Kvinnors utsatthet.

Twittrade om kvinnors utsatthet:

Kvinnors utsatthet handlar det inte om enskilda händelser, det handlar om den samlade erfarenheten av att leva i ett patriarkat. Alla varningar, allt oönskat kontaktsökande, varje ifrågasättande av ens rätt att göra som en vill, alla gånger en man tagit sig friheter. Alla gånger en fått höra att kvinnor som inte är försiktiga, som väljer fel män, får skylla sig själva. Varje nyhetsartikel om kvinnor som blivit utsatta för grova övergrepp av män i deras direkta närhet. Varje gång dessa män frias för att det alltid är kvinnors ansvar att de utsätts.

Alla händelser som sker, men som är så normaliserade att de inte får någon uppmärksamhet. Alla händelser som sker, men där offret skäms för mycket för att våga säga något. Alla händelser som sker, där offret inte ens noterar det för att hon saknar ord för att beskriva det, eller tror att det är så det ska vara.

Känslan av att vara rädd för att något ska hända en, inte primärt för händelsen i sig utan för skulden. Vetskapen om att det inte är någon idé att försöka få upprättelse, för att det ofta slutar i ett ännu längre övergrepp.

Jag tänker på känslan av obehag varje gång en man tar kontakt med mig. Att avvisa honom direkt kan uppfattas som otrevligt, men att inleda ett samtal löper hög risk att sätta mig i en obehaglig situation. Jag är helt enkelt rädd för vad han kan komma att få för sig.

Alla samtal med män präglas av denna känsla. Känslan av att jag är skyldig dem något, men att jag samtidigt måste akta mig för dem. Känslan av att en inte riktigt har kontroll över vad de kan göra, att de kan passera ens gränser lite hur som helst utan att ens notera det eller bry sig. Känslan av att jag i en sådan situation skulle ha mycket begränsade möjligheter att försvara mig såväl mentalt som fysiskt.

Det är just medvetenheten om detta som begränsar en. Medvetenheten om att det finns ett hot, och att det är mitt fel om hotet realiseras. Medvetenheten att om hotet realiseras så är mina chanser att få upprättelse inom rättsväsendet mycket mycket små, troligen kommer en sådan process snarare innebära ytterligare kränkningar i form av misstänkliggörande. Medvetenheten om att om någonting hände så skulle jag med största sannolikhet inte ta mig för att anmäla det.

Allt detta är delar av min utsatthet. Det handlar inte om huruvida jag som individ blivit utsatt eller ej, det handlar om en medvetenhet om det hot som drabbar mig i egenskap av just kvinna.

4 reaktioner till “Kvinnors utsatthet.”

  1. Ja absolut! Och shit alla strategier en utarbetar för att försöka hantera detta… Känns så dumt o onödigt att lägga energi på, men känns som att jag måste. Att det ändå hjälper mig i vardagen. Men jag känner vad det gör med mig o önskar så intensivt att jag slapp.

  2. ”Känslan av att vara rädd för att något ska hända en, inte primärt för händelsen i sej utan för skulden” … Där! Den känslan är den som präglat mitt liv..och vem vet hur många miljoner andra kvinnors..

  3. Känner ofta också att jag är skyldig män en massa saker. Så jävla konstigt. Priset man får betala när man inte gör /ger det man är skyldig att göra/ge är ofta skyhögt också.

  4. Jag är en av dem som aldrig anmälde de två våldtäkterna jag blev utsatt för, för jag visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna i rätten. Jag visste också att jag aldrig skulle behandlas med respekt eller värdighet, att saker skulle förvärras on jag anmälde, såsom hot osv.
    Så som en föredetta 12årig oskuld förstod jag redan skammen. Det gör ont i mig att se tillbaka på barnet jag var och och vad som berövades mig.

Lämna ett svar till red Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *