Personlighetsmyten.

För ett tag sedan så snackades det mycket om det här med att vara introvert. En massa människor ”kom ut” som introverta, skrev om hur det är att vara introvert och så vidare. Det teoretiserades en massa om hur introverta människor ”är”, vad de får för för- och nackdelar i livet och så vidare.

Jag skulle säga att jag är en utåtriktad person. Jag tycker om att träffa människor och har inga problem med att snacka. Det är möjligt att detta ger mig fördelar i samhället. Däremot så gör det inte all social samvaro till någon jävla dans på rosor. Att gå på en arbetsintervju och sälja in sig själv är fortfarande en pina, att vara på något jävla mingel där en ska vara trevlig och skratta åt sexistiska skämt likaså. Även för mig kan det bli för mycket även av den typen av umgänge jag uppfattar om trevligt och givande. I vissa perioder i livet (typ nu) orkar jag med väldigt lite över huvud taget.

De flesta personer har många olika behov. En har behov av såväl social samvaro som vila. Visst ser balansen mellan dessa behov olika ut, men att det skulle finnas en speciell ”personlighetstyp” som ”trivs bäst” ensam eller med andra är ett väldigt endimensionellt sätt att se på vad en människa är. Människor är komplexa varelser och går inte att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag. En person som får mycket social stimulans kanske föredrar ensamhet när hen får välja, en person som ofta är ensam kanske längtar efter social stimulans. Detta handlar inte om att personligheten är annorlunda, utan om olika livssituationer.

Det går lite av en trend i att diagnostisera sig själv. Många vill placera sig själva i ett fack, tala om hur de ”är”. De kanske är introverta, högkänsliga, superempatiska eller något i den stilen. Med detta följer det sedan med ett antal mer eller mindre underbyggda antaganden om vad detta innebär för deras liv. De kanske kommer lyckas bättre i karriären, kanske kommer de att bli missförstådda eller vad vet jag.

Frågan är varför. Vad är syftet med att fokusera på otroligt mycket på sin ”personlighet”. Jag antar att det ger en slags känsla av samvaro. Människor som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem. Många känner sig nog utanför i samhället och vill hitta någon slags källa till det, och där kommer dessa personlighetsdrag lägligt till pass. Sedan är det ju också ofta som så att varje sådant här personlighetsdrag liksom bär på en dold fördel, gör en till en lite bättre människa. Introverta framställdes till exempel som ovanligt intelligenta människor.

När en talar om olika ”personlighetstyper” på det här sättet förhåller en sig alltid till en norm. Normen är i många fall människan som liksom klarar allt det där som samhället vill att vi ska klara. Normen är en person som utan problem glider igenom livet. Frågan är var denna normperson finns. Svaret är nog: ingenstans. Det finns en massa saker ingen människa orkar med, det spelar ingen roll vilken ”personlighetstyp” du har. Alla människor kan bli socialt utmattade, ledsna över småsaker och så vidare, det handlar framförallt om omständigheter och inte om vem du ”är”. Olika människor har olika trösklar i givna situationer, men även detta har ofta sin förklaring i övriga omständigheter i livet och inte i något slags ”jag”.

Jag tror att det är farligt att vi skissar upp den här normen som en människa som faktiskt existerar. Den här människan existerar inte, snarare är det arbetsköparnas våta dröm vi jämför oss med. Människan som klarar allt med ett leende på läpparna. Vilka intressen är det som tjänar på att vi inbillar oss att den här personen faktiskt finns, att det är någon vi bör jämföra oss med? Ja, det är knappast oss själva i alla fall. Det normativa supermänniskoidealet är ett sätt att hålla oss på plats. Skapa ett innanför och ett utanför, skapa illusionen av att det finns en grupp personer som det här samhället liksom är perfekt för, som inte lider av att leva i det. Olika grupper av människor som på olika sätt skiljer sig från detta ideal tvingas hävda sig på andras bekostnad: ”nej, jag passar kanske inte in i den här mallen, men jag är jävligt bra på detta istället”. Det blir en konkurrens mellan olika personlighetstyper, där alla ständigt hävdar att deras egen är den bästa. Där alla ständigt försöker utmärka sig, vara lite speciella, skilja sig från en tänkt mängd.

Hela idén om att det finns ett beständig ”jag”, en hård kärna som är ”du”, är individualistisk. Det handlar om förklaringsmodeller. Hur förklarar en olika händelser i ens liv, olika känslor en känner? Handlar det om att en ”är” på ett visst sätt eller handlar det om vad som sker omkring en. Svaret är såklart lite av båda delarna, men beroende på vilken förklaringsmodell du väljer att fokusera på så avgörs skillnaden mellan individualism och vad som kan ligga till grund för kollektiv handling. Vi lever uppenbarligen i ett samhälle där den individualistiska förklaringsmodellen står högre i kurs, frågan är vad det gör med oss?

Personlighetstester finns i princip överallt, det finns alltid någon ny grej en kan kolla. När vi söker arbeten fokuseras det mycket på just personlighet, och vi tvingas alltid tänka i termer av vilka vi ”är”, våra personligheter, när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb. Vi måste alltid utvärdera oss själva, helt i linje med att det är individen som är roten till allt ont som sker denne. Får du inget jobb? Sök svaret i din personlighet! Ta reda på hur just du ska kunna sälja in dig själv! Det är en slags massindividualisering som pågår.

Faktum är att de flesta människor inte är så jävla speciella. De flesta är inte rasande intelligenta, hypersociala eller oerhört empatiska. Detta är inget problem, de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter. De flesta kommer gå genom livet utan att göra underverk, men de kommer säkert att kunna bidra med något om de får chansen. Problemet är att vi lever i ett samhälle där alla måste vara så jävla speciella hela tiden, något som helt enkelt inte stämmer. Att ständigt tvingas sälja in sig själv, att ständigt tvingas lyfta fram sitt jag, är något som sliter sönder människor. Att ständigt tvingas inta denna bedömande utifrånposition i fråga om sig själv.

Jag förstår att en kan känna en törst efter att förklara saker som händer i ens liv, men jag tror inte att detta snack om ”personligheter” är en lösning. Snarare bör vi titta utanför oss själva, på samhället, på det som tvingar oss att ständigt utvärdera vilka vi ”är”. Svaret är väl egentligen att vi inte ”är” någonting mer än vad vi tillåts bli i det här samhället, och just nu lever vi i ett samhälle som är ruskigt dåligt på att förlåta inte bara det som faktiskt är avvikelser från normen utan även de ”brister” och begränsningar som vi alla går omkring med. Det har inget med ”personlighet” att göra, det handlar främst om att vi lever i ett jävligt hårt och kallt samhälle där ingen människa får finnas till på sina egna villkor.

26 reaktioner till “Personlighetsmyten.”

  1. Primärt introvert & primärt extrovert handlar inte om livssituationer (inte kortvariga, så som jag ser det däremot kan en säga så om en syftar till längre perioder) utan om olika typer av hjärna (givetvis formad & bibehållen av sådan av levernet), därmed inte sagt att en inte kan växla mellan behov beroende på livssituation. Men hos många finns det fortfarande nånting som är primärt & detta någonting är reellt. Nåt jag däremot inte förstår mig på är massa traits som ständigt ska kopplas till ’typerna’ extrovert & introvert, att jag behöver mkt ensamtid är ju inte samma sak som att jag är skygg & socially awkward. Jag har en väloljad käft, är inte blyg & kan sätta fyr på fina fester men jag behöver helt enkelt mycket ensamtid & that’s it.

    Nåt som kan vara intressant är att jag har varit på väldigt få arbetsintervjuer & jag har sökt väldigt lite jobb, så jag känner inte alls att jag har med den där skiten att göra & mina tankar när jag funderar över personlighetstyper är alltså inte befläckade av att olika personligheter ska vara samhället till lags & andra ratas utan jag dissekerar det från en vinkel som rör utveckling & psykologi, umgänge, fritid. Dom olika liv som en lever betyder nog mkt gällande hur en tolkar snacket om personlighetstyper.

    Däremot är jag med dig gällande att det inte finns något beständigt ’jag’, personligheter utvecklas.. om en tillåter det att ske. För sex år sedan scorade jag ’ENTP’ & för något år sedan scorade jag ’INFJ’ men jag vet att jag inte ryms & aldrig har rymts i någon av dessa men det ger en fingervisning precis som ’introvert’ & ’extrovert’ kan ge fingervisningar om vilka behov en har. Om en dejtar någon som är klängig eller blir tjatad på att umgås mer än vad en klarar av med olika människor så är det skönt om en kan säga ”jag är introvert, jag laddar mina batterier i ensamhet & just nu behöver dom laddas” för då blir det för många enklare att ta på det. Säger en bara att en vill vara ifred så vill många tolka det som om en har nåt emot dom men nämner en introvert så kan dom förstå att det är en ens hjärna är funtad. Även om det är NU. Även om det kanske inte var så för sex år sedan eller är så om ytterligare sex.

    1. Det är klart att människor kan ha olika sjukdomar/personlighetsstörningar och så vidare, det jag vänder mig emot är massdiagnostiserandet. Sedan tror jag inte att sjukdomar är frikopplade från det sammanhang en befinner sig i heller, men jag inser att det är viktigt att det finns sätt att beskriva vad som sker.

      1. Mina ”störningar” är biologiska & kommer ej ”försvinna”, men min vardag kan förenklas & jag är helt säker på att min problematik bara är stämplad just som ”problem” pga skitsamhället vi (över)lever i, här finns inte plats för att jag ska anses ”produktiv”, i ett kommunistiskt samhälle är jag övertygad om att ja, jag skulle fortfarande vara ”samma människa” men där skulle ges plats för mina behov, var & en tilldelas plats & space osv efter behov liksom, & jag skulle inte känt samma ångest & samhället skulle inte blivit ett funktionshinder för mig. Nu ses ju jag som den störda, när jag i ett annat samhälle skulle givits en passande plats där jag kunde ”fungera” perfekt & bidragit mer till samhällsuppbyggnaden osv. Nu är det the American Dream som gäller, i dunkade ”alla kan lyckas” oavsett förutsättningar & kapital & vi ska skämmas när vi ber om mer, om så än en bedjan om löneförhöjning när en jobbar mer än genomsnittet & får minimilön.

        1. Alltså saker görs ju till just ”störningar” för att det ställs så höga krav på människor och på likriktning. Menar alltså inte att en inte kan ha ”verkliga” problem med något, men det grundläggande problemet ligger ju i ett samhälle som ställer orimliga krav. Min poäng är att det är problematiskt att alltid rikta blicken inåt och framförallt till vilken grad vi uppmuntras att göra just detta. Idag tycker jag att det finns ett fokus på ”personlighet” som är överdimensionerat och jävligt orimligt, leder t individualisering av problem osv.

    2. Som tur är så finns det nåt som är mkt överenststämmande då en talar om psykiska problem & personlighetstyper & det är att båda bitarna är högst föränderliga. Ingenting behöver vara konstant. Det finns olika sorters personligheter & det finns olika primärbehov extrovet/introvet & det en kan nyttja denna kunskap till är att inte klamra sig fast vid det utan att få en bättre förståelse för vem en är _för nu_ & lättare sträva mot vem en vill vara i framtiden. Detsamma kan en göra med sjukdomsdiagnoser. Dom ger en full bild eller en hint om olika problem & blottlägger dom så att det blir enklare att tillskansa sig verktyg för att arbeta bort problemområden.

      Hoppas att du känner dig frisk i framtiden!

  2. Fan vad bra, och fan vad skönt att du skriver om detta. Jag har mått väldigt dåligt, varit deprimerad i långa perioder på grund av det här, och från början kunde jag varken formulera eller definiera vad det var som gjorde mig så illa. Gick runt ned ett enormt självhat och tyckte att ”jag” inte dög till. Det började när jag började läsa bloggar och i och med det slutade fokusera på min egen tillvaro.

    Nu är jag äldre och klokare, och har framförallt läst på tillräckligt mycket för att komma till samma slutsats som du gör i det här inlägget. Det finns en bild som cirkulerar på internet som säger något i stil med: ”innan du diagnosticerar sig själv med depression, kolla först att det inte är så att du omger dig med rövhål.” Jag tänker att samhället är det stora rövhålet.

  3. Hmmm… Jag upplever det som väldigt svårt att få vara på något sätt avvikande. Alltså, har man inget papper på att man har en diagnos, så förväntas man i alla sammanhang kunna rycka upp sig och vara normal. Och jag kan inte det. Det har ingenting med sociala situationer att göra, utan beror på vem jag ÄR. Däremot blir det ju mer eller mindre ett problem beroende på situationen. Jag är ju inte ett freak när jag får vara för mig själv eller får existera på mina egna villkor. Däremot i kontaktytorna – när människor förväntar sig att jag ska vara som alla andra och jag failar. Och för den som alltid misslyckas med att passa in är det verkligen helt ohjälpsamt med någon som säger ”alla har det svårt, det är inget unikt för dig”. Visst är detta med att ”passa in” eller inte delvis en samhällseffekt, men inte enbart.
    Självklart har en olika behov i olika perioder av livet osv, men jag tror absolut människor i grunden också har olika behov när det gäller tex hur mycket sociala kontakter vi behöver, hur mycket aktivitet/stimulans utifrån vi behöver för att må bra osv. Att analysera sig själv och förstå hur en själv ”är” tror jag är ett sätt att kunna må bättre och skapa ett liv som en mår bra av.

    1. Jag tycker också att det är viktigt att först vad en behöver, problemet för mig är just det särskiljandet som sker i de som har vissa personlighetstyper och de ”normala”.

  4. Jag håller verkligen med dig i din analys.. Jag har visserligen själv tänkt att jag tillhör en higly sensitive personality – personlighetstyp, då jag läst och känt igen mig i hsp-beskrivningen.. Men egentligen är det som du säger – att det är det normala som behöver utvidgas, inte att klassificera minsta avvikelse från ”supermänniskan”. Men med tanke på att det normen ändå är en ständigt högpresterande social trevlig människa, så kan jag ändå förstå behovet av att klassificera sig som en avvikelse om en känner att en passar mer in på en annan beskrivning. Men det är ju helt sjukt som du säger, att människan ska anpassa sig till samhällets norm för hur en ska vara istället för tvärtom. Som att vi inte accepterar att vi är människor typ, vi är ju inga robotar. Det framkommer också i den sk ”mänskliga faktorn” som ju ses som något dumt och dåligt och används i sammanhang där en person exempelvis glöms något eller gjort ett misstag.. Förlåt mig för att jag är en människa och därmed har en ”mänsklig faktor”!!! Rätt sjukt när en tänker på det.. (Förresten, angående robotar, ser du på svts serie ”äkta människor”? rekommenderas. )

    1. Om jag inte har missförstått HSP så handlar det inte enbart om att klassificera en personlighetstyp utan om någonting som kan ta sig väldigt fysiska uttryck i & med lite särskilda neurostigar? Att det inte behöver handla om att vara emotionell känslig enbart (eller ens, en kan vara HSP utan att vara ’neurotisk’) dvs. att en kan vara känslig för ljud, ljus & dofter samt reagera starkt på många ämnen som en inmundigar & då är det bra att en kan tala om att en tillhör denne ’typ’ eftersom ex. läkare kan få en bättre förståelse för hur en bör medicineras. Jag hade fått mkt bättre läkarvård om jag bättre hade kunnat förklara mig som olika ’typer’, ist. har jag blivit konstant övermedicinerad (när jag väl har ätit mediciner) för att ingen verkar känna till HSP (om det nu är min ’typ’, jag är iaf känslig för just ljud, ljus, dofter & mkt av det jag stoppar i mig).

      Eg. är det väl inte det normala som behöver utvidgas utan det bör inneha neutral värdering. Onormalt är inte automatiskt dåligt & normalt är inte automatiskt bra.

  5. Vad intressant! Precis så kände jag när jag fyllde i ett frågeformulär hos psykologen, och det fanns inget alternativ som stämde. Det kunde t.ex. vara en fråga som: ”Känner du dig bekväm i sociala situationer?” med alternativen: Stämmer nu/ när jag var barn/ både nu och när du var barn/ aldrig stämt. Jag ville helst skriva ”det kan stämma ibland, beror på situation och umgänge”, men något sådant alternativ fanns inte! Och jag var tvungen att välja ett alternativ…

    1. Det korrekta sättet att bevara den typen av frågor i ett personlighetstest är helt enkelt det alternativ som ligger närmast dig JUST NU och hur det oftast brukar vara för dig. Inget test kan ju såklart fånga upp komplexiteten i en människas personlighet, och det gör de heller inte anspråk på. Psykologer som oftast arbetar med dessa är väl insatta i att personlighetstester är trubbiga instrument. Däremot används dessa tester alltmer av andra yrkeskategorier som ju inte har en lika gedigen kunskapgrund att stå på. Jag tror risken finns då att det läses in för mycket i testresultaten.

      1. Ja tyckte att frågan var på tok för trubbig. Jag kan inte svara på om jag är bekväm med sociala situationer genom att välja mellan de alternativen. Det blir helt och hållet fel. Ska jag ska ta det som oftast stämmer blir det också missvisande. För det beror ju på vilka personer jag oftast umgåtts med på sista tiden. Om jag oftast umgåtts med dem jag trivs med, eller med folk jag känner mig obekväm med, det är situationsbundet. Ett högst missvisande test helt enkelt.

  6. Det finns en ”situationistisk” forskningstradition inom psykologi som försvarar idéer som delvis liknar det du argumenterar för, att skillnader i situation är viktigare än skillnader i fast karaktär när det gäller att förklara variationer i mänskligt beteende. Filosofen John Doris har skrivit en del om de tankegångarna och deras konsekvenser för bl.a. moralfilosofi

  7. Intressant! Även om jag inte riktigt håller med om att det inte skulle finnas några grundläggande personlighetsdrag utan att allt endast beror på situation. Ibland (obs i vissa syften) kan det finnas en vinst i att utforska vad människans personlighet skulle kunna vara (vad är bestående hos en männsika?) och undersöka skillnader mellan olika individer. Å andra sidan tror jag verkligen att det är viktigt att se samspelet mellan individ och samhälle och jag tror att många skulle må bättre av att lyfta fokus från sig själva och ifrågasätta de sjuka krav som samhället ställer.

    Har du sett Kobras program om testhetsen?
    http://www.svtplay.se/video/1534334/del-3-av-12-hur-bra-ar-testet-kobra-granskar

  8. Åhh bästa Fanny, detta var så himla bra, du sätter ofta ord på mina känslor. Det jag själv inte kan formulera men känner så starkt. Tack för det!

  9. Ingen givande kommentar kanske men jag måste säga att detta inlägg var helt briljant. Tack! Du skriver vad jag oformulerat tänker.

  10. Men handlar det verkligen om individualism? Nu är jag verkligen ingen expert på detta ämne, och detta är bara mina tankar som dök upp när jag läste ditt inlägg. Men jag tänker att det handlar mer om att hitta en gemenskap när man känner sig ensam. Även om ”diagnosen” handlar om jaget så handlar den ju också om att det finns SÅ många andra som är som du. Visst handlar det om någon typ av självintresse, men också om gruppintressen.

    Jag kan tänka att just den här introvert-trenden kom som en motreaktion på ett samhälle där man måste vara utåtriktad för att kunna ta sig fram. Nu när alla ska bli entreprenörer måste också alla kunna mingla, berätta om sig själva och sina fördelar och sälja in sig själv. Jag har aldrig känt att något sådant passar mig. Därför kan jag tycka att en motreaktion på detta är ganska naturligt.

    1. Jag förstår absolut syftet med introvertgrejen och vilket behov det fyller, men jag tycker ändå att det är problematiskt. Jag vänder mig emot att det finns en viss personlighetstyp som inte passar i detta samhälle, jag skulle säga att det stora flertalet inte passar in.

  11. Hej!
    Jag har hittat din blogg ganska nyligen och vill bara säga att jag tycker att du är fantastisk Fanny! Så klok och välformulerad. Detta inlägg gillade jag lite extra dessutom.
    Allt gott till dig!

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *