Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.

8 reaktioner till “Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.”

  1. Puckat, jag menar det är ju inte orden i sig som skapat ”dålig pr”. Det är ju människorna som inte gillar vad orden innebär och de kommer knappast gilla innehållet mer för att vi byter ut ordet. Genus, för att ta ett exempel, är ett ord som blivit allmänt känt i folkmun ganska nyligen och alltså inte kan sägas blivit opopulärt hos vissa för att ordet i sig är dåligt eller har fått en dålig klang utan för att folk inte gillar innehållet. De håller helt enkelt inte med om att socialt kön finns och då spelar det ingen roll vad vi kallar det. De kommer vara negativt inställda ändå. Bättre då att förklara för de som eventuellt bara missförstått. Som med ordet hen. Jag vet jättemånga som var negativt inställda men som sen vande sig för att det förekom så frekvent och de insåg att det var ett praktiskt ord och inte en konspiration för att ta deras könsidentitet i från dem. Hade man bara bytt ut ordet när det var som mest negativt laddat hade ingen skillnad skett.

  2. Tänker på ett samtal jag hade med min far om feminism. Han bah ”jag är för jämställdhet, kan man inte bara vara det istället för att hålla på och sätta etiketter på sina åsikter” jag menade då att etikettsättandet fyller en funktion i att det blir lättare att organisera sig och att feminism är mer än att säga att ”jag är för jämställdhet”. Och att feminismen som ideologi så klart är ett verktyg för analys osv.

    Men jag tänkte på en annan grej, har för mig att jag såg en konversation på Twitter mellan dig och Lady Dahmer om att hon sparkar in öppna dörrar. Till en viss del kan jag hålla med om det, men samtidigt var det typ tack vare LD som jag introducerades till feminismen på ett lättbegripligt och roligt sätt. Kan du se att det behövs olika slags forum beroende på hur insatt en är i feminism? Jag själv är lite trött på denna ständiga debatt om hen, ”könsneutral uppfostran” osv, då jag tycker den är ytlig och det alltid är samma sak som det ska debatteras om. Så, finns det tips på bra feministisk litteratur? Har läst Under det rosa täcket, Det andra könet hittills som jag tyckte om. Läser gärna något som går in mer på intersektionalitet. Går också bra med skönlitteratur.

    1. Angående Ld så var kritiken mest att hen så ofta hackar på Löwengrip, vilket jag tycker är en tråkig ingångsvinkel som bäddar för analyser i stil med ”ojoj vad hen är dum i huvudet men jag är minsann smart” vilket jag tycker är ganska lame. Däremot så har jag inget emot att en är grundläggande i sina inlägg.

      Rörande feministisk litteratur kan jag varmt rekommendera Varat och varan, som innehåller en del intersektionella perspektiv. Däremot är jag inte särskilt beläst inom feministisk litteratur i stort, så kan inte säga någon ”grundbok” inom feminism eller intersektionalism, tyvärr.

      1. Jag tycker alltid att alla som vill utbilda sig själv inom den feminism ska läsa just ”Feminism” av Lena Gemzöe. Väldigt enkel att förstå, tar upp många olika feministiska perspektiv, förklarar genusordningen ordentligt och har en trevlig litteraturlista till när man vill läsa vidare efteråt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *