Om monosexualitet och inkludering.

En skriver en text om sina livsvillkor som lesbisk kvinna och så kommer en personer och ba ”men bi-/pansexuella då”. Det hela utmynnar i en diskussion om hur ”homofeminister” beter sig illa mot bisexuella, kanske rentav värre än heterofeminister!!!

Såhär: jag anser inte att det finns något sådant som ”monosexualitetsprivilegier” och jag anser inte att homosexuella har någon samhällelig makt att förtrycka bisexuella med. Jag inser såklart att homosexuella kan anspela på olika föreställningar om bisexuella för att hävda sig, vilket även bisexuella gör när de pratar om hur homosexuella människor ”är”, framställer det som att homosexuella skulle vara någon slags maktfaktor i samhället eller som att lesbiska kvinnor skulle förtrycka kvinnor som har relationer med män med någon slags butchmakt (ni vet, idén om att lesbiska är typ som män). Att marginaliserade grupper bråkar inbördes är inte likställt med det förtryck som utövas mot oss. På samma sätt som lesbiska kan bete sig illa mot bisexuella kan bisexuella bete sig illa mot lesbiska.

Idén att jag skulle ha någon slags skyldighet att ”inkludera” bisexuella när jag skriver om mina livsvillkor som lesbisk eller hur jag organiserar mig politiskt utifrån min position är absurd. Som lesbisk positionerar jag mig inte mot bisexuella utan mot heteronormen. När jag beskriver mitt liv som lesbisk handlar det om min position som marginaliserad gentemot heterosexualiteten, och därför ställer jag heterosexualitet och homosexualitet emot varandra. Det handlar om att jag anser att det är själva relationerna och förutsättningarna för dessa som är viktiga att kolla på. Vilka relationer premieras och vilka osynliggörs eller motarbetas? I detta samhälle finns det inga strukturella hinder för olikkönade relationer, men det finns gott om hinder för samkönade relationer. Det är liksom alltid däråt det pekar. Poängen är inte att alla ska vara ”monosexuella” utan att de ska vara heterosexuella eller åtminstone organisera sina liv heterosexuellt.

heteronorm

OM jag nu ska göra en sådan ”inkludering” som vissa vill att jag ska göra så anser jag att det är mer viktigt att kolla på vad en person har för relationer än hur denna definierar sig. En bisexuell person som lever i en olikkönad relation har heteroprivilegier i den betydelsen att relationen kommer att gynnas strukturellt. Patriarkatet vill att kvinnor och män ska leva i relationer med varandra, hela samhället är utformat för att gynna denna samlevnadsform och det gynnar även de bisexuella som lever i olikkönade relationer. Patriarkatet bryr sig om hur människor lever sina liv och skiter i identiteter. Samma person kommer också att utsättas för homofobi om den har en samkönad relation, precis som homosexuella personer i samkönade relationer gör! Det är nämligen inte så att våra relationer accepteras på något magiskt sätt, vi marginaliseras och osynliggörs också.

Jag noterar hur jag, sedan jag kom ut som lesbisk, har mötts av ett betydligt större krav på att ”inkludera” andra sexualiteter när jag skriver om saker. Det är intressant, för det kan väldigt lätt uppfattas som att en helt enkelt inte vill att lesbiska ska prata om sina livsvillkor.

Att en inte skriver ut ”bisexuella” när en skriver om normer kring sexualitet innebär inte att en inte anser att dessa finns. Syftet med mina texter är inte att alla ska känna sin medräknade jämt och ständigt, utan att försöka belysa vissa processer som skapar och bevarar patriarkal makt. En av dessa processer är det konstanta osynliggörandet och motarbetandet av relationer kvinnor emellan.

2 reaktioner till “Om monosexualitet och inkludering.”

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *