Motstånd.

diktTänker på det här med att göra motstånd mot förtryck, och hur detta har tett sig i mina relationer. Jag tycker om att tänka att vissa av de handlingar som jag då uppfattade som ickeönskvärda men svårkontrollerande snarare handlade om ett slags instinktivt motstånd mot den underordnade position han tvingade in mig i. Att tänka såhär gör att känslan av skuld och skam inför  misslyckandet blir mindre påtaglig, och jag upplever snarare att jag har haft en agens. om än inte medveten alla gånger så har jag inte underordnat mig utan omsvep, utan jag har gjort motstånd.

Generellt så tror jag att det är bra att prata om hur kvinnor gör motstånd. Kvinnor är offer i relationer med män, men det innebär inte att en är passiv. Ofta tycker jag att beskrivningen av kvinnan landar i att hon inte gör någonting åt sin situation, vilket kan få den som är utsatt att känna än mer skuld och skam och vara förlamande. Istället kan en peka på det motstånd hon faktiskt gör. När hon inte underordnar sig direkt utan säger ifrån, när hon tar upp konflikter fast hon inte ”borde”, när hon pratar med utomstående om det som sker i relationen och så vidare. Detta är motstånd, även om hon i nästa sekund går tillbaka, lägger sig i en konflikt eller försvarar honom inför en utomståendes kritik. Det är denna rörelse fram och tillbaka, mellan vilja till frigörelse och underkastelse, som är intressant.

I efterhand kan jag se att jag gjorde motstånd, och det fyller mig med en viss värdighet. Även om jag inte lyckades vara så bestämd som jag hade önskat, så underkastade jag mig inte utan omsvep. Jag var svår att vara med, och det berodde på att jag inte kunde tolerera den position jag sattes i, hur mycket jag än försökte.

Jag undrar vad ni tänker om det här med motstånd. Har ni några liknande omedvetna motståndsstrategier?

14 reaktioner till “Motstånd.”

  1. Ja. Jag gör motstånd hela tiden. Varje dag i minsta lilla sak. Medvetet och omedvetet. Ibland är jag snällare ibland totalt rabiat. Millimeterrättvisa och taggarna utåt. Jag känner ibland att jag har ”passerat” män så pass mycket att jag inte klarar av att tolerera deras bullshit ens lite, och mycket är det ju tack vare feminismen och bland annat din blogg. Jag får också höra att jag är svår. Och det genererar ett hemligt leende på mina läppar. Jag vill vara svår i förhållande till män. Det är mitt signum idag. För upplevs jag som svår då vet jag att jag lyckats freda mig själv. Lyckats skydda min integritet. Jag växte upp i en familj med mycket missbruk, där min mamma utsattes för både psykisk och fysisk misshandel. Och när jag var ung så blev jag arg på min mamma för att hon så att säga ”provocerade” fram bråk. Jag såg det som hennes fel att hon utsattes för det hon utsattes för. Eftersom hon inte bara kunde lugnt och stilla acceptera bajset som mannen serverade henne. När jag anammande den feministiska analysen och fördjupade den så insåg jag att hon faktiskt gjorde motstånd. Hon gjorde motstånd så kraftigt att hon fick betala med sin egen kropp och sitt psyke (och även med barnens psyke) Förut såg jag henne som en svag människa, nu förstår jag hur jävla stark hon var. Jag la äntligen skulden där den hör hemma. Så att göra motstånd har blivit lite av min ryggmärg. Att vara ”svår” att leva med som kvinna i en heterorelation ser jag idag som en bra sak. En komplimang. Nåt att vara stolt över. Så har det inte alltid varit, men idag är det så. För mig.

  2. Jag hade en pojkvän en gång som drabbades av ångestattacker relaterade till stress. Han mådde fruktansvärt dåligt och pratade hela tiden om att han ville ta livet av sig. Till slut, efter många timmar hos psykolog, började han repa sig sakta men säkert. Under hela den här tiden (det pågick i nästan ett år innan han mådde helt bra igen) gjorde jag allt för att han skulle må så bra som möjligt. Jag lyssnade alltid på honom, hjälpte honom med vad han än behövde hjälp med, ställde upp jämt, och servade helt enkelt honom.

    Jag var som en blandning av mamma och psykolog till slut, men fick hela tiden höra att jag var en usel människa som aldrig anstränger mig tillräckligt och som inte är lika trevlig och snygg som de flesta andra. Om jag inte kom och hjälpte honom precis på en gång han bad mig tyckte han att jag var taskig. Mådde han extra dåligt var jag tvungen att stanna hemma med honom, oavsett mina egna planer. Hade jag inte tid att prata i telefon med honom blev han irriterad.

    Han sa även hela tiden att jag måste prata om hur jag känner, eftersom han själv inte uppfattar signaler särskilt bra. Jag är jättelätt att läsa, det syns på mig på en gång om jag är ledsen eller sur eller glad eller vad jag nu är. Men han kunde inte det. Så jag skulle berätta hur jag mådde. Vilket jag hatar. Jag vill inte berätta utan vill bara att folk ska finnas där om de ser på mig att jag mår dåligt. Hur som helst, när jag väl berättade om hur jag mådde lyssnade han inte. Han brukade antingen somna (om vi låg i sängen), ursäkta sig för att han flugit iväg i tankarna eller helt enkelt gå och göra något annat.

    Jag berättade inte om det här förrän efteråt, när jag äntligen hade samlat kraft för att dumpa honom. Jag var helt slut. Totalt utpumpad efter allt jag hade behövt göra. Det är först efteråt som jag har insett att han betett sig såhär även innan han blev sjuk, men då var jag fortfarande nykär och vi bodde hemma hos föräldrarna båda två, så det märktes inte lika mycket. Men det som stör mig mest är inte hur han kunde bete sig som ett svin (och absolut inte ha någon aning om det själv, han ansåg sig vara en otroligt snäll och omtänksam kille vilket alla andra även sa till honom att han var), utan det som irriterar mig mest är att jag aldrig sa ifrån. Jag gjorde aldrig motstånd mot det. Trots att jag alltid sett mig som en stark människa som ingen kan trycka ner. Uppenbarligen gick det ganska lätt.

  3. Jag har blivit illa behandlad i en relation, bland annat genom att få sårande kommentarer, anklagelser om otrohet och liknande, eller att han bara ”stängt av” och blivit onåbar utan att kommunicera varför (ofta en kombination av dessa), men något jag är glad över såhär i efterhand är att jag nästan alltid gjorde motstånd. Trots att jag i början var ganska omedveten om feminism (var 17 år när vi blev tillsammans) så vägrade jag finna mig i sättet han behandlade mig. Det kunde tex handla om att jag vägrade släppa händelser eller saker han sagt som sårat mig, och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn i dessa situationer så kunde jag inte, utan blev istället arg och hysterisk. Detta är något jag minns att jag skämdes mycket över då eftersom jag gick runt med föreställningen att en ”bra” flickvän ska vara lugn och förstående, men nu i efterhand är jag glad att jag åtminstone gjorde så mycket motstånd som jag var kapabel till under de förutsättningar jag hade.

    1. Var jäklans livsnjutande och positivt egenskapligt att du inte längre är med honom. Kan endast beskrivas som skitkräk!!

  4. Känner så otroligt mycket igen mig i Erikas berättelse. Var en gång tillsammans med en man som – kan jag se nu efteråt – misshandlade mig psykiskt under hela tiden vi var tillsammans. Han mådde under större delen av vår relation mycket dåligt pga en svår familjesituation och hans krav på mitt engagemang i hans mående var oändliga. Och vad jag än gjorde så gjorde jag fel, mitt sätt att visa omsorg var aldrig tillräckligt alltid på något sätt fel. Ville jag någon gång göra något på egen hand så var det ett bevis på vilken oerhört egoistisk människa jag var som inte kunde förstå andras känslor. Och hela tiden det där att jag måste berätta allt om mina tankar och känslor – samtidigt som han inte lyssnade eller underkände dem när jag väl berättade. I flera år efteråt gick jag fortfarande runt med hans verklighetsbeskrivning – att det stora problemet i vår relation hade varit att jag var en egoistisk, oempatisk människa som inte klarade att ställa upp för någon som mådde dåligt.
    Ändå fanns det ett motstånd i att jag inte ansträngde mig helhjärtat. Att jag ibland faktiskt struntade i att svara i telefon eller träffade en kompis istället för att åka direkt hem som jag lovat. Att jag höll mina känslor och tankar för mig själv trots att det för honom var ”grundstenen i en relation” att man delade allt. Då såg jag sådana saker som ett bevis på att han hade rätt i att jag var en dålig människa, men nu kan jag se det just som ett motstånd på en djupt liggande, instinktiv nivå.

  5. Jag känner igen mig i så mycket, särskilt i S har berättat. Befinner mig precis där.
    Har funnit mer stöd och förståelse i den här bloggen, Fannys insta och twitter än någonsin irl. Tack.

  6. Väldigt bra att prata om och känner igen mig. Jag tänker ofta att jag inte gjorde motstånd alls och ångrar det så djupt, ångrar att jag aldrig bara kastade ut honom och bad honom dra åt helveten, utan att jag underkastade mig allt, men när jag tänker mer på det så gjorde jag ganska mycket motstånd genom att säga ifrån på olika sätt, men eftersom han inte brydde sig om det jag sa, eller vände det till att handla om att det var synd om honom så kändes det som att mina försök aldrig var tillräckliga.
    Till exempel när jag sa att vårat sex var obehagligt och han reagerade med att bli arg och ledsen. Och jag fick trösta honom. När han ett halvår senare säger att han har dåligt samvete för att han aldrig fick mig att komma, och jag säger att det är så långt ifrån det eftersom sexet är obehagligt, då ”kommer vi överens” om att jag skulle träna på att inte tycka det var obehagligt.

    Min kropp gjorde även fysiskt motstånd i att inte kunna äta längre, men även det brydde han sig inte om. Jag försökte allt för att han skulle se hur illa han gjorde mig, men ju mer jag försökte berätta, desto mer fick jag höra att jag var överkänslig och att våra relationsproblem därför var lika mycket mitt fel. Så genom att ge mig skuld för min ”överkänslighet” så begränsade han mitt motstånd och min tro på att mina egna känslor var av värde. Jag hade ingen i min närhet som kunde bekräfta att det han gjorde mot mig var fel, och jag kan förstå mig själv i varför jag stannade i relationen tills han lämnade mig.

    Min psykolog säger att hon önskar att jag hade haft styrkan att be honom dra åt helvete, att kunna lita på mina känslor och agera på dom, men jag ser nu att jag försökte men att han och andra gjorde det omöjligt för mig att agera på mina känslor.

  7. Mina relationer med män genom livet har funkat såhär:
    1. Jag har varit snäll, hjälpsam, brytt mig om mannen
    2. Mannen har klagat på mig
    3. Jag har blivit ännu snällare, ännu mer hjälpsam, brytt mig ännu mer om mannen
    4. Mannen har klagat ännu mer och till och med blivit riktigt elak
    5. Ju snällare jag blev, desto elakare blev mannen.
    6. Jag har gjort motstånd till slut, på ett hämndlystet och elakt sätt och ofta knäckt mannen totalt.
    7.Jag har gått därifrån rak i ryggen och med stolthet i kroppen. Fuck you all.

  8. detta du kallar ”underkastelse” i texten tycker jag snarare är en längtan efter gemenskap, det är männen som vill underkasta när du letar tillit, vänskap, dans (?)

  9. Jag har i efterhand insett att jag gjorde motstånd i mitt förhållande på flera fronter långt innan jag blev feminist och faktiskt kunde börja förstå hur viktiga dessa olika motstånd hade varit för att vår relation inte skulle kväva mig. Saker som tex att jag vägrade kompromissa på min rätt till mina egna intressen och sfärer även fast min man under vissa perioder kände sig hotad av dessa (typ rädd att jag skulle hitta nån annan där) och spelade ut en hel del martyrskap och gnäll om det hela.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *