Kvinnor som bråkar är bara höns som kacklar.

En sak som stör mig är när folk tycker att feminister inte ska få ha inbördes konflikter.

Såhär: jag engagerar mig i olika feministiska sammanhang, på nätet såväl som utanför (inte så mycket nu dock på grund av sjukdom). I dessa sammanhang finns en massa olika typer av personer, somliga kommer en överens med och andra inte. Vissa tycker en mest bara är dryga. Detta behöver inte vara ett problem, för det mesta går det alldeles utmärkt att samarbeta ändå.

Men så händer det såklart att folk gör saker som försvårar arbetet. Till exempel är dåliga på att inkludera andra, kör sitt eget race utan att lyssna och så vidare. Sånt här får en bli förbannad över.

Vi som sysslar med den här typen av aktivism får skit från en massa olika håll, vi behöver inte ha det internt också. Det är viktigt att en inte bara lägger locket på när någon gång på gång beter sig illa, utan faktiskt tar upp det.

När utomstående personer tycker att det är dåligt och tycker vi ska ”fokusera på kampen” eller något liknande så blir det som att vi inte får vara mänskliga, som att vi inte får bli sura när en person gör något som är jävligt störigt. Resultatet av en sådan hållning blir snarare att en massa människor inte orkar engagera sig i längden, eftersom en eller några få personers beteende kan slita ut som fan.

Feministisk aktivism är en stor stor del av mitt liv och därför är det inte konstigt att jag bryr mig om vad som händer i de kretsarna. Jag bryr mig om när medaktivister jag tycker om blir dåligt behandlade, jag bryr mig om när någon klampar över och ignorerar andra och så vidare. Jag kan inte bara strunta i det och brinna för ”sakfrågan”. Det är för den jag är här, men jag befinner mig i ett socialt sammanhang och det är viktigt för mig att det fungerar. Därför tycker jag att det är jävligt viktigt att ta konflikter även internt.

En sådan konflikt behöver, hör och häpna, varken vara något litet smågnabb eller en ”splittring inom feminismen”. Det kan faktiskt vara ett gräl om saker som är relevanta men som inte handlar om feminismens ideologiska grunder.

Mäns konflikter brukar sällan bemötas såhär, utan brukar anses vara relevanta och rättfärdigade. Män blir aldrig bedda att lägga sina personliga vendettor åt sidan för ”kampen”, även om det sannerligen skulle behövas ibland. När kvinnor bråkar är det bara höns som kacklar och som måste uppfostras. Hur kommer det sig?

9 reaktioner till “Kvinnor som bråkar är bara höns som kacklar.”

  1. Jag skulle säga att det alltid finns meningsskiljaktigheter i den feministiska debatten men det finns det väl inom alla politiska såväl som religiösa grupperingar? Det finns inget krav på att vi alltid bör vara sams eller hålla med varandra. Det tycker jag att Cissi Wallin uppvisade med imponerande precision i sin krönika där hon dels vill fortsätta vara feminist men också samtidigt vill göra sig ovän med alla lite mer ”extrema” feminister genom att kalla dem rabiata och skrikiga.
    Trots det tror jag inte att jag har sett någon som har sagt att Wallin inte längre är en riktig feminist.
    Men som exempel kan vi kolla på kristendom, en av världens största religioner som har funnits i flera tusen år. De tror på en och samma gud men är aldrig någonsin sams i tolkning, tro eller skrifter.

    1. Jag har svårt att begripa syftet med att ta avstånd offentligt på det viset, det finns ingen som tvingar Wallin att vara extrem, däremot blir folk sura när hen utmålar det som ett problem att det finns ”manshatare” och så vidare eller när hen vill utesluta ”manshatare” från en demo för samtyckeslagstiftning. Jag och Lady Dahmer är två personer som anklagats för manshat av Wallin, och det finns rätt många som håller med oss om mycket. Ska de inte få vara med? Den som utesluter här är Wallin, ingen annan.

      1. Det känns också konstigt att hon skriver en hel krönika om hur hon vill inkludera oliktänkande in i feminismen (vilket jag antar är människor som inte vill kalla sig feminister) medan hon samtidigt beter sig exkluderande mot de feminister som driver kampen allra mest. Det är ingen som säger att en inte kan vara för jämställdhet utan att kalla sig feminist men jag tycker att det är onödigt att försöka släpa in människor som inte vill vara här.
        Jag misstänkte att det var främst er som hon syftade på i sin krönika, men jag tycker att hennes argument brister på så många punkter att jag har svårt att se hur hon ska få ihop det.

  2. Tendensen att exkludera oliktänkande verkar stark inom det feministiska rörelsen. Varför har det blivit så och är det inte stor risk att det snabbt kommer råda intellktuell inavel i dom olika grupperingarna?

  3. Klart en måste få va oense och ha konflikter ”inom gruppen” eller va jag nu ska kalla det. Det tråkiga tycker jag är när folk ska få det att handla om att det är dåligt för kampen eller typ förstör feminismens rykte om några beter sig si eller så. Feminister är inte feminismen liksom.

  4. Det jag tycker är jobbigt (nb. ”jag tycker” och inte som något slags allmängiltig sanning) är när personliga vendettor får för stor plats i något som egentligen inte handlar så mycket om de aktuella personerna som personer. Typ som nu i den senaste ”feministkändisbloggbeefen” eller vad vi skall kalla den, där inlägg av typen ”hate:a på God Ton/aggressivitet” eller ”framhålla hur man själv minsann visst är snäll/tuff” från respektive sida, med diskret men tydlig udd åt respektive meningsmotståndare rullar runt, runt i evighet. Jag skulle personligen önska att man lät nog vara nog någon gång och jag hoppas att det lägger sig. Det har egentligen inget med feminism i sig att göra, utan jag stör mig för att det råkar äga rum inom ett område jag är intresserad av och i bloggar jag läser; skulle garanterat störa mig även om det handlade om något annat. Det privata är förvisso politiskt, men någonstans finns det en gräns.

    Det blir lite ironiskt att jag skriver detta i just din blogg, eftersom du ju hållit dig jämförelsevis långt utanför det hela trots att du var en centralgestalt från början (tack för att du skrivit om andra saker), men det är just därför jag tycker att jag kan lägga kommentaren överhuvudtaget.

    1. Alltså jag tycker ju också att det är problematiskt, och därför försöker jag hålla mig ifrån att kommentera det hela alltför mycket, i alla fall på bloggen. Däremot finns det saker som jag tycker är relevanta att kommentera, framförallt hur hela antimanshatsretoriken vänts emot mig, människor jag bryr mig om och feminismen/radikalfeminismen som helhet av andra feminister. Det tycker jag är väldigt problematiskt och viktigt att se ur ett bredare perspektiv, men jag inser såklart att när jag tar upp det när inpå en händelse med någon speciell inblandad så kommer det tolkas som vår personliga konflikt. Det underlättar inte heller att jag både har en personlig konflikt och en ideologisk konflikt med samma person samtidigt, det gör ju att saker och ting flyter ihop en del.

  5. Den här extremt obehagliga bilden av att närhelst kvinnor har konflikter så är det per definition bara oviktigt käbbel gör mig rosenrasande. Det absolut värsta var när jag jobbade på en vidrig arbetsplats där vi var fyra fast anställda som mådde jättedålligt (det slutade med tre sjukskrivningar för stress, och att bara en av oss fortfarande är kvar där nu ett år senare) pga uruselt styre. När vi anställda tillsammans försökte driva frågor om det undermåliga chefsskapet och styret så sa vår chef vid ett tillfälle att hon trodde att det nog kunde bero på att vi bara hade kvinnor i gruppen att dessa konflikter blommade upp hela tiden! Jag kräktes nästan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *