nu, under min senaste depression och efter några månader hos en fantastisk terapeut har jag analyserat mina relationsmönster, från familj till vänskaps- och kärleksrelationer, på ett djupare plan än tidigare (anser mig ändå vara självmedveten), satt dem i relation till hur jag definierar mig själv och har äntligen kunnat blottlägga de konfliktfyllda glappen som uppstått. Omgivningens krav och förväntningar har tyvärr många gånger vunnit över mina egna behov, fast då i tron om att de har överensstämt. Sån hjärntvätt en utsätts för dagligen, alltså. Det finns en stor sorg i att vissa tidigare så självklara relationer helt enkelt inte överlever denna insikt, men å andra sidan kommer jag för första gången i mitt liv sluta ha dåligt samvete över att jag trivs så förbannat bra med mig själv utifrån mina egna premisser. Jag har kompromissat färdigt när det gäller min emotionella integritet, deklarerat att jag inte längre kommer ta ansvar för andras relationer (mellanbarn likamed medlaren), den är värd sorgen över att förlora närstående som inte accepterar detta.

    Din blogg har också varit ett stort stöd för mig de senaste månaderna, tack vare att du är en jävel på att översätta mina känslor och tankar till ett språk jag äntligen kan (vågar) förstå och behärska. Tack, Fanny!

  6. Tack för dina inlägg! Du sätter ord på saker jag inte vetat hur man sätter ord på läääänge! Tack tack tack✊ men finns det ingenting man kan göra för att lyckas få en fungerande jämställd relation med en snubb? Jag älskar ju min..

  7. En brytpunkt i mitt liv var när jag insåg att vissa saker varken var mitt fel eller mitt ansvar. Mycket på grund av din blogg. Det var så jävla skönt, och så jävla befriande, för plötsligt kunde jag rikta ilskan utåt istället, kunde släppa skammen över att jag inte gjort mer i vissa situationer. Plötsligt var det helt okej att helt enkelt avvisa män, och vara arg på dem för att de bettet sig orimligt istället för att känna mig skyldig för att jag var ”orimlig” eller inte tagit ansvar.
    Samtidigt var det väldigt frustrerande också, för jag visste lixom inte riktigt vad jag skulle göra med all ilska utom att känna den. Och män fortsatte ju bara att bete sig dåligt. Denna insikt och denna ilska har verkligen varit viktig för min ”feministiska utveckling” eller vad en nu ska kalla det, dvs att jag lärt mig så mycket mer om feminism och även förändrat mitt beteende och mitt tankesätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *