Målet är att vi inte ska prata om förtrycket.

Tänker på det här med att som kvinna prata om sin situation, speciellt om sina relationer då det är någonting jag själv har mycket erfarenhet av.

När en som kvinna delar med sig av tankar och insikter om hur ens relationer med män får en att känna så är det många som responderar på detta med att bli upprörda och mena på att en ju borde lämna om en är så missnöjd. Alternativen som presenteras är att lämna situationen eller hålla käften om problemen i den.

Jag tänker på detta som Lady Dahmer skrev angående sex i relationer:

Det handlar om vanliga relationer med vanliga män för det mesta. Där relationen i övrigt kanske är helt fantastisk och trivsam och givande, där mannen man valt att leva med verkligen är kompatibel på alla andra nivåer, där barn kanske är inblandade, där känslor och kärlek och annat gör hela situationen med komplex och där kvinnorna ofta ofta curlar mannen. Och där många män håller för öron och ögon lite lalalalala och intalar sig själv att det är ömsesidigt.

För det första: en kan se att saker kan vara både bra och dåliga. Många kvinnor lever nog i heterorelationer de är relativt nöjda med, det innebär inte att det inte finns problem kopplade till könsmakt som kan vara viktiga att prata om. En kan ju se hur ens situation är styrd av samhället och att patriarkala strukturer skapar svårigheter. Grejen är ju just den att vi inte kan välja våra liv. Givetvis kan en vara relativt nöjd i sin situation och samtidigt se hur den skulle kunna vara bättre.

Vidare: om det nu skulle vara så att en faktiskt vill lämna en relation så är detta en process som tar tid. Det är ingenting en kan göra i en handvändning. Att börja formulera de problem en ser är det första steget för många. Med detta inte sagt att det alltid leder till uppbrott att de problem i sin relation, vissa lyckas såklart jobba med dem istället, men det är dumt att tro att den som är missnöjd skulle kunna lämna sin situation omedelbart.

Om en tycker att det är viktigt att kvinnor inte lever i relationer de är missnöjda med så borde en snarare jobba med att försöka stötta dem att ta sig ur dem istället för att ifrågasätta dem när de pratar om det. Att få höra att en minsann borde lämna så fort en öppnar käften är knappast stärkande, utan bara skammande. Det en behöver i ett sådant läge är inte någon instruktion utan stöd i den situation en är i.

Kärnan i detta är nog egentligen att vi inte får prata om problemen i våra relationer. Om någon som är i relationer med män gör det så är det dubbelmoral, om någon som inte har några relationer med män gör det så är det inte deras sak att prata om och moraliserande mot kvinnor som har relationer med män. De enda som möjligtvis har legitimitet att prata om det är kvinnor som har relationer med ”bra” män och som ställer dem i kontrast till de tidigare ”dåliga” männen de haft relationer med. Detta är accepterat av den enkla anledningen att det upprätthåller idén om att det bara är enskilda dåliga män som beter sig illa i relationer.

Om det vore så att en kunde välja att leva postpatriarkalt så hade en väl gjort det istället för att hålla på med feministisk kamp. Det är ju just därför vi måste kämpa, för att vi i detta samhälle inte kan välja.