Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

3 reaktioner till “Enskilda rötägg och strukturer.”

  1. Ja, det är märkligt hur så många tycks vara mer intresserade av att intala sig att de är ”goda” människor än att faktiskt anstränga sig för att bli vara just det.

    För mig är det självklart att alla gör eller säger rasistiska saker emellanåt. Även jag själv, fast jag är rasifierad. Dels för att jag såklart har gott om internaliserat förtryck som jag fortfarande inte bearbetat bort och dels för att rasism drabbar olika grupper på olika sätt. Det finns alltså vissa typer av förtryck som jag, med just min etnicitet, slipper och där måste jag lyssna och se över mitt eget beteende i förhållande till de som drabbas av dessa förtryck.

    Om rasismen bara hade upprätthållits av några få rötägg hade vi väl knappast haft några problem med att göra oss av med den?

  2. Ja… ibland när jag kritiserar ex. familjemedlemmar för rasistiska attityder så kommer försvarsmekanismerna fram direkt. Rasism för dem är sådant som Sverigedemokraterna står för, de själva tycker ju inte illa om invandrare så de kan inte vara rasister…. Jag har för övrigt aldrig påstått att de ÄR rasister utan att de ibland förhåller sig till andra på ett rasistiskt sätt, men många svarar på kritik defensivt som om de vore utsatta för brännmärkning.

    På samma sätt är det när man kritiserar sverigedemokrater för rasism. Rasism? Nej, vi sympatiserar absolut inte med nazisternas rasideologi! svarar de då. Och det är ju sant, men också de inbillar sig att rasism är en fråga om svart eller vitt och inte en fråga om omfattande materiella och ideologiska strukturer som alla har mer eller mindre del av.

    Rasism behöver inte innebära hat. Precis som sexister uppriktigt kan hävda att de ”älskar kvinnor” för att kvinnor är sådana ”underbara väsen”. Rasism och sexism behöver inte innebära ett negativt omdöme men dock ett annorlundagörande och ett kategoriskt och förminskande tänkande.

    1. Nice! Det är så tråkigt och intetsägande när folk talar om vad de ”är” utifrån värderingar. Jag menar att en ”är” endast vad en ”gör” inom ramen för utbyten med andra. Det är rimligt att i vardagligt språk använda ordet ”är”, samhället är rasistiskt och det formar oss i samhället, således ”är” vi rasister. Men det är enbart genom våra utbyten, när vi interagerar med andra, som rasismen verkställs. Oavsett om en person ser sig som rasist eller inte, sätt hen på en öde ö och vips så är den personens rasism i praktiken omintetgjord.

      Dessutom tror jag att den typen av essentialism som det innebär att tala om vad en ”är”, bäddar för lättja och bristande självinsikt. På längre sikt blir det kontraproduktivt. Vad får det för konkret betydelse att en är ”vänster/feminist/whatever” om det inte praktiseras?

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *