Ibland stöter en på en feministisk idé som är ungefär: ”människor reagerar på detta som om det vore ett hot, alltså är jag på rätt spår”.
Problemet med det här sättet att tänka är att en hamnar i en situation där en låter någon annan bestämma spelplanen. Reaktionerna blir det vi rättar oss efter, vi skapar ingen egen teoretisk grund att stå på utan nöjer oss med att provocera bästa vi kan. Sparka vilt omkring oss och hoppas att något träffar. Vara nöjda med oss själva när vi lyckas frammana en reaktion, ju starkare desto bättre.
Jag tänker att patriarkatet reagerar på det mesta som inte är total underkastelse som om det vore ett hot. Det betyder inte nödvändigtvis att det faktiskt är det.
Jag tror inte att patriarkatet är särskilt logiskt på det sättet. Jag tror inte att människor i allmänhet vet vad de ska reagera starkt på och inte, vad som utgör ett faktiskt hot mot deras position och inte.
Det finns många sätt en kan reagera på patriarkalt förtryck på som inte är särskilt effektivt, men likväl provocerande för många. Är det konstruktivt att ägna sig åt detta? Kanske skapar en en obekväm känsla hos människor, men det innebär inte att en kommer särskilt mycket framåt eller att en prioriterar på ett rimligt sätt.
Att ständigt sätta sig själv i situationer där en provocerar fram reaktioner från omgivningen tror jag inte är särskilt effektivt. Framförallt kan vi inte landa i att den bästa feministiska strategin är den som provocerar mest, för då kommer kampen alltid att definieras av någon annan.