Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

13 reaktioner till “Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.”

  1. HVisst är det eviga inåtblickandet ett problem och visst borde ångest och utbrändhet ses som ett samhällsproblem i högre grad och det största problemet enligt mig är att folk käkar antidepressiva till höger och vänster vilket är helt jävla sjukt men ses som en praktisk lösing. Men nej alla psykologiska problem kan inte härledas till samhället och bara för att dina problem beror på vår skitvärld kan du inte avfärda behovet av terapi på detta vis. Alltså personlighetsstörningar är reella. Trauman i barndomen likaså. Jag håller med dig om att vi behöver ett mindre exkluderande samhälle för de som avviker från den absoluta normen eller snarare utvidga normen. Men att terapi enbart är plåster

  2. eller ett vis att överleva samhället är enbart sant i vissa fall. Att lära sig om sig själv handlar ofta primärt om att klara av relationer till andra människor inte att fungera i samhället.

    1. Men att klara av relationer till andra människor betyder väl också att fungera i samhället, eftersom samhället består av människor som på ett eller annat sätt måste ha relationer med varandra, för att samhället ska fungera os osv. Det ser vi ju att det inte gör nu till exempel, men ökad navelskådning och individualisering på alla möjliga nivåer. Jag går också i terapi för att acceptera mig själv men jag säger precis som Fanny att förklaringarna ligger långt utanför mig själv. Till och med mina barndomstrauman, även om de internaliserats i mig och format min självbild, ligger utanför mig själv, och utanför de vuxna som utsatt mig för dem. Det går alltid att härleda sin psykiska hälsa i det samhälle en lever i.

  3. Det handlar även om självacceptans att få vara den människa man föddes som. Personligen handlar inte min terapi om att lära mig cope:a utan snarare lära mig vara den jamig själv och inte den samhället tvingat mig till att vara.

    1. Ja, absolut. Menar inte att det gäller all terapi, vilket jag också tycker framgår i inlägget. Titeln däremot är missvisande.

      1. Okej, det kändes allmänt skrivet. För folk lär ha problem o ångest även i sunda jämställda samhällen och jag kan tycka att det är ödmjukt att söka inåt ibland och se sin egen del i det hela. Men om jag förstår dig rätt nu: det du pekar på är ju ännu ett fenomen av hur hälsa blivit ett individuellt problem.

  4. Kanske missuppfattar jag men jag tolkar din text som om det är antingen det ena eller det andra – inte det ena eller det andra som i att du inte vill att en ska blicka inåt alls men just när du fördömer ’evig självrannsakan’ – kan det inte bara vara så basic att vad som leder till någonting gott är beroende av vem en är, hur en ser på samhället, vilken filosofisk & spirituell tro en har &sv? För egen del så leder ’evig självrannsakan’ till mkt gott, det är min primära metod för att må bra men så hänger det också väl ihop med hur jag ser på världen eftersom jag inte tror på du & jag utan på vi (filosofiskt , spirituellt & därmed också politiskt samt vad gäller problematik & hälsa &sv). Således är den eviga självrannsakan det absolut viktigaste jag kan göra i den politiska kampen, så som jag upplever det, & det är väl främst vad det handlar om: hur en upplever det. För andra som ser det på ett annat sätt & har andra sorters empiri så kanske det är hur kasst som helst, däremot, men inte tror jag att den lösning som i dina ögon finns är den lösning som i andras ögon finns. Ibland. Inte alltid.

    1. Jag upplever dock att du är väldigt bra på att se till kontext och så vidare och inte bara dig själv. Uppfattar inte dig som självcentrerad alls, till exempel. Men ja, en gör det ju på olika sätt helt enkelt. Det jag vänder mig emot är den individualistiska, inte att förstå sig själv som en del av ett större system.

      1. Funderade ytterligare över din post sedan jag hade kommenterat & kom fram till att jag lite missade att tänka över det du har svarat ang. – den självcentrerade aspekten som kan komma av flitig introspektion. Jag är helt med dig gällande det: det är ett problem. Formuleringarna här kan iaf från mitt håll nästan inte bli nåt annat än luddiga & ofullständiga då vi i mångt & mycket nog ser det på liknande sätt men i grunden till viss del har olika perspektiv & därmed är retoriken inte alltid i samklang även om åsikterna nog kan vara det.

  5. När jag läste inlägget tänkte jag på terapi och personlighetsanalys som i den trend som finns idag snarare än självanalys överlag, så med den utgångspunkten håller jag absolut med. Jag har så länge jag kan minnas analyserat mina egna känslor och beteenden och på så vis kunnat bryta invanda mönster, ha mindre ångest osv, men ganska ofta har svaret på frågan: ”Varför tror jag att jag känner jag så?” varit ”För att mamma/läraren/TV säger att…”. Jag upplever inte att det svaret kommer fram lika ofta inom trenden som finns idag.

    Det pratas mycket om hur viktigt det är med en bra självkänsla om en vill komma någonstans i livet, men inte så mycket om hur en ska få en bra självkänsla, förutom positivt tänkande och att sätta glada lappar på spegeln, men hur lätt är det att skaffa sig en bra självkänsla om en enligt samhället varken är snygg, framgångsrik på arbetsmarknaden, socialt framåt eller något annat som ses som viktigt? När bra självkänsla läggs till listan (det verkar som om det har ett egenvärde nuförtiden) blir det ännu svårare att göra framsteg: Om en inte har bra självkänsla är en inte bra –> Jag har inte bra självkänsla –> Jag är inte bra —> Men jag borde ha bra självkänsla… Det är svårt att känna sig bra om en inte är bra PÅ något eftersom det är så vi oftast får bekräftelse, men det är ju samhället som bestämmer vad som är viktigt att vara bra på, så hur kan det endast vara individens problem?

    Nu är det ju också väldigt trendigt att prata om introverta och kanske framför allt om hur arbetsköpare kan få användning av introverta, som om det skulle ge den introverta individen ett större värde. Jag får höga poäng på sådana tester, men jag uppfattar inte mig själv som särskilt introvert: Jag är intresserad av andra människor, jag umgås gärna med vänner, jag har inget problem med att hålla i ett samtal och jag blir inte utmattad av att vara omgiven av människor. Däremot har jag oerhört svårt för sociala sammanhang där jag på något sätt måste sälja in mig själv, jag försöker inte ta över samtal när andra pratar, jag är helst tyst när jag inte har någonting att säga och jag skulle aldrig klara av att imponera på viktiga kunder som det verkar som en ibland måste inom affärsvärlden. Det kanske fortfarande gör mig till introvert enligt människorna bakom den rörelsen och jag borde alltså använda mig av det i min karriär, men grejen är att det är just det här säljandet som jag inte kan ta, så lika lite som jag vill sälja en produkt vill jag sälja mig själv. Jag kan mycket väl tänka mig att de som står bakom trenden skulle tycka att det är någonting jag borde ändra hos mig själv – att jag borde träna upp min sociala förmåga och skaffa en bättre självkänsla, men det här med att en ska se sig själv som ett varumärke är en idé som har vuxit fram i ett kapitalistiskt samhälle och inte någonting en måste hantera som människa jämfört med att behöva hantera döden t ex.

    Mest skrämmande är kanske det faktum att självanalystrenden samexisterar med positivt tänkande-trenden: en ska fokusera på det positiva i omgivningen, men problematisera sig själv i förhållande till den. På vilket sätt främjar det individen i längden?

Lämna ett svar till burgschki Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *