I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.

Det finns en föreställning om att lesbiska objektifierar kvinnor. Genom att betrakta kvinnor som potentiella sexparters så sällar en sig liksom till männen, en har ett manligt begär eftersom en begär en kvinnlig kropp.

Detta grundar sig på idén om att begär alltid är objektifierande. Det är ju inte så konstigt att en får för sig detta om en bara haft heterosex, där begäret som känt bygger på makt och olikhet. Givetvis finns det en aspekt av objektifiering i alla former av heterosexuella begär, eftersom vi i någon mening alltid reducerar varandra till kön. Samma reducering till kön kan inte äga rum i en samkönad kontext eftersom en inte har någon olikhet att ta spjärn mot. Sedan förekommer det såklart också, kanske framförallt när folk som ser sig som hetero ska ”testa” hur det är att ha sex med en kvinna. Då kan det hända att de verkligen reducerar henne till bara kvinna, och framförallt till att vara just lesbisk. Detta är dock ingenting emot den objektifiering som män utsätter kvinnor för.

Kvinnoseparatistiska gemenskaper är ofta väldigt avsexualiserade. Det ingår liksom att vi träffas inte för att ligga med varandra, utan för att prata om hur vi ligger med män. Många kvinnor uttrycker att de känner trygghet där just för att de inte ses som sexuella varelser, de får en tid frist från att begäras av män. Om det kommer in en lesbisk kvinna i den typen av gemenskap kan det lätt bli jobbig stämning, plötsligt blir folk medvetna om att de även i detta rum kan begära och begäras. eftersom deras erfarenheter av begär är heterosexuellt så utgår de från att det kommer innebära samma sak.

Något jag verkligen har insett som lesbisk är att begär inte behöver vara objektifierande. En kan gå igång på en person, en hel människa. Att tycka att någon är snygg och attraktiv innebär inte att en objektifierar den. Objektifiering handlar om att se någon som objekt som för sin egen njutning, detta göra en inte bara för att en vill ha sex med en människa. Sex kan vara ömsesidigt, även om det såklart stämmer att heterosex sällan är det. Förutsättningarna för sexuell ömsesidighet är betydligt bättre när en inte möts i olikhet och när det inte finns en maktobalans baserad på kön.

Många heterokvinnor verkar vilja att feministiska gemenskaper ska vara ”trygga” för dem så att de kan spy ur sig allt de vill säga om deras pojkvänner och sedan ändå gå hem och investera sin känslomässigt energi i relationen. När de ställs inför faktumet att en kanske inte behöver vara heterosexuell så blir de förvirrade. Rummet känns inte tryggt längre! Deras livsstil utgår inte längre den oifrågasatta normen! De kan inte längre bara gå omkring och låtsas som om deras sätt att leva är det enda alternativet, utan de måste kanske omvärdera. Eller så skyddar de sig själva från att behöva omvärdera genom homofobi. De uppskattar inte när en lesbisk kvinna instämmer i deras klagosång om män eftersom de vet att hon vet att en kan leva på ett annat sätt.

I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

Sexualitet är en del av mänskligt varande. Sexualiteten kan vara en källa till njutning, närhet och gemenskap. Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser. Vi blir utsatta för andra kvinnors homofobi när de jämför våra begär med mäns begär.

12 reaktioner till “I själva verket är det heterokvinnor som objektifierar kvinnor.”

  1. Vilka bra inlägg du gör! Beundrar verkligen dig.

    Kom att tänka på en sak. Har läst din blogg ett bra tag. Vet att du har länkat eller tagit upp en video/serie i tre delar tror jag, där människor bara tränar för att genera energi och få lifepoints. De har rum där de spelar spel. Vet du vilken jag tänker på? Jättetacksam för svar!

  2. ”Tyvärr har denna del blivit exploaterad av män, vilket gör att många kvinnor har svårt att tänka sig en sexualitet som inte är destruktiv, objektifierande och exploaterande. Lesbiska kvinnor får ta den främsta skiten för detta, vi blir exkluderade ur den heterosexuella kvinnliga gemenskapen eftersom vi utgör ett hot mot dess premisser.”

    Är det ändå inte de heterosexuella kvinnorna som får ta främsta skiten när de ingår i relationer med män? Eller skulle lesbiska lida mer än kvinnorna som faktiskt befinner sig i heterorelationerna? Jag funderar på om många kvinnor ändå inte på sätt och vis hindras att umgås med andra kvinnor när de ingår i en relation med en man, kanske inte av andra kvinnor men av männen (direkt eller indirekt)? De blir väl också exkluderade på sätt och vis. Det känns svårt att tro att lesbiska lider mer av detta eftersom ett liv med en man kommer att bryta ner en totalt ändå till slut. Men jag vet inte, inlägget väckte mycket funderingar och jag känner väl mest att det behöver få smälta in i hjärnan lite. Det här var i alla fall de första tankarna som dök upp… Ska faktiskt återkomma om ett tag och se om något förändrats i tankegångarna.
    Kanske kan tveksamheten bero på att tanken aldrig ens slagit mig att jag skulle begäras av lesbiska kvinnor när jag umgås med dem. Jag har känt mig lika trygg, kanske till och med tryggare, tillsammans med lesbiska kvinnor – kanske därför att jag vet att de flesta redan genomskådat mäns värdelöshet och därför aldrig kommer att välja bort mig för en man? De är heller inte ”förblindade av kärlek” (eller bara hjärntvättade i en heterorelation just vid det tillfället) och garanterat mer klarsynta på det planet i alla fall…

    Intressant inlägg som sagt. Mycket funderingar.

  3. Jättebra skrivet, TACK för att du genom dina texter öppnar upp för så mycket härliga känslor & frihet! Lovely.

  4. Hmm. Denna texten väckte mkt tankar hos mig med, främst för att jag har väldigt svårt för att ta till mig av den. Jag känner mig trygg i kvinnoseparatistiska sammanhang just för att de som du skriver brukar vara väldigt avsexualiserade.. Har varit utsatt för så mycket sexuella övergrepp och vill verkligen inte bli behandlad eller sedd som en sexuell varelse öht längre, varken av män eller kvinnor. Upplever dock aldrig det som ett problem med lesbiska eller bisexuella kvinnor, då jag aldrig varit med om att kvinnor som begär andra kvinnor sexuellt gör det på ett påtvingande sätt som män alltid gör. Känner mig inte obekväm med lesbiska kvinnor, men OM en kvinna skulle närma sig mig sexuellt på samma burdusa sätt som män gör, så hade jag tyckt att även det skulle vara väldigt obehagligt.. Men det är ju en reaktion som triggas av rädsla, inte ett uttryck för homofobi?

    1. ”I själva verket är det heterokvinnorna som objektifierar kvinnor, genom att inte tycka att kvinnor kan begäras sexuellt så reducerar de kvinnor till att inte vara hela människor. De reducerar kvinnor till att vara deras känslomässigt back up i deras relationer med män. De vill inte leva för och genom kvinnor för personernas skull, utan de vill att kvinnor ska fylla funktionen ”vänskap” och män ska fylla funktionen ”partner”. I själva verket finns det ingen naturlig uppdelning mellan dessa funktioner, och att utesluta en människa från den ena kategorin enbart baserat på dennes kön är såklart sexism och homofobi.

      Jag skulle önska att du utvecklade detta lite mer, för det låter som att du anser att alla heterosexuella kvinnor per automatik utövar sexism och homofobi genom att inte begära kvinnor sexuellt? Är det så du menar? För det låter som en helt galen syn på både heterokvinnor, lesbiska och vänskap?! Jag skulle väl definiera mig själv som hetero, jag tänder helt enkelt inte sexuellt på kvinnor, men kan göra det på män. Men är ju som sagt inte det minsta intresserad av att agera på några sexuella begär i praktiken och vill inte att andra gör det mot mig heller. Men att jag själv inte begär kvinnor sexuellt innebär ju inte att jag inte kan se att andra kvinnor gör det. Förstår inte din syn på vänskap eller att lesbiska inte skulle ha något behov av att prata om sina relationer med vänner? Jag föredrar att umgås med kvinnor, helt enkelt för att jag tycker att kvinnor är mycket intressantare individer och samtalspartners än män. Några av mina närmsta vänner är lesbiska – de ”ältar” sina relationer med mig på samma sätt som jag gör med dem – det är inget ”reducerande”, det är ett ömsesidigt utbyte av känslor och tankar mellan kvinnor som älskar varandra, men inte är kära i varandra. Förstår inte hur du menar att detta skulle vara sexism eller homofobi? Inte riktigt heller hur mina lesbiska vänners behov av att prata om sina relationer skiljer sig från mina..?

      1. Jag undrar också över detta!

        Jag förstår det här med att kvinnor bara reduceras till någon man använder för att lasta av sina relationer med män, men jag tänker väl ändå att det vore möjligt att leva för och genom kvinnor utan att vara lesbisk. Jag tänder inte heller sexuellt på kvinnor, men har den senaste tiden undvikit att ge mig in i relationer med män, åtminstone på det sätt som förväntas av mig. Visst träffar jag fortfarande män ibland men jag vill inte ha en relation i den bemärkelsen, jag vill verkligen inte flytta ihop och vill inte heller visa upp mig för andra som ett par.
        Jag önskar verkligen att jag kunde leva för och genom kvinnor istället, för det har verkligen blivit så tydligt att vänskapen med mina kvinnliga vänner mest går ut på att få avlastning och älta relationer med män. Jag är så himla trött på att alltid få frågan ”hur går det med killar?” så fort jag träffar vänner (även om jag själv gjorde exakt likadant förut). Det blir liksom som att det är så självklart att det viktigaste i livet är att träffa en partner och som att jag och mina vänner bara träffas antingen för att stötta varandra i letandet efter män eller i att få våra relationer med män att fungera. När jag tänker på det så saknar jag verkligen tonårstiden innan vi hade börjat träffa killar, för då levde vi mer för varandra. Det är det som är så svårt för mig när det gäller det här med att undvika män, för jag blir så himla ensam då, mina kvinnliga vänner har ju fullt upp med sina heterorelationer. Och att skaffa nya vänner är inte det lättaste, i alla fall inte för mig.

        1. Jag har också varit där. En kan faktiskt känna sig rätt utanför om en bestämt sig för att lägga det här med kärlek och sex åt sidan (vare sig det är tillfälligt eller permanent) oavsett vad en har för läggning. Är som att alla andra tycker att just det är det viktigaste i livet och en inte riktigt är fullvärdig människa om en inte ens aspirerar till det.

        2. Kan inte känna igen mig i den typen av vänskapsrelationer men förstår att det nog är väldigt vanligt.. Har inget utbyte av sådana vänner, så när jag märkt sådana tendenser har jag väl bara låtit bekantskapen rinna ut i sanden.. Har alltid bara haft väldigt få men nära vänner (i princip bara kvinnor), och såklart pratar vi om våra respektive romantiska partners när sådana funnits, men det har alltid varit ett ömsesidigt utbyte av funderingar och ”ältande” – ingen har blivit reducerad till ngn den andra bara lastar av sig på.. Har dock inte upplevt ngn skillnad i behov av att prata av sig om romantiska partners när det kommer till sexuell läggning. Har aktivt valt bort all form av sexuella relationer med män som det ser ut nu, och ja.. då har det ju inte funnits så mkt av givande relation kvar alls. Men det har ju inte väckt några som helst sexuella begär till kvinnor hos mig. I praktiken så lever jag ju nu för och genom mina kvinnliga vänner, men är lika rädd för att bli ”lämnad” för en romantisk relation, oberoende av sexuell läggning hos de vännerna.

          1. Ja, alltså det är en sak att en pratar om sina relationer med varandra, det är ju helt naturligt. Men det är en annan sak när vänskapsrelationerna i princip bara reduceras till att få avlastning och att ”återhämta” sig från sina heterorelationer, vilka jag tycker ofta händer. Alla mina närmsta vänner har idag manliga partners, och ingen av dem brukar ha tid att träffas längre, och när vi träffas är det som sagt som jag beskrev ovan. Jag tror att kvinnor ofta hamnar i någon slags bekvämlighetszon med sina manliga partners, vissa av mina vänner verkar nästan helt isolera sig i sina relationer. Det känns så sorgligt, för vi var verkligen som en liten ”familj” en gång i tiden.

  5. När jag umgås med folk, eller läser vad andra har haft för sig och vad de tänker kring det, får jag lätt intrycket av att alla pendlar på det mest neurotiska sätt mellan att lida av svår sexualskräck och att höja sex till skyarna. Antagligen är jag själv likadan, men en märker nog inte sådant på sig själv.

    I alla fall, då delar de in relationerna i ”bara vänner” och ”partner eller förhoppningsvis blivande partner”, så att de ska ha några/någon att älska oavsett humör, vilket i bästa fall funkar jättebra och i värsta fall innebär att både den en för tillfället älskar och den en för tillfället nedprioretar på grund av närvaron eller frånvaron av attraktion känner sig nedvärderad.

    Att vara en ”kompis” och först få veta att ens kompis älskar någon annan jättemycket och att det är ”insidan som räknas” och att de nu har blivit ihop och att hon är så lycklig, och sedan någon månad senare få höra att den där som ens kompis älskade så jättemycket bara är jobbig och inte förstår henne ett dyft, ger en inte så höga tankar om vare sig sin kompis personliga omdöme eller om uttrycket ”insidan som räknas”, och har en då dessutom fått nobben som potentiell partner till den där kompisen blir det förstås extra tydligt.

    För övrigt är jag lesbisk, och min första ”kärlek” drack öl medan jag var (och är) en fanatisk principnykterist, och den jag nu anser vara typ världens vackraste kvinna vill typ förstöra en förening som vi båda är med i, så att jag anser henne vara en förrädare. Lyckligtvis vet hon inte att jag tänder på henne. Och det finns en annan kvinna i den där föreningen som jag beundrar för att hon är så klok och duktig, men som jag inte tänder på eftersom hon är mager. Så jag delar inte erfarenheten att det är lätt att förena vänskap och sexualitet som lesbisk.

    Jag anser att ”insidan som räknas” verkligen är en av de mest verklighetsfrämmande flosklerna som finns, och att den enda funktion den fyller är att hjärntvätta ungdomar i allmänhet och tjejer i synnerhet till att tro, att människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet har en omdömesförmåga beträffande partnerval som ingen människa kan ha. Inte undra på att det finns sådana där ”snälla killar” som klagar över att tjejer väljer bort dem för killar som visar sig vara klart icke-snälla!

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *