Om ansvar och att ”slappna av”.

Funderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.

Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.

Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.

Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.

När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.