Av alla inlägg jag skriver är det nog inget som väcker så mycket reaktioner som de om kvinnoförtryck som äger rum i heterorelationer. De flesta reaktioner är positiva, många kvinnor (och en del män) skriver om hur de känner igen sin egen och andras situation i det jag skriver, att jag satt ord på deras känslor och upplevelser och att de känner sig stärkta. Det var precis så jag kände första gången jag läste om detta, att allting liksom fick sin förklaring och att jag kunde sluta känna skuld och skam och istället kunde jobba på att göra något åt min situation. Det var otroligt stärkande och befriande.
Men det väcker såklart upprördhet också, som all emancipation gör. Personer som blir heligt förbannade över att jag vågar ifrågasätta det vackraste, alltså tvåsamheten, och att jag dessutom vågar hävda att den är förtryckande! Och inte bara det, jag hävdar dessutom att det främst är män som förtrycker kvinnor. Alla stackars karlar känner sig utpekade som förtryckare av den person de ~*älskar mest*~ och blir förbannade. ”Men vafalls, jag älskar ju kvinnor och speciellt min flickvän”, tänker de kanske. Fan vet jag. Faktum är att de genom sin förnekelse bidrar än mer till kvinnoförtrycket. Jag lider med de kvinnor som ingår i relationer med de här personerna, och hoppas att de någon dag lyckas bryta sig ur sina bojor. Se här för lite heterosexuell vrede som väcktes av en tweet om att kvinnor i högre grad borde dumpa sina män:
Jag tror absolut att det går att nå jämställda, eller i alla fall marginellt förtryckande, relationer. Men för att kunna göra detta måste en först se förtrycket. De mest jämställda par jag vet är inte de som blundar för förtrycket, utan de som ser det och försöker bekämpa det. Gör en inte det blir det väldigt svårt att ta sig ur. Du kan ju liksom inte lösa ett problem du inte känner till eller erkänner.
Ofta talas det om ”ansvar” när en talar om strukturer. Typ: ”men har inte kvinnan ansvar för att inte ingå i sådana relationer”. Så är det absolut (även om jag ogillar termen ansvar i sammanhanget), det är bara det att för att kunna ta detta ansvar måste en först känna till förtrycket. Det går inte att ta personlig ansvar om en inte vet hur eller för vad. Det är inte som att jag sitter passiv sedan jag fått lära mig detta och ba tänker ”allt är ändå patriarkatets fel”, utan jag jobbar aktivt för jämställdhet i min vardag och såklart med upplysning här. Att identifiera ursprunget till olika fenomen är inte detsamma som att förneka sitt ansvar att förändra dem.
Ofta när jag uppmuntrar kvinnor att ta eget ansvar för sin underordning och dumpa sina pojkvänner så blir folk ännu mer upprörda. Hur ska ni ha det? Antingen ska en ta ansvar för att inte ingå i förtryckande relationer eller inte, och i det första fallet så är det tyvärr ofta nödvändigt att göra slut på fanskapet. Det är så personligt ansvar tas. Ni får bestämma er, ska vi ta personligt ansvar eller är det viktigare att vi klamrar oss fast vid förtryckande partners?
Men jag fattar inte. Nu känner jag mig dum, men jag fattar inte vad hen blir så arg på. Du skriver ju inte ”Alla kvinnor i heteroförhållanden bör dumpa sina män innan de blir mördade av dem” eller något sådant, du skriver om analys utifrån din egen, och många andras, vardag, om hur du själv kände och hur många andra förklarar att de känner, och varför så många är ledsna i sina relationer. Varför blir hen så arg? Hen tycker ju att det är alldeles jättebra att göra slut om man inte trivs, så vad är problemet med att försöka sätta ord på situationen du inte trivdes i? Jag fattar verkligen inte. Får man bara göra slut om man inte pratar om varför, eller vad är tanken?
// Förvirrad
Problemet är väl att jag ser det ur ett strukturellt perspektiv samt könsperspektiv. Men ja, tycker också att upprördheten är fascinerande.
Att lämna denn klassiska, heterosexuella samborelationen som jag levde i för några år sedan är det absolut bästa jag gjort. Aldrig igen!
Att lämna en relation gör man av individuella skäl och inte på grund av någon strukturell analys man tror sig ha gjort.
Så kanske det har varit för dig, för andra är det annorlunda. Men nu har du börjat bli så himla otrevlig och okonstruktiv så nu tror jag att jag lägger till dig på min blocklista.
Eh… vad vet du om det? Kan du tala för alla, eller? Bitch, please.
(Var alltså riktat till ”Wigwag”)
Personens ”argumentation” faller ju på sin egen orimlighet då hen kallar kvinnliga meningsmotståndare för ”sugga”, vilket är ett av många bevis på att feminismen behövs. Fyfan vilken osmaklig, låg jävel. Förvisso läser en en del skit på twitter och borde vara luttrad men detta var verkligen obehagligt.
Alltså denna människa var ju bara helt otrolig. Det blir ju liksom humoristiskt när någon först skriver otaliga tweets om ”borderlinebitches” med mera och sedan känna sig tvungen att utbrista att hen älskar kvinnor och DET MÅSTE MAN VÄL FÅ GÖRA????
Älskar förövrigt också hens faschination med att du kritiserar tvåsamhet på TWITTER! Twitter liksom! Fristaden från kritik av all form! Aja, det blev morgonhumor för mig iallafall. Fast det ju är sorgligt egentligen.