Svar på frågor.

Svar på några frågor!

Frågor angående barnfödarstrejk utifrån vad du tidigare skrivit om det politiska beslutet att inte skaffa barn:
Hur ser du på barnafödande inom lesbiska relationer? Tror du att de negativa konsekvenserna (med avseende på patriarkatets effekter för barnfödande personer) minskar om två icke-män skaffar barn tillsammans, eller blir de politiska konsekvenserna samma?

Jag anser inte att det på samma sätt upprätthåller patriarkatet och jag tror inte att det leder till samma ojämlikhet som inom en heterorelation, men jag tror fortfarande att förutsättningarna för att vara en rimlig förälder i detta samhälle är väldigt begränsade. Jag tror att det är väldigt lätt att hamna i traditionella roller även som lesbiskt par som skaffar barn tillsammans, och problemet med att en blir ekonomiskt och juridiskt bunden kvarstår ju. Sedan tror jag absolut att det är ett föredra, men det är ingenting jag skulle utsätta mig för.

Det eventuella barn som ett lesbiskt par skulle ha är fortfarande ett barn inom ramarna för patriarkatet, och detta barn kommer också att ”bidra” till samhället genom att växa upp till en arbetande individ. Samhället bryr sig inte så mycket om huruvida ett barn har lesbiska föräldrar eller inte, det kommer ändå att ingå i systemet. Jag tror att om kvinnor inte reproducerar på de villkor som råder idag så kommer förändringar helt enkelt vara tvungna att äga rum.

För föräldrarna och barnet kan det dock vara bättre att vara i lesbisk relation, eftersom en då slipper fäders våld och förtryck mot både kvinna och barn.

Hur tänker du om genus, alltså kön är social konstruktion? Jag har funderat en massor på detta. Jag identifierar mig som ingen kön. Jag är ”tekniskt” en kvinna, men jag förknippar inga speciella mönster eller känslor till mitt kön. Jag ser kvinnliga saker som falska konstruktioner. Jag dömer inte ut transpersoner som identifierar sig med ett kön, jag vill bara förstå. Det man hör är nog är att vissa transpersoner säger att; jag visste att jag var t ex en tjej när jag var fem och ville sminka mig. Min egna upplevelse som femårig är könlöst och jag förknippar inte smink och kläder som min vilja att vara en kvinna. Jag undrar hur du tänker lite omkring detta? Eller om någon som faktiskt är trans kan svara. Hur identifierar man sig själv? Alltså inte samhället uppfattning.

Jag tror över huvud taget inte på konceptet ”könsidentitet”, och ser trans som en fråga om att vara obekväm i sin kropp och vilja ändra den, alltså transitionera. Att vara trans är inte en identitet utan en politisk position, precis som att vara kvinna eller man. En person som transitionerar är trans, för den har en transkropp. Det är lika mycket en fråga om hur samhället tolkar och bemöter kroppar som till exempel könsdiskriminering är. Transpersoner utsätts för förtryck för att deras kroppar inte passar in i könsbinären, och detta hotar patriarkatet.

Jag tänker att i detta samhälle som är strukturerat kring binära kön så har alla människor ett krav på sig att leva upp till ”sitt” kön för att bli bekräftade som fullständiga människor, vilket vi går utifrån olika positioner. Detta gäller såväl cis- som transpersoner. Jag tänker mig att många transpersoner känner sig tvungna att lyfta fram den typen av erfarenheter för att legitimera sig själva och göra sig begripliga i patriarkatet. En måste helt enkelt förklara sig på patriarkatets premisser. Idén om ”könsidenitet” tänker jag är ett sätt att göra detta; så länge en bevarar idén om att det finns binära kön så kan patriarkatet ”acceptera” avvikelser från den patriarkala normen.

Jag tror absolut att människor, såväl cis- som transpersoner, upplever könsidenitet som någonting reellt. Det betyder inte att det faktiskt är det. Vi tolkar ju våra upplevelser inom ramarna för patriarkatet, med patriarkalt språk. Jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle hade vi säkert haft vissa upplevelser som vi idag kallar könsidentitet, men benämnt det på ett annat sätt.

Hur ser du på att Taylor Swift blir kritiserad för att sjunga om hennes ex medans killar som Ed Sheeran och Bruno Mars blir hyllade ?

Jag har ingen koll på detaljer i fallet, men jag tror att det generellt finns ett tabu för kvinnor att avslöja mäns privatliv som inte fungerar åt motsatt håll. Män får gärna tala om sina relationer med kvinnor, men kvinnor får inte tala om sina relationer med män.

Vilka politiska frågor förutom feminism brinner du för?

Egendomsfrågan. Det vill säga kampen för ett samhälle där privategendomen avskaffas och vi äger produktionsmedlen tillsammans. Extremt taggad på detta!

Apropå det här med relationer med män, anser du att det går att ”bara vara vänner” med män? Jag har försökt många gånger men för det mesta slutar det med att de gör romantiska närmanden och när jag inte vill så är vår vänskap inte så intressant längre. Och i de fall när det har funkat någorlunda att vara vänner ändå så har jag måstat ge en förklaring typ ”nej, jag är lesbisk” eller ”det finns en annan” eller liknande och mannen i fråga har inte bara kunnat acceptera ett nej med enbart grunden att jag inte vill.

Dock känns det synd att det inte ska gå vara vän med män, jag upplever att jag ändå kan få ut något av relationen innan det blir fråga om romantiska närmanden, och att jag kan uppnå ungefär (inte riktigt men någorlunda) samma vänskap som med kvinnor.

Vad tänker du om konceptet vän med män?

Det kanske går att vara ”bara vänner” med män utan att de gör romantiska närmanden, men ett problem med detta är att även vänskapsrelationer med män är exploaterande. Jag har haft manliga vänner som inte gjort romantiska närmanden, men det har i slutänden varit ganska ovärt ändå. Jag tänker att relationer med män, vänskap eller kärlek, är exploaterande och att en som kvinna gör bäst i att undvika sådana i den utsträckning det går. I bästa fall är det skittråkigt och det är ju inte heller så jävla fett.

Känner igen mig mycket i det du skriver om heterorelationer – den ojämna maktbalansen, det emotionella beroendet, att ansvara för det känslomässiga arbetet i relationen och så vidare. Jag känner mig tvingad att alltid vara vaksam och liksom ”på tårna”, redo för att gå till attack, i mina relationer med män (jag är en kvinna), och känner mig också ofta utnyttjad och förminskad i varierande grad. Men funderar på mycket på hur en identifierar ett faktiskt patriarkalt förtryck i en relation, var gränserna går och så vidare. Vad är beteende som ligger på en individnivå, och vad är del av en större patriarkal struktur? Är väldigt osäker på mina gränser när det kommer till män i relationer. Är liksom många beteenden jag skulle tycka var okej från vänner, men som jag reagerar på när det kommer från en man jag har någon typ av ”kärleksrelation” med. Jag vill ändå (än så länge) ha relationer med män, men det känns – precis som du ju säger – som en omöjlighet att inte känna som förtryckt i en heterorelation. Har du några ytterligare tankar på hur en identifierar ett eventuellt emotionellt förtryck som inte är så tydligt?

Det som har varit mest till hjälp för mig i detta är nog Holmbergs Det kallas kärlek, där hon tar upp en massa olika aspekter av detta. Att ta sig själv och sina egna känslor på allvar är viktigt, ofta märker en när en blivit sårad eller kränkt men inser inte vad det handlar om. Ofta tror jag att en märker mer än vad en vill erkänna, helt enkelt.

4 reaktioner till “Svar på frågor.”

  1. Hej, jag tror på att kön är socialt skapat och att det inte finns någon inneboende essens pga kön. Min partner påpekar då ofta att ”vadå tror, det är vetenskapligt bevisat att män o kvinnor har olika hormoner, dna osv som skiljer dem åt så kön är inte 100% socialt”. Jag menar att dessa faktorer inte påverkar hur en är. Men vet aldrig riktigt hur jag ska försöka svara. Hur tänker du kring detta?

    1. Människor har såklart olika kroppar och det få konsekvenser, men att kön skulle vara den viktiga skiljelinjen och att det skulle vara binärt finns det inget som säger. Det är ju könsbinären som är socialt konstruerad, inte våra kroppar.

  2. Hej!
    Tack för oerhört intressant läsning!
    Jag har ett tag funderat över om en kan kalla sig bisexuell samtidigt som en väljer att tolka sin omgivning som ickebinär. Finns det något annat sätt att definiera för en person som inte ser till kön alls?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *