Om att känna sig osäker i en relation.

Fick en fråga som jag tänkte svara på:

Men hur märker man om det är obalans i förhållandet?? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, kan jag gå runt och undra en hel dag om han har tröttnat, inte tänker på mig lika mkt som jag tänker på honom, om han försöker spela svår/spel trots att vår relation är way beyond that (enligt mig). Men sen ses vi och han är precis lika glad som vanligt och jag tror att hans off-mode är bara påhittat av mig? (iofs ibland är han off irl också). Att snubbar bara inte *tänker* lika mkt på sin partner som en själv gör. Men det är ju bullshit. Kanske bara är så att personen inte är lika intresserad som jag är. eller inte förstår att det krävs bekräftelse och uppskattning i ett förhållande från båda hållen.

För det första så tänker jag att det inte är obalansen i sig som är problemet, utan om en känner att en relation urlakar en. Vissa relationer kan ju vara som svarta hål som bara slukar engagemang från båda håll, och det är inte heller bra även om det är ”jämlikt”. Fokus borde alltså ligga på att bygga en relation som en känner sig trygg i och får ut saker av snarare än någon slags abstrakt ”jämlikhet”.

Det du skriver om att vara ”off” kan jag relatera till, jag har upplevt detta i många relationer där personer aldrig kunna kommunicera typ ”idag orkar jag inte riktigt” och liknande utan bara varit oengagerade. Detta har såklart fått mig att känna att det är mitt fel, då jag inte fått någon annan förklaring till det hela. Det är ju inte konstigt att en ibland inte orkar engagera sig känslomässigt och jag tänker att en relation ska ha utrymme för det, men det ska inte ske på bekostnad av att den andra personen går omkring och känner en konstant osäkerhet. Om en känner att en inte kan engagera sig så borde en vara noggrann med att förmedla att det inte är ens partners fel.

Jag tänker att män lätt slutar anstränga sig i relationer när de uppfattar att de är ”safe” så att säga. I en av mina relationer var detta en ganska stor grej. Han bekräftade mig en del i början, men sedan tunnades det ut ganska rejält och jag gick ofta omkring och var osäker. Detta skapade en situation där jag ständigt underordnade mig för att få närhet och bekräftelse av honom. Den här maktobalansen blev till slut någonting som gjorde att vår relation inte fungerade alls; jag blev jobbig och krävande, han tog mer avstånd och jag vantrivdes och kände mig ständigt osäker.

Det är klart att en av skälen till att han gjorde så kan ha varit svalnat intresse, men om en har en etablerad relation så borde en inte hantera sådant genom att vara distanserad utan istället diskutera det med sin partner och avsluta relationen om en känner att en inte har någon lust att lägga det engagemang som krävs på den. Jag tror dock att män ofta vill ha relationer men inte är villiga att lägga ner det engagemang som krävs, och de gör så helt enkelt för att de kan. Eftersom kvinnor har lärt sig att anpassa sig efter mäns behov så är det ätt för män att äta kakan och ha kvar den så att säga, de kan faktiskt gå omkring och vara oengagerade och ändå upprätthålla en relation med en kvinna.

Om det är så att du går omkring och känner dig osäker så är detta något som borde hanteras i relationen. Många kvinnor funderar väldigt mycket på om deras känslor är legitima eller inte, typ att de överreagerar eller feltolkar. Jag tänker att det inte spelar så jävla stor roll egentligen. Relationer handlar ju om känslor och ens partner ska kunna anpassa sig så att en kan känna sig trygg i relationen, det är grundläggande för att det ska fungera. Människor är inte ”rationella” som i att de kan ignorera sina känslor inför en situation bara sådär. Om en inte känner sig bekräftad som kommer det att påverka relationen och därför är det viktigt att kunna prata om det.

Män anspelar ju gärna på just detta och antyder att kvinnor överreagerar och liknande. Typ när jag var i en sådan situation så höll min partner på och ba ”men vadå du vet ju att jag tycker om dig måste jag säga det hela tiden”. Men poängen var ju just den att jag inte kände mig trygg eftersom han inte bekräftade mig spontant. Jag kände liksom inte att jag var en del av hans liv, han lade inte tid på att bekräfta mig eller höra av sig till mig eller ombesörja vårt umgänge, och det var ju bekvämt för honom då jag gjorde allt detta istället. Eftersom det var jag som påtalade detta så definierades jag som problemet i relationen, det var jag som övertolkade, var krävande och så vidare.

Jag tänker att en kan säga typ ”när du gör/inte gör såhär så känner jag mig osäker” och att ens partner i så fall borde anstränga sig för att förstå hur en känner och hur det kan åtgärdas. Om problemet är att en känner bristande engagemang så borde ens partner fundera på hur den ska göra för att en ska slippa känna så. Om det bristande engagemanget beror på att partnern har ont om tid eller är stressad av andra skäl borde den ta sitt ansvar för att förmedla detta så en slipper gå omkring och undra om det är ens eget fel. Och om det är så att partnerns känslor faktiskt har svalnat så borde den ta ansvar för detta och bestämma hur den vill göra med relationen.

En ska inte behöva gå omkring och känna sig osäker utan att kunna prata om detta med sin partner. Jag tänker att det är värt att ge det ett försök och förmedla vad du känner och se om det leder till några förbättringar. Det viktiga är att du mår bra i relationen, inte vem som har ”rätt” och inte. Ofta vill folk få en att tro att ens känslor är illegitima, och det är lätt att köpa det eftersom en ofta tvivlar på sig själv som kvinna.