Om ”hälsointresse” och hälsohets.

Lady Dahmer har skrivit jätteintressant om hälsohets. Jag har själv skrivit om detta ämne innan.

Jag har en ganska lång historia av ätstört beteende. Jag har både svultit mig själv, spytt upp maten, hets- och tröstätit och, sist men inte minst, varit ”hälsointresserad”. Den hälsointresserade perioden var nog den som höll i sig allra längst av allt detta, detta på grund av att jag inte insåg att det jag ägnade mig åt var sjukt. När jag inte åt på flera dagar, eller hetsåt för att sedan spy upp maten av pur ångest, så gick det ju liksom inte att undvika att inse att jag var sjuk. När jag istället åt ”hälsosamt” så tänkte jag att jag helt enkelt bara var intresserad av att må bra och så vidare.

Detta var givetvis inte sant, det var minst lika mycket en fråga om utseende som innan, det var bara förpackat i ett socialt accepterat och ofta även aktivt uppmuntrad retorik. Jag var ju inte ätstörd, jag vara bara mån om min hälsa. Kanske lite överdrivet ibland, men fortfarande på den friska sidan.

Att svälta sig eller spy upp maten anses sjukt och tragiskt i de allra flesta sammanhang, och är något som en ”ska” växa ifrån. Det är liksom inte fräscht att svälta sig eller spy upp sin mat. Att vara hälsointresserad däremot är status, eller i alla fall accepterat. Att äta mycket sallad, att strunta i snabba kolhydrater, att skära ner på fettet och så vidare. Det uppfattas inte som sjukt och konstigt, utan tvärtom som nyttigt och duktigt

När jag själv hade kommit över detta ”hälsointresse” hamnade jag i en kontext där många var väldigt ”hälsointresserade”. Jag minns hur timtals diskussioner kunde kretsa kring just ”hälsa”, men det var tydligt att det i själva verket bara var ett annat sätt att tala om vikt och bantning. Det som sades vara ”hälsosamt” var ofta egentligen rena bantningsmetoder. Folk åt, och undvek att äta, helt orimliga saker med ”hälsa” som svepskäl. Samtidigt drack och röktes det en hel del. När jag påpekade att varken alkohol eller cigg är särskilt hälsosamt så bemöttes det ofta med undanflykter eller tystnad.

Detta skapade såklart en extremt stor laddning kring mat, som gick ut över alla i sällskapet. Jag minns att det var några personer som alltid höll på och velade något överjävligt kring minsta lilla godisbit eller glass och liksom skapade ursäkter inför oss andra och sig själva. Att de skulle ”kompensera” eller ”unna sig” och gud vet allt. Detta skapade såklart känslan hos alla de andra som åt, ofta betydligt mycket mer, att det var något smutsigt och fult med det. Om en själv har ätit dubbelt så mycket som en person som sitter och gnäller en massa om sitt matintag, eller om en väger mycket mer än någon som ständigt klagar på hur tjock hen är, så känns det såklart som att det är en själv som blir kritiserad också.

Jag hade lyckligtvis hunnit skapa ganska stor insikt kring detta innan jag kom in i detta sammanhang och drog dessutom ibland till med mina före detta ätstörningar för att få dem att sluta tjata, men andra personer hade inte samma motståndskraft och blev väldigt påverkade. Inte påverkade på det sättet att de faktiskt blev mer hälsosamma, utan påverkade som i att de kände mycket mer skuld och skam inför mat. Även personer som var uttalat ointresserade av både banting och hälsa började göra ursäkter för sig, för att slippa pikar.

Jag minns att det ledde till ett antal konflikter att jag konfronterade medlemmar ur den ”hälsomedvetna” gruppen med att de egentligen inte var intresserade av hälsa, utan bara viktnedgång. Ofta handlade det om att jag skulle ”låta dem” och inte ”lägga mig i”, att de skulle få ”äta som de ville” och så vidare. För min del får alla äta som de vill, men grejen här var att de dikterade alla andras förhållningssätt till mat med sitt eviga tjat om mat och ”hälsa”. Det liksom dominerade alla jävla samtal, allt umgänge. Det blev inte heller bättre av att vi ofta fikade eller åt lunch tillsammans, sammanhang där mat står i centrum.

Ibland när ätstörningar diskuteras så menar folk att det är ”psykologiskt”, vilket alltså vill säga att det står utanför den sociala kontexten. Men ett laddat förhållande till mat skapas och upprätthålls väldigt ofta i en grupp. Om en umgås mycket med personer som pratar om sådant så börjar en såklart tänka i samma banor själv. Om en umgås med människor som ständigt uttrycker ångest inför sin vikt och sitt matintag så få en såklart lätt idén om att det är något värt att skämmas över. Även om folk inte börjar svälta sig eller kräkas så kan en få en väldigt laddad och smärtsam inställning till sitt eget ätande, vilket inte är trevligt för någon.

Det är av dessa skäl som vi måste börja tala om det socialt accepterade ätstörningsbeteende som kallas ”hälsointresse”. Visst kan folk få vara intresserade av hälsa, och det kan såklart också få diskuteras då och då. Problemet är när hälsa blir ett annat sätt att diskutera vikt och när det får människor att känna sig dåliga eftersom de inte är tillräckligt ”hälsomedvetna”. Det kan skapa osunda förhållningssätt till mat hos folk, och dessutom fördjupa och trigga igång ätstörningar hos den som redan har det.

31 reaktioner till “Om ”hälsointresse” och hälsohets.”

    1. Vad som är relevant för mig att skriva om avgöra jag helst själv.

        1. Hade missat din spydiga slutkläm då. Otroligt tröttsamt när folk ska komma och läxa upp en angående vad som är relevanta feministiska frågor. Det avgör jag bäst själv.

  1. Det är så jävla dumt att tro att psykiska diagnoser som ätstörningar är inte kan utlösas eller påverkas av sociala faktorer utan är något som enkom framkommer i psyket. Det visar bara på okunskap att påstå något sådant. Givetvis är inte alla som är hälsointresserade ätstörda, men att tro att hets kring hälsa inte kan frambringa ätstörningar i olika grad på grund av ”psykologiskt” är bara dumt, ätstörningar framkommer inte utan en utlösande faktor, ofta (men inte alltid) ett bantningsförsök. Det mesta (om inte allt) som är psykologiskt påverkas av det sociala, det är därför som sociologi och psykologi ligger så nära varandra och såväl psykologstuderande och sociologstuderande läser socialpsykologi under sin utbildning.

  2. Jag har otroligt svårt för den här diskussionen vilket du säkert märkt av mina rants på twitter.

    Detta beror till större delen av, enligt min mening, att Lady Dahmer blandat ihop flera olika debatter/problem när hon argumenterat samt rört ihop subjektiva upplevelser med sakliga argument. Samt att hon har en förmåga att dra in sin egen person i alla debatter.

    Jag känner igen det du skriver, hälsa som förevändning för att smalhetsa sig själv och andra. Jag är helt med LD vad gäller det vidriga tjockisföraktet.

    Men jag anser inte att det ökade fokuset på hälsa i samhället är något enbart negativt. Dels handlar det om folkhälsokampanjer som jag ser som något positivt. Men det handlar också om vad detta fokus på hälsa och att man själv är ansvarig för sin hälsa egentligen är ett uttryck för. Man kan jämföra detta med att vissa vill neka rökare vård osv. Jag ser denna upplevda hälsohets som en konsekvens av ett strukturellt problem, inte ett individuellt sådant. Hälsoklyftorna ökar i större delen av världen och jag söker ett problematiserande av de samhällsstrukturer som skapar dessa klasskillnader gällande ohälsa. Sätta dessa i en större internationell kontext. Jag ser vidare den upplevda hälsohetsen som en konsekvens av hälsoklyftor som i sin tur är ett strukturellt problem där individen ständigt avkrävs mer ansvar Skulle vilja påstå att den hälsohets LD tar upp är en produkt av denna utveckling. Jag anser att man bör undersöka de bakomliggnde strukturerna istället för att ba ”sluta twittra om bantning” och skuldbelägga individer.

    1. Visst finns det andra aspekter som också är relevanta, men tycker nog att fat acceptance är en väldigt viktig aspekt när vi diskuterar hälsa. Det handlar ju mycket om att fokuset i hälsodebatten hamnat väldigt mycket kring fetma, vilket dels skapar skuld och skam hos många men också tar fokus från en massa andra viktiga hälsoproblem.

      1. Där säger jag inte emot dig, samtidigt är den ökande fetman en väldigt god indikator på en skev livsstil samt social ojämlikhet och bör tas på allvar.

        1. Ja, ökande fetma bör absolut tas på allvar. Men tror inte att hälsohetsen är rätt väg att gå. Skapar snarare mer skam och laddning kring frågan. Fetma måste diskuteras som det strukturella problem det är.

          1. ” Fetma måste diskuteras som det strukturella problem det är.” Precis min poäng samt min invändning till debatten. det är skitbra för Alliansen att hälsa diskuteras på individnivå och inte ses som det strukturella problem det är. LD borde ifrågasätta VAD denna hälsohets egentligen beror på på samma vis som hon ifrågasätter varför kvinnor konkurrerar med varandra osv. osv. Bristen på analys. Istället för hon debatten i en annan riktning och det kommer till att handla om subjektiva upplevelser kring kroppen, vilket inte är fel. Men hon blandar ihop ett macro- och microperspektiv. Skrev lite utförligare om det på min blogg.

  3. Det du skriver om är ju just hälsointresse inom parentes, dvs någonting som egentligen inte är ett hälsointresse utan viktnedgångsbesatthet vilket ju inte är samma sak som du även skriver. Men inte är det väl denna sorts hälsointresse som samhället har en positivt syn på? Jag upplever snarare att det handlar om det ’hälsosamma hälsointresset’ som faktiskt handlar om reell hälsa & inte hur många kilon vågen stannar på.

    1. Jag upplever det som att samhället har en positiv syn på detta. Om en läser hälsotidningar och så vidare så handlar det ofta väldigt mycket om denna typ av ”hälsa”.

      1. Ja, i hälsotidningar ja, men i övrigt..? Mamma gav mig nyligen något blädderhäfte där en kunde läsa om världens nyttigaste mat, men tråkigt nog var fokusen inte näring & hälsoeffekter utan hur lite kalorier stora delar av maten i häftet innehöll. Jävla dravel. Så jag vet att det existerar en positiv syn på just lågt kaloriintag & hälsa som i att gå ner i vikt på sina håll men jag har inte noterat det i samhället som helhet.

        1. Jag upplever en skillnad mellan bantningshets och fokus på hälsa, där hälsofokuset inte alls har vikten i centrum (snarare typ livscoachhälsa mental träning, ekologisk mat, osteopat, unna dig massage osv osv).

          1. Tycker dock att även detta kan vara vidrigt på många sätt pga det otroliga medelklassperspektivet.

        2. Menar att det är två fenomen som väldigt mycket smälter ihop i varandra, och att personer som egentligen mest vill banta kamouflerar detta till att de vill vara ”hälsomedvetna” eftersom detta har högre status. Högstatusen försvinner ju såklart om det blir för uppenbart att det mest handlar om viktnedgång, men i grupp så lyckas många lura varandra att det egentligen bara rör sig om hälsa. Menar att vi måste ifrågasätta hälsoretoriken för att komma åt detta problem.

          1. Håller som sagt med dig om att det finns ett problem med att besatthet vid vikt förkläs till ’hälsa’, men jag stöter personligen sällan på det så jag ser det tydligt separerat. Eftersom jag lider av vitaminbrist så har jag ett hälsointresse som faktiskt handlar om just hälsa. Detta för att både kropp & knopp ska må bra & få i sig gott om näring. Men det är ju just hälsointresse, inte ”hälsointresse”.

            1. Jag tror säkert att det är bra för dig. Men jag litar på att du inte skulle hålla på och hetsa kring det för andra pga du verkar vara en vettig person.

  4. Som andra varit inne på finns det väl dels ett intresse som mest bara handlar om snabb viktminskning, dels ett som är inriktat på förebyggande av hälsoproblem. När det gäller det senare finns en sund kärna (som att folk som rör sig, äter balanserat och är försiktiga med alkohol och tobak har större chans att hålla sig friska längre), samtidigt som det också här finns en massa problem med exempelvis överdrivna anspråk på preventionsmöjligheter och etiska frågeställningar kring folkhälsokampanjer (J Med Ethics-artikel 1990, som jag tycker fortfarande är aktuell på många sätt). Men även om statliga interventioner kan vara bekymmersamma, ser jag en ytterligare ökad risk idag att kvacksalvare inom området får fotfäste, genom sådant som att folk, som diskuterats i DN under hösten, pådyvlas hälsointerventioner via sina arbeten, eller att apoteken privatiserats och börjat marknadsföra exempelvis olika självtester av tveksamt värde.

    1. Ett stort problem som jag ser är att hälsa inte anses vara en samhällsangelägenhet utan ett privat intresse som folk ska hetsas in i.

      1. Ja, jag tror att vi i större utsträckning bör försöka inrätta samhället så folk inte hamnar i marginaliserade situationer, som på olika sätt har negativa effekter på hälsan. Även när ojämlikheter i fråga om hälsa kommer på bordet, kan det bli litet för mycket fokus på att direkt söka ändra individuella hälsobeteenden, som att kvinnor med lägre utbildning är mindre benägna att delta i screeningprogram för vissa cancerformer (som, bortsett från frågan om programmens relativa effektivitet, på sin höjd står för en liten del av överdödligheten bland lågutbildade kvinnor, se t.ex. Folkhälsan i Sverige 2012).

  5. Jag känner igen mig helt och fullt, och jag fullständigt älskar inlägget. För någonstans har hälsohets blivit ungefär lika statusviktigt som en Mac-dator för en ekonomstudent. Vill få min kropp tillbaka och just nu känns det lite som att media och sociala medier berövar mig från det!

  6. Jag går och väntar på den dan när alkohol ska bli det nya fejset för ohälsa, på det sätt fetma är idag. När det blir status att va nykterist, snarare än tvärtom. Så intressant att många ”hälsosamma” som käkar massa sallad o så ändå kan dricka så jävla mycket.

    Asså inte för att jag tycker att folk som dricker alkohol ska skämmas eller så, är bara nyfiken på om och när det händer.

    1. Skulle iofs inte applådera en sådan utveckling heller, som jag dessutom ser komma så smått. Tycker illa om alla sätt att se på strukturella problem som individuella, och ogillar även när olika livsval görs till hög- respektive lågstatus.

  7. Jag skulle gå så långt att jag skulle kalla det ett samhällsproblem att vi tar oss rätten att ”hjälpa” andra med sina kroppar, speciellt när det oftast tar sig uttryck i negativa kommentarer eller kommentarer som fokuserar på utseende. Eller mja, inte samhällsproblem per se antagligen, men ett uttryck för ett samhällsproblem.
    (”Men du som brukade vara så fin, har du släppt träningen helt nu eller?”
    ”Men hon VAR ju tjock, ska man inte få säga det då? Det är ju osunt att släpa runt på sådär mycket extra kött.”
    ”Jag tycker faktiskt det ser äckligt ut med tjocka modeller. Det uppmuntrar ju till ohälsa.”)
    Jag tycker också att det är ett problem att fullkomligt normala, sunda människor utmålas som äckliga, odisciplinerade eller feta eftersom de har celluliter eller en bullig mage. Media, j’accuse.

    Jag känner verkligen igen den där stämningen som uppstår när fem människor sitter och pratar om mat, kroppar, ”problemzoner”, kroppshat, vikt och självbild.

Lämna ett svar till P. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *