Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.
Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.
Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.
Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.
Jag har funderat på det här också, och det känns så märkligt att det är just ”bimboidealet” som ofta hamnar i centrum under diskussioner kring skönhetsoperationer, smink och annan modifiering av det egna utseendet för att bli ”snygg” och ”sexig”. Personligen känner jag att det liksom inte är den typen av ”extrema” ingrepp som är det som i första hand bör diskuteras och ifrågasättas, utan allt det där lilla, smygande, nästan obemärkta. Som normaliseras eftersom det ju inte är något konstigt med att vilja känna sig ”fin och fräsch”.
Eh… jag hade tänkt fortsätta med värsta utläggningen här, men inser till mitt stora förtret att jag är alldeles för trött och mosig i huvudet och förmodligen inte kommer att skriva något av värde ändå. Nåja, jag kanske återvänder och fortsätter tankeverksamheten. Hur som helst: tack för ett bra inlägg!
Precis som du anser jag att det ar normaliserandet som ar det farliga. Att vissa har extrema ideal som de ar villiga att operera sig for att na upp till ar inte ett samhallsproblem pa samma satt som att mallen for ett ”okej” utseende standigt forsnavas.
Det är sjukt att kvinnor förväntas lägga ner tusentals kr på att se ”naturliga” ut (som enligt idealet är smal, hårlös, perfekt hy, noll celluliter osv), men de som anstränger sig för uppenbart, typ de som opererar sig eller ser ”för” sexiga ut får kritik för det. Jag tycker att man ska kritisera det sjuka kvinnoidealet och inte de tjejer som anstränger sig genom t.ex. operationer. Kvinnor som inte ser ”perfekta” ut kritiseras t.ex. för att de är för tjocka eller har för små bröst etc, men också om de uppenbart bantar eller opererar sig för då är de helt plötsligt inte ”naturliga” längre utan ”dåliga förebilder”. Det går liksom inte att göra rätt. Det är företag som profiterar på att uppmuntra kvinnors dåliga självkänsla som är dåliga förebilder!.
Ja, allt handlar ju om att vara i mitten, att vara lagom och behaga. Fruktansvärt ideal.