Mäns kommunkation.

Det finn en idé om att män har så himla mycket enklare att kommunicera och göra sig förstådda än vad kvinnor har. Jag vet inte, men jag har fan aldrig märkt av detta. Min kommunikation med män har aldrig varit enkel som min kommunikation med kvinnor. Män har jag alltid varit tvungen att dra ur vad fan de menar med olika saker, att aktivt fråga dem när de uppenbarligen är ledsna om vad problemet är istället för att de typ säger det till mig på eget bevåg. Dessutom är män i min erfarenhet betydligt mycket mer inriktade på att ”argumentera” när en har ett samtal om till exempel känslor eller sin relation, istället för att försöka förstå den andra och tillsammans jobba fram en lösning så vill de veta vem som har ”rätt” och var skulden ligger och sen skita i det typ.

Jag tänker att män ofta upplevs som mer lätta att förstå sig på eftersom deras språk är hegemoniskt. Det vill säga; mannen är norm i samhället och därför är det mannen som dikterar villkoren. Om en man och en kvinna inte förstår varandra så läggs det på kvinnan. Hon övertolkar och överanalyserar, hon är obegriplig och ologisk och så vidare. Mannen har rätt tills motsatsen bevisas.

Jag har lagt och lägger fortfarande extremt mycket tid på att förstå och tolka män för att vårt samspel ska fungera. I mina relationer med män så anstränger jag mig extremt mycket för att förstå hur de känner och för att få dem att tala ur skägget istället för att gå omkring och låtsas att de är obrydda och känslokalla (det är ni inte, bara släpp den där jävla idén nu). Det är jag som står för kommunikationen, det är jag som tar upp problem jag upplever, det är jag som frågar hur de känner inför olika saker. Aldrig någonsin att det är tvärt om.

Så nej, jag tycker verkligen inte att män är bra på att uttrycka sig så en förstår eller sysslar med rak kommunikation. Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem. Och ja, det är klart att en uppfattar det som att en är ”enkel” och ”okomplicerad” då, men det betyder inte att en faktiskt är det utan att en låter någon annan göra jobbet.

59 reaktioner till “Mäns kommunkation.”

  1. Jag har faktiskt sagt till min man att om han säger att inget är fel så får han uppträda så också. Jag blir skitförbannad om han uppträder surt eller otrevligt och vägrar erkänna att något är fel. Jag har ingen förståelse för det. Om jag kan berätta vad som stör mig och faktiskt anstränga mig för att inte avreagera mig på maken så kan han klara av samma sak tillbaka. Han är inget barn så jag kommer inte dalta med honom. Detsamma gäller alla andra vuxna manliga kontakter. Säger de att allt är bra så utgår jag från att allt är bra. Uppträder de som att något stör dem så frågar jag några gånger vad som är fel. Om de vägrar säga något så upphör min förståelse. Ska du nu envisas med att vara känslolös får du fan leva upp till det och bära hela lasset själv!

  2. Tror det är första gången du skriver ett sådant här inlägg och jag håller med nästan helt och hållet. Jag är så himla med dig på att män inbillar sig att de inte har ett komplicerat känsloliv och särskilt detta: -Däremot sysslar de en hel del med att förneka att de har känslor och liknande, vilket ofta leder till att de själva inte uppfattar att de har ett behov av att förstå sitt eget känsloliv, vilket gör att det istället blir någon kvinna i deras närhet som får göra det åt dem.-

    Sen gällande att vara mer rak och mindre komplicerad, nja, jag vet inte om kvinnor alla gånger är så himla i fas med sitt känsloliv alla gånger och min personliga erfarenhet är att män är bättre på att ta konsekvenser av känslomässiga beslut (är det slut så är det slut, en kvinna-jag inräknad-velar gärna fram och tillbaka vem ska jag välja osv en får väl generalisera när det kommer till normer va ?) och en oerhörd förmåga att kunna ”passivt vänta och se vad som händer” (något som retar gallfeber på mig och som jag är avundsjuk på).

    Sen i allmänhet tror jag många kommunikationsproblem mellan kvinnor och män uppstår då när en kvinna vill beklaga sig, söka tröst och bekräftelse för något jobbigt uppfattar mannen det som att han förväntas lösa hennes problem när allt hon i själva verket vill är att han lyssnar. Han känner press, hon känner sig ignorerad.

  3. Jag känner igen nästan allt du beskriver här. Min man har stora problem med att öppna sig, och kan gå runt och vara sur och otrevlig en hel dag innan han tillslut berättar vad problemet är – efter att jag typ PRESSAT fram det ur honom. Jag tvingas alltså kämpa för att lösa min mans problem medans han är relativt passiv. Det gör mig riktigt arg.

    Men allt har ju sin orsak. Vad är orsaken till att det är såhär? Hur tänker du kring det Fanny? Jag tänker att det beror på hur pojkar uppfostras. Att pojkar inte får lära sig att det är bra att kunna prata om sina känslor. De tränas inte i att aktivt kommunicera sina känslor. En ”känslig” man är ingen ”riktig man” osv. Detta är något som vuxna måste fokusera på i sina möten med pojkar – att uppmuntra dem att tala om sina känslor. Dock anser jag att de män som redan uppfostrats på detta sätt själva måste ta ansvar för att utveckla sin kommunikationsförmåga. Om inte för sin egen skull så för sina barns skull.

  4. Dock, är det enbart den verbaliserade kommunikationen som bör anses vara den sanna, rätta & riktiga kommunikationen? Att slamra är en sorts kommunikation som jag inte tycker att en bör ignorera – för är det värt det att ignorera sin älskades uppenbara missnöje för att en inte tycker att denne kommunicerar på _rätt_ sätt (på _sitt eget_ sätt)? Att behöva lirka håller jag däremot med om är överkurs. Bättre då att visa ’jag ser ditt missnöje, jag hör ditt missnöje, jag finns här för dig’ & sedan låta denne part komma till en då h*n känner sig redo.

      1. Jag tycker absolut inte synd om din man & jag har heller aldrig hävdat att han skulle vantrivas i er relation, jag tycker bara att det är oschysst att ignorera en viss sorts kommunikation för att den inte faller en i smaken.

        1. Som sagt, jag tänker inte hålla käften & låta människor ’sköta sitt’ om det är någonting som tenderar att skada andra, vilket det gör då en ignorerar missnöje. Jag hävdar att den sanna, rätta & riktiga kommunikationen aldrig är att ignorera (att uppmärksamma & sett till situationen inte prata om saken är inte samma sak som att ignorera). Sant.

          Det du skriver i slutet är bara onödigt, jag vet ingenting om dig, jag skulle aldrig tycka att du är osympatisk..? Ta bara mina ord för vad dom är istället för att bre på om att jag skulle mena att din man vantrivs eller att du är osympatisk. Det är bara just det beteendet som jag tycker är osympatiskt, finns väl ingenting mer att säga om den saken? Du håller inte med helt enkelt.

    1. Det här är Marias man och jag kan inte se hur hennes exempel skulle, på något vis, kunna tolkas som om jag vore ett offer för kommunikativ dissonans eller dylikt. Poängen, från vad jag kunde uppfatta genom samtal här hemma med min respektive, är att man inte behöver suga åt sig alla former av hörbara känslostämningnar och skuldbelägga sig själv (eller någon annan) för dem. T.ex, ibland kan det hända att jag letar efter något i köket, eller bland mina skivor eller rent ut av en film som helt enkelt inte vill finnas. Det händer även mina undersökningar därav frustrerar mig, vilket kan leda till grovare, högljudda stön, slammer med lådor osv. Vid sådana tillfällen är det ganska skönt att bara kunna få vara där man är, utan att någon i ens närhet tar åt sig negativt eller tror att jag agerar ut ilska över ens förhållande.

      Kommunikation sker givetvis genom många olika sätt, där den verbala enbart är en av flera. Däremot… skriftlig och verbal kommunikation (eller teckenspråk om relevant person är döv) är i regel den mest vedertagna för att delge och mottaga information. Det gör inte dessa former mer ”sanna”, eller ”falska”. Ibland är trygg tystand väldigt skönt, speciellt två personer emellan som är så pass trygga i sitt förhållande att de inte behöver varken utöva telepati eller fråga ut respektive om syfte, motiv och innehåll efter varje känsloyttringar kring döda ting.

      1. Att uppmärksamma ickeverbal kommunikation är ej detsamma som att ta åt sig negativt eller ta på sig skuld för ev. upprördhet (om det är vad en uppfattar kommuniceras), utan bara att just _uppmärksamma_ snarare än ignorera. Vilket ej heller är detsamma som att alltid komma ridande i rustning eller med svärdet redo då ens partner ex. skramlar i köket för att tolka den ickeverbala kommunikationen är en del av att lära känna varandra & merparten par når den punkten där olik signaler kan tyda på huruvida det är skrammel som bjuder in till samtal eller skrammel av frustration över att någonting är försvunnet – för att där sällan _bara_ är skrammel, där är tonläget, ögonkastet, avsaknaden av en kram, den dåliga aptiten et cetera. Sådant får en att förstå om det är någonting att tala om eller om där bör råda tystnad.

        Vad jag ser som min absolut största brist vad gäller relationer är att jag är på tok för dålig på att acceptera den ickeverbala kommunikationen. Detta leder givetvis till att människor såras & jag tycker att det är någonting som är väl att undvika oavsett om det är smärre obehag eller stora revor. Därför arbetar jag hårt på detta, på att upphöja det ickeverbala, & därför kommenterar jag också kritiskt om någon skriver att denne ignorerar sådant som faktiskt är kommunikation.

        1. Jag tycker du påpekar något väldigt viktigt här Lojura. Det finns så många människor som inte KAN prata om hur de känner utan vidare, många som jag själv har inga problem med att verbalisera känslor men har svårt att visa vad jag känner. Sedan blir det väl lite förvirrande för män här? Hur ska de vara egentligen prata? försöka med känsla förstå vad kvinnor vill eller hur vill vi ha det egentligen?

          För mig handlar det om en vilja och en ansträngning att förstå varandra och varandras sätt att kommunicera på. Och det är det jag tror Fanny syftar på i inlägget.

          1. Precis. & så som jag önskar att den man jag är med ska anstränga sig för att förstå mitt sätt att kommunicera vill jag att den man jag är med ska känna att jag uppmärksammar _all_ sorts kommunikation. Att vi är två om det, för jag håller med Fanny om att kvinnor tenderar att bära det stora lasset.

        2. Såklart att du bör balansera den, någonting annat tycker jag absolut inte. Balans är det bästa. Jag ser dock inte att ignorera som en lösning för balans, & om jag skulle förklara det närmre så skulle jag upprepa allt som jag redan har sagt så jag låter det vara. Jag har sagt allt vad som finns att säga från mitt håll.

          1. Jag kan hålla med om att kvinnor generellt drar det tyngsta lasset i att se till att kommunikation fungerar smidigt i ett förhållande. Men bara för att det existerar ett generellt beteende betyder ju inte detta att alla situationer måste vara ett utfall av detta (som i fallet med Brads kommentar tex). Hade det stått följande så hade jag direkt reagerat och sagt åt mannen att han borde anstränga sig mer för att förstå kvinnan istället för att tvinga henne att kommunicera på hans villkor (och ja jag är medveten om att en inte kan utan vidare leka ”tänk om det varit tvärtom” när det gäller ett assymmetriskt maktförhållande, det är inte heller min poäng här):

            I övrigt har jag precis som peachbeast slutat ta ansvar för hennes känslor. När jag märker att något är fel, att hon stönar och suckar och slamrar extra högt med saker t ex ignorerar jag det numera. Tidigare frågade jag vad det var och när hon inte ville berätta lirkade jag och lockade och pockade för att få ur henne vad det var. Nu skiter jag bara i henne. Vill hon berätta får hon ta ansvar för det själv och då lyssnar jag. Vill hon hellre gå runt och göra ljud för att visa sitt missnöje som nån annan dramaqueen får hon väl göra det då. Och det går så bra så att skita i henne för det slutar alltid med att hon till slut talar om vad som är fel.

            1. Jag säger inte emot dig gällande synen på kommunikation, men självklart kommer ju folk tycka till när du delar med dig av dina erfarenheter och när din man skriver här. Gällande ditt exempel har jag en invändning och det gäller de situationer då man själv är orsaken till den andres missnöje men inte fattat detta. För att konkretisera:

              Kim beter sig känsligt mot Robin som reagerar med tystnad och att vara sur.

              Vem har ansvaret för kommunikationen här? Borde Kim förstått att hen varit oschysst eller borde Robin berätta för Kim hur hen känner?

            2. Nja, om du ger ett personligt konkret exempel och din man tom engagerar sig i debatten är de tju att bjuda in till åsikter om sitt äktenskap, vilket verkade vara det du protesterade mot?

              Hur som helst, gällande Robin och Kim asså jag vet inte där, om enbart den verbala kommunikationen räknas som den nyttiga blir ju den med sämre verbal förmåga den som handlar i underläge.

              De problem du upplever i ditt äktenskap tror jag du delar med många andra kvinnor.

            3. jag är ledsen maria men alla dessa otrevligheter, jag tappar sugen på diskussion med dig. känner mig mest fördömd.

            4. Ja det är rätt uppenbart att det är en skillnad på hur du uppfattar ditt sätt att kommunicera på vis-a-vis hur andra uppfattar detta. Så nej, inte så lönt kanske.

          2. Ett under att någon orkar debattera med dig, du vrider ju på allt vad en skriver. Exempelvis då jag skriver att jag inte håller käften om någonting som _tenderar_ att skada andra & då får du det till att jag skriver att du skadar din man. Hopplös meddebattör, tack för mig.

        3. Visserligen, en sak till, ett påpekande: när du vid upprepade tillfällen går på mig om att jag tycker som jag gör för att jag skulle vara provocerad av en kvinna som inte konstant bekräftar sin man låter det som att det är sådan du ser mig som pga. vad jag skriver här. Det är att reducera mig till ett våp. Inte OK.

            1. Isf hoppas jag att du kanske vore intresserad av att bjuda in mig att läsa din blogg, ser att den är lösenordsskyddad & jag blev väldigt nyfiken på att läsa sedan jag någonstans såg att du skrivit om ett intressant ämne (var jag såg det eller vad det var har jag dock glömt, hehe). Min mailadress är lojura@rocketmail.com 🙂 Hoppas!

                1. Inte plötsligt utan rätt lång tids fundering över vad detta debattklimat egentligen bidrar till. Shit hade sånt fantastiskt möte idag tillsammans med min chef med två reps från en svensk myndighet fyra kvinnor svarta o vita unga o medelålders som utbytte idéer erfarenheter o peppade varandra. Såfantastiskt upplyftande o så här på nätet bemöter vi varandra med egoprestige o hat. Förstår o har medlidande med hatets grundorsak men herregud så kontraproduktivt när en anklagar sin medsystrar

                2. För att vara kvinnohatare o gå patriarkatets ärenden pallar inte denna intolerans så det var väl lite droppen. Lägger hellre energi på verkligheten o hur det ser ut där bortom Flashbacksfasonerna.

  5. Ett himla bra inlägg! Ungefär som att det är skitlätt att ta hand om ett hushåll när man har nån som sopar efter en vart man går. Du har så rätt.

  6. Och under inlägget om kommunikation i ett (hetero)förhållande finner vi massa kvinnor som har utarbetat strategier för att hantera detsamma. Jag sitter och funderar på hur jag på ett fint sätt kan visa det här för min pojkvän och få honom att förstå vilka problem jag upplever att vi har.

    Sen tänker jag: lägger han eller någon man ner ens hälften så mycket energi och tid på att utvärdera och gå igenom sitt förhållande som jag/kvinnor gör? Jag känner att jag tar allt ansvar för att föra vår relation vidare förbi ev problem. Jag har så svårt att se att han skulle läsa inlägg och artiklar om förhållanden för att visa dem för mig.

    Enkelt för honom och allt annat än enkelt för mig. Så vad ska jag göra? Medvetet lägga mig på hans nivå eller lära honom hur jag tycker är bäst att göra?

    PS: håller med om allt du skriver i det här inlägget, ögonöppnande sammanfattat! 🙂

    1. Varför i all världen lägga sin energi på en sådan man, eller någon man överhuvudtaget?

      Rörande överrens om att det är kvinnor som står för kommunikation och konfliklösning i relationer, som engagerar sig och anstränger sig för att relationen ska utvecklas, som hela tiden analyserar hur hon ska anpassa sin kommunikation i relationen så att Han ska förstå, helt enkelt alltid och för alltid gör allt relationsarbete helt ensam.
      Som en moder som tar hand om sin son, en son som aldrig någonsin kommer lära sig ta hand om sig själv.

      Män söker mödrar att ta hand om dem. Kvinnor söker söner att ta hand om. Det är rent snuskit, men också helt förståeligt därför att Den Manliga Bekräftelsen är viktigare än allt annat här på jorden. Viktigare än både mat och vatten och stolthet och värdighet.

      Nu la jag en massa energi på att skriva det här men i vanliga livet har jag slutat upp med det. Jag är så förbannat trött på ”heterosexuella” människor och försöker så långt det är möjligt fasa ut dem ur mitt liv. (Fattar ni att ”heterosexualiteten” är mänsklighetens farligaste folksjukdom, en jävla masspsykos??!)

      Det kan väl inte vara rimligt att behöva hålla på som du gör i din relation? Släpp pojkvännen från bärsjalen du har runt bröstet!

      Gör slut med era äckliga efterblivna pojkvänner och lägg er energi på er själva och andra kvinnor istället för faen.

      1. vill bara påminna om att det aldrig är försent att ”bli” lesbisk.

        En ny och helt fantastisk värld väntar dig

          1. An interesting thought.

            Obviously bi-sexual people can pretty much choose but I’ve always understood that a key argument against the religious idiots is to explain that one doesn’t choose to be gay. It isn’t a choice or a disease or anything like that but rather a natural state. Least that’s how I’ve understood things.

          2. Kvinnor blir inte förälskade i män, kvinnor älskar inte män och kvinnor mår inte bra av att samexistera med män. Däremot upplever sig kvinnor vara beroende av den Heliga Manliga Bekräftelsen. Det har ingenting med kärlek eller jämlikhet att göra. Det är att vara slav åt mannen.

            Heterosexualiteten är ett luftslott och existerar inte egentligen.

            Män älskar och respekterar bara andra män. Kvinnor far illa av att samexistera med män och klarar sig bättre utan. Mannen behövs inte ens längre för reproduktionen. Så den där gamla fossilen ”heterosexualiteten”, det börjar fan bli dags att göra upp med den nu.

            Kram

  7. Nä ta mej fan, varför ska du komma på ett fint sätt att visa det här till din PV??
    Det är väl hans förbannade jävla ansvar att själv ta reda på hur han kan sluta vara ett äckligt förtryckande jävla manssvin??

    Och nej män lägger inte ner hälften så mycket tid och energi som kvinnor på att utvärdera och gå igenom sina relationer. De lägger inte ner någon tid överhuvudtaget. OBS OBS detta är sant!

        1. Ojdå. Inte någon tid alls. Ingen av dem, ingen man i världen, obs obs. Nähä.

          Man får ju undra hur då haft tid att ha en relation med alla män i världen (alternativt talat med alla som har eller haft en relation med en man).

  8. Jag håller på med ett experiment om mäns kommunikation, och här är utfallet:

    Jag orkar inte ta socialt ansvar när jag befinner mig i samma rum som en man. Alltså jag orkar inte samtala och intressera mig för honom. Det skulle dränera mig på all min energi. Detta eftersom män använder sig av så kallad parallell kommunikation (hittat på det uttrycket själv).

    Numera sitter jag tyst om en man entrar rummet.

    Män klarar av att säga: Hej hur e läget.

    Jag svarar: Det är bra tackar som frågar och förblir sen tyst.

    Oftast stannar då samtalet där. Om inte jag engagerar mig och för samtalet vidare genom att hitta på trevliga samtalsämnen tar samtalet genast slut. Mannen verkar inte ha kapacitet att vara drivande i ett personligt samtal.

    Om vi måste vara i rummet tillsammans ett tag och han blir besvärad av tystnaden kan han samla sig så pass att han ställer ett antal opersonliga frågor.

    Här blir det skarpt läge och här brister det.

    Män ställer Aldrig Någonsin följdfrågor.

    Män ställer alltid ja eller nej frågor.

    Enda sättet en man kan knyta an till det en kvinna sagt är genom att börja berätta någonting om sig själv som kanske på något sätt knyter an till det man börjat tala om.

    Det här gör mig stressad.

    Jag kommer, i ett samtal med en man, aldrig få tala till punkt. Jag kommer aldrig få pausa och tänka en tanke klart innan jag svarar, då blir jag avbruten. Jag kommer aldrig bli investigerad, då menar jag:
    -Hur kändes det då? Vad hände sen då? Oj hur kommer det sig? Nämen tänka sig! Oj gud det måste ha varit jobbigt för dig, vännen jag ser att du är ledsen och jag vill hjärna att du berättar varför så att jag kan hjälpa dig, vet du vad jag fixar middan ikväll så kan du bara ta det lugnt och vila.

    Män använder sig i regel av kompetitiv kommunikation. Det innebär att hela tiden försöka bräcka vad den andra sagt genom att berätta om sig själv och hur man själv gjort/upplevt något som är häftigare/större/bättre/värre.

    I samtal med kvinnor ägnar jag mig inte åt den här typen av kommunikation. Den behövs inte och fyller ingen funktion. Men i påtvingade samtal med en man kan jag falla in i den jargongen. Helt enkelt för att försäkra mig om att Jag överhuvudtaget ska få något sagt. Så sitter man där och tävlar med varandra och hör egentligen inte vad den andra säger. Efteråt är man trött och helt uttömd på energi.
    Och har lärt sig Intet nytt.

    Men kvinnor kan man fastna kring ett bord i timtal. Lite levande ljus och vars ett glas vin och så flyter och flödar samtalet på i en underbar evighet. Alla får vara med och berätta om sig själva, alla får sina historier bekräftade och man unnar varandra att investigera lite i vad de andra sagt.
    Man kommer fram till nya slutsatser och förhållningssätt till sig själv och livet och efteråt går man därifrån trygg, stärkt i sin självbild och självkänsla och med lite mer erfarenhet om livet.

    1. Jaaaaadu Maria måste vara skönt att diskutera villkoren för debatten kunna bestämma deltagarnas uppfattning av densamma och ha full insikt i samtligas agendor. Sjukt bekvämt dessutom att kunna avfärda minsta tillstymmelse till kritik och ifrågasättande som kvinnohat. Samt krydda diskussion med en egofixering som heter duga (räkna antalet gånger du skriver orden jag o mig tex). Gulligt dessutom att dra in din man som stöd ” fort nu Hans skriv nu att jag inte kuvar dig”. Ja jösses du är mäkta fascinerande.

            1. Jag kan förstå det! Debattklimatet på internet är ofta så jävla bråkigt & prestigestunget: alla vill bli hörda – ingen vill lyssna. Blir glad av att det känns bättre för dig med öga mot öga-diskussioner: dessa är guld & bjuder in till förståelse på ett annat vis. Ett bättre vis.

      1. Vad är det med dig egentligen? Vässa klorna ge mothugg spelets regler yttrandefrihet? Att diskutera med dig är antingen hålla med till hundra procent annars ska man dra åt helvete och är kvinnohatare. Du har en kass attityd och ett trist sätt att debattera på. Därför är jag inte intresserad. Vilket jag nämnde ovan för tusen inlägg sen men du fattar ju inte. Du befinner dig i nån slags desillusion om att vi fortfarande för en debatt. Nej tack Maria och lycka till med din kamp går ju toppenbra hittills.

  9. Jag har endast en gång kommenterat på din blogg och det var när jag beskrev att jag blev uppriktigt ledsen för din skull efter ditt berörande och starka inlägg och var då helt ärlig och uppriktig i detta. Skulle aldrig någonsin skriva hotfulla eller hatiska kommentarer till dig eller någon annan. Kolla gärna IP-adresserna, är mailen du talar om att klassa som olaga hot så tycker jag du skall polisanmäla.

  10. Detta stämmer inte alls, jag har inte skickat någon mer kommentar till dig än den jag nämnde ovan som jag (och) du tyckte var vänlig, önskar dig inget annat än gott, min kommentar ovan till Burgschki var inte riktad till dig alls. Förstår att det är obehagligt att få hatiska kommentarer till sin blogg, men jag är helt oskyldig till detta.

  11. För sista gången, jag har endast skickat ett inlägg till din blogg, detta i vänlig ton ovan beskrivet. Håller helt med Burgschki om diskussionsklimatet på dessa bloggar, det är omöjligt och att sedan bli anklagad för att ha skrivt aggressiva hotfulla kommentarer som en inte skrivit…Jag kommer aldrig att läsa någon av era bloggar mer och absolut inte skriva inlägg.

  12. Detta var något av det bästa jag läst. ’Jävligt rabiat manshatande…’ -du har SÅ rätt. Jag jobbar i en miljö med nästan enbart män. Det är min vardag att ha dessa ’diskussioner’. Man kan vara på samma arbetsplats i 20 år men ingen vet vad din fru heter. Sjukt!!

Lämna ett svar till burgschki Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *