Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.

Läste en krönika av Johan Norberg om Fredrik som bestämde sig för att samla in pengar till barncancerfonden när hans son drabbades. Fredrik kontaktade olika företag och personer som skulle donera pengar till barncancerfonden om han besteg olika berg. Fem bergstoppar blir det, och 350 000 kronor som ska gå tilll bland annat leksaker till cancersjuka barn.

Historien om Fredrik är väl onekligen både gullig och rörande, men Norberg drar slutsatser utifrån den som jag tycker är intressanta:

I en tid då vi säger ”solidaritet” när vi talar om anonyma, offentliga system är det rörande att se människor själva ställa upp för varandra. Det gör något med alla inblandade. Alla har inte Fredriks uppfinningsrikedom eller järnvilja, men han visar att man kan ge sin oro och frustration ett konstruktivt utlopp.

Norberg ställe Fredriks bedrift mot den ”solidaritet” som visas i sociala försäkringssystem, till exempel socialbidrag, försäkringskassa och liknande. Eftersom Norberg är liberal kan en nog också anta att han tycker det vore rimligt att byta ut i alla fall delar av dessa system mot att personer som Fredrik ska visa framåtanda och locka fram människors vilja att stödja. Varför skulle Norberg annars måla upp denna motsättning mellan olika sätt att visa solidaritet? Varför skulle det annars vara nödvändigt att nämna hur mycket mer värt det är att bestiga berg än att ha ett ”anonymt, offentligt system”.

Norberg skriver vidare:

Det säger också något om omgivningen. När man får ett smärtsamt besked känner man sig som ensammast i världen. Vardagsbestyren rullar vidare och ingen förstår vad man går igenom. Men i själva verket finns det så mycket medkänsla och vilja att stödja – bland vänner, bekanta och främlingar.

Vad försöker Norberg komma åt här egentligen? Jo, han försöker visa på att den här ”solidariteten” som en får från vänner och familj är betydligt mycket bättre än den vi får från samhället i stort. Att den är renare och finare, kanske rentav att vi i högre grad borde bygga vårt samhälle på sådan. Det är så himla fint med välgörenhet, med olika människor som springer lopp, simmar, bestiger berg och så vidare för att samla in pengar. Och visst, det kanske är fint, men frågan är om det är ett rimligt sätt att organisera samhället.

För om vi ser på det rent krasst så har vi två alternativ. Antingen så går pengarna direkt till att cancersjuka barn ska få leksaker, alltså genom skatten, eller så måste en pappa ta ett initiativ, göra en massa reklam för saken och bestiga fem bergstoppar. Det är väldigt mycket arbete som ligger bakom en sådan grej, och troligen en del pengar också eftersom utrustning och sådant kostar. Väldigt mycket arbete som faktiskt egentligen inte producerar någonting, utan bara är en del i ett jippo som när det kommer till välgörenhet är nödvändigt för att få den uppmärksamheten.

Detta verkar Norberg inte tycka är ett problem, han understryker till och med Fredriks ansträngning: ”Fredrik har en CP-skada som ger spasticitet i armar och ben, så det kräver en rejäl prestation”. Okej, men en prestation till vilken nytta? Det spelar ju egentligen ingen roll att Fredrik har bestigit bergstoppar, det är ju bara en ursäkt för det verkliga ändamålet, att ge cancersjuka barn leksaker. Varför ger vi dem inte bara leksakerna direkt? Varför måste någon bestiga fem bergstoppar? Och framförallt: varför är det en fin och bra och extra hyllningsvärd grej att någon har bestigit fem bergtoppar istället för omfördelningspolitik? Varför tycker Norberg att det är så jävla mysigt?

I liberalers tankevärld är det inte själva resultatet som är viktigt, utan det är hur stor uppoffring som görs på vägen. ”Solidaritet” visas genom att utsätta sig själv för lidande eller ansträngning för någon annan skull, inte genom att ha ett rätt soft omfördelningssystem som ingen behöver bestiga berg för. Det som räknas är inte det som görs, det som produceras, utan hur personen som utför det känner inför det hela, hur mycket hen anstränger sig. Att Fredrik har en cp-skada gör det hela ännu finare, för det innebär mer ansträngning för honom. Det är så märkligt, för annars tycker en ju att stor ansträngning för att uppnå ett visst resultat är något dåligt, men i det här fallet bli det plötsligt något bra.

Men faktum är att jag tycker det är ganska jävla oviktigt hur stor uppoffring som gjordes, det viktiga är ju resultatet. Jag skiter väl i om någon visar ”solidaritet” med mig om det inte förbättrar min livssituation. Därför tycker jag att det är jävligt mycket fetare med ”anonyma, offentliga system”, för det förbättrar mitt liv avsevärt utan att jag behöver ta i hand och tacka någon ”välgörare”, speciellt inte om denna råkar vara typ min familj eller mina vänner. Jag vill inte att det ska vara ”personligt”, jag vill att det ska vara anonymt och effektivt. Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv, det verkar smidigare att sköta det genom omfördelning istället.

14 reaktioner till “Jag vill helst inte att någon ska behöva bestiga ett berg för att någon ska kunna leva ett drägligt liv.”

  1. Jag tycker också att bergsstigning är en rätt orimlig grej att få för sig, men jag har inte något emot t.ex. när man cyklar till Frankrike som många gör. Och det menar jag inte pga. ansträngningen, utan för jag tror att det är för att man lyckas locka en viss målgrupp, i detta fall folk som är vana tränare, och då ökar ”konsumtionen” av detta, att folk väljer att gå med i det för att det ses som en upplevelse att delta i detta istället för att ”bara” ge pengar. Resultatet är ju det viktiga i det hela, att man får in mer pengar, så när det kommer till en sådan kär sak som välgörenhet, så anser jag att det är bra ju mer pengar man tjänar.

  2. Bor i Skottland, här samlar folk in pengar jämt med löp lopp, vandringar, cykelturer, typ allt man skulle kunna göra. Alla som gör det menar ju väl MEN jag känner likadant, kan de inte bara ge pengar själva. Eller -höja skatt och minimilöner…

  3. Bra skrivet. Tycker det knyter an lite till det du skrev tidigare också (om att känna sig som en fuskare för att man inte är ”tillräckligt” sjuk) i.o.m att det kan vara svårt att ta emot välgörenhet ändå. Blir som du säger inte lättare att ta emot om det dessutom innebär enorma uppoffringar från familj och vänner.

  4. Jag vet ju inte hur Fredriks son känner, men hade jag blivit allvarligt sjuk som barn så hade jag uppskattat mer om min pappa var hos mig istället för att vara ute och klättra i berg?

  5. Tycker det är häftigt att Fredriks insamling blivit så stor och uppmärksammad då han kommer från samma by som mig. Det är som du skriver, både fint och gulligt. Men hela grejen kring tillexempel Barncancerfonden och cancerfonden känns så sjuk. Jag har själv arbetat med ett UF-företag som gick ut på att samla in pengar till Cancerfonden, Barncancerfonden och Ungcancer. Inte först jag själv jobbade med detta insåg jag att det bara är finansierat genom gåvor – inga skatter. Cancerfonden står dessutom för typ all cancerforskning i landet. Hur fan kan det INTE vara skattefinansierat till viss del frågar jag mig, då det är en av de största folksjukdomarna. Tror tyvärr inte att många är medvetna om detta, men det är sådant man kan märka av om man skulle bli sjuk själv. Att folk idag, kan dö i odefinierbar cancer känns ju stört. Cancerforskningen borde ju kommit längre tycker man, då det är den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige.. Men nja, det är gåvor som ska påverka detta. Känns skrämmande

  6. Så bra skrivet! Så enkelt och så klockrent. Precis vad jag tänkt sedan jag i 9:an behövde gå någon sorts marsch i ösregn för att någon över skolans huvud skulle skänka pengar till någon fond, beräknat på varje skalle som vandrade. Sämre att låta oss plugga den dagen och betala ändå???

    Tacka vet jag skatter.

  7. Jag tycker du glömmer det som Norberg förmodligen är ute efter, att pga skattesystemen glöms ofta sjuka bort för ”någonannan” gör ju det så de slipper. Som kurator är jag t ex en ersättning för vänner som inte orkar lyssna längre. Och där finns faktiskt saker att göra. Det Fredrik gör är ju att skapa uppmärksamhet för något han tycker är viktigt. Och få fler att minnas det. Allt kan inte finansieras av skatter, det är ingen dålig sak att människor hjälps åt och visar solidaritet. Skulle du hellre vara utan den?

    1. Som du hade vetat om du hade läst texten så kritiserar jag inte Fredriks agerande utan Norbergs tes om att det skulle vara en mer värdefull form av solidaritet än välfärd.

  8. En annan aspekt är ju också den ojämna maktrelationen, där den utsatte görs beroende av andra människors välvilja och ofta underförstått förväntas visa tacksamhet. Hellre skattefinansierade rättigheter än ”nåd från ovan” för att spetsa till det lite.

  9. Jag ser nu när jag läser din text igen att du egentligen täckte in vad jag skrev i din slutkläm.

Lämna ett svar till Smartbyxan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *