F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

9 reaktioner till “F! och att undvika att bli en partist.”

  1. Hear hear. Jag gick med i FI för att jag gillar deras valspråk, ”ut med rasisterna in med feministerna”, edgy och bra. Jag ägnar det en del tid också kring sådant jag är bra på, och på lokalnivå är det nice och peppigt, det är fett att se feminismen som idé få spridning och hur det ger medvind åt andra perspektiv på makt än kön, som etnicitet och klass.

    Men jag skiter nog i att rösta, på samma vis som jag skiter i Earth hour eller att köpa rättvisemärkt kaffe, det är små ynkliga liberala gester.

    1. Men kan du inte bara lägga en ynklig liberal röst på Fi? Det är ju så vi påverkar just nu och det kan ju verkligen göra skillnad!

      1. Alltså, F! är the shit nu och har en sällsynt god gräsrotsförankring, därför är jag engagerad -med glädje ska tilläggas. Men ge det några mandatperioder så är jag ganska pessimistiskt tvärsäker på att de kommer att försvinna i mängden av högavlönade karriärsdrivna parlamentarister. Det har hänt otaliga gånger förr. Och jag pekar inga fingrar, jag skulle gärna lyfta en lön på 58.000 + förmåner för att sitta i riksdagen åt F!, men än hellre skulle jag vilja skrota riksdagen och hela den liberala semidemokratin.

        Men visst, F! får min röst om du engagerar dig utomparlamentariskt för en fråga du brinner för.

  2. Jag har också funderat en del på detta, mycket för jag märker ju jag ändrar mitt eget beteende. Att jag är med i F! är också med resonemanget att politiskt förändring kan ske på många plan, och även om jag inte tror att parlamentarismen kan skapa den förändring som behövs så påverkar realpolitiken mitt live meanwhile och de är ett sätt att göra det bättre. Men det är samtidigt begränsande att vara partiaktiv. Tycker också att tillskillnad mot när jag var utomparlamentarisk organiserad så är det plötsligt fokus på att lyfta fram organisationen, inte bara frågorna.

  3. Jag ser det som extra viktigt med ett feministiskt parti just nu eftersom vi har rasister i riksdagen. Nazister organiserar sig dessutom partipolitiskt i övriga Europa och då måste man ha ett tydligt motstånd på den arenan. Jag är själv engagerad i F! lokalt, men vet inte om jag kommer hålla med i hälften av sakfrågorna. Men jag tycker för närvarande inte att det är det viktigaste. Det viktigaste är att vi får in ett feministiskt parti i riksdagen som kan dra den partipolitiska debatten åt det hållet.

  4. För mig handlar det hela om att jag ser att makt-män i politiken aldrig har kunnat eller kan se till kvinnors och barns mänskliga rättigheter eller ens se kvinnor som separata individer. Män ser ofta på sig själva som bihang till kvinnor och vice versa och skapar lagar/regler/normer utefter dessa manliga vanföreställningar. Mäns ”rättigheter” som de felaktigt anser sig ha över kvinnor och barn, går till och med före kvinnors och barns mänskliga rättigheter.

    Därför måste vi låta kvinnor/feminister föra kvinnors och barns talan i samhället – män fixar inte den biffen och det har de aldrig gjort. Det är inte mäns sak att ta sig tolkningsföreträde eller bestämmanderätt över kvinnor – inte i hemmen och definitivt inte inom politiken. Därför behöver vi få in feminister i politiken som ser till att kvinnors och barns mänskliga rättigheter efterlevs.

  5. ”De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. ”
    Detta känner jag konstant med Vänsterpartister, och är mitt största problem med det partiet (okej, utöver att jag inte litar på att V kan föra en egen politik, fri från S)

Lämna ett svar till S Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *