Tacksamhet och uppskattning i relationer.

En grej som jag ser så himla ofta är kvinnor som hyllar sina manliga partners för det ena och det andra. Typ han är så snäll och bra och hjälper till hemma och uppvaktar mig och så vidare.

En sak en inte ser lika ofta är män som hyllar sina flickvänner. Det är till och med ganska ovanligt, skulle jag säga. Jag ser sällan en man som tycker hans flickvän är ”världens finaste” för att hon fixat en trevlig middag, även om detta enligt statistiken borde vara en ganska mycket vanligare företeelse.

Jag tänker på förväntningar i relationer. Som kvinna ska en inte förvänta sig att en man ska kunna leverera. Att ha för höga krav på en man, vilket i princip är att ha några krav alls, anses inte särskilt ”fint”. Om killen är ”snäll”, alltså inte skadar en aktivt alltför ofta, så är det nog att vara tacksam för.

I de relationer jag har haft har jag i regel gett en uppsjö av bekräftelse men fått väldigt lite tillbaka. Framförallt i en av mina relationer var spontan bekräftelse något jag i princip aldrig fick. Jag var alltid tvungen att aktivt efterfråga bekräftelse. Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

belönamän

Jag tänker att det är lite av en försvarsmekanism för kvinnor att alltid hylla sin partner. Genom att liksom definiera honom som överlägsen så berättigar en underordningen, den framstår som naturlig och korrekt. Jag tänker mig att detta skulle kunna framstå som bättre än att försöka förändra strukturerna i relationen helt enkelt eftersom strukturerna är väldigt svåra om inte omöjliga att förändra. Bättre att internalisera ordningen och berättiga den för sig själv än att stånga huvudet i väggen och gång på gång bli besviken, samt få det svart på vitt att han inte är intresserad av att jobba för jämställdhet i relationen.

När jag slutade berättiga min partners beteende och började se hur han överordnade sig mig så försökte jag förändra relationen, men upptäckte till min besvikelse att han inte kunde eller ville göra den ansträngningen för mig, trots att jag klargjorde att det var väldigt viktigt för mig. Min underordning blev tydlig för mig, och det var väldigt väldigt smärtsamt att se att han inte gjorde något för att förändra det som uppenbarligen skadade mig djupt, trots att han sade att han älskade mig. Den smärta som jag innan internaliserat och gömt undan i självhat blev nu klar och skarp. Det var svårt att hantera, och den enda vägen ut och situationen var att lämna relationen bakom sig.

Men jag tror ändå att det är viktigt att sluta höja sin manliga partner till skyarna hela tiden, jag ser det som en form av internaliserat kvinnohat. Genom att höja honom för saker som är het normala att göra i relationer, typ visa kärlek och omtanke, anstränga sig för att göra det trevligt då och då och liknande, så förstärker en bilden av att en borde vara tacksam för att någon som en är i en relation med ger en detta.

Att uppskatta sin partner är en sak, att vara tacksam och hylla till skyarna en annan.

8 reaktioner till “Tacksamhet och uppskattning i relationer.”

  1. Gud, jag levde i nån absurd värld i min förra relation, jag var helt övertygad om att min pojkvän var fantastisk och bäst. Och ja, jämfört med andra män så var han bättre på flera sätt, men han var också otroligt jävla rövkass. Att vara bra i jämförelse med män säger inte särskilt mycket 😀

    1. Hahahaha JA!!! Igenkänning på denna, trodde också att min pojkvän var bäst och snällast (fast han var ju dum i huvudet). Vet inte om jag ska gråta eller skratta dock. Skrattar nog. Och gråter lite, lika bra.

  2. Alltså detta: Han kunde inte ens fråga mig rätt ut om jag ville följa med på en fest (för han var rädd att jag ”skulle känna mig pressad” lol) och hintade istället om det tills jag frågade om jag var medbjuden. Han satte mig alltid i underläge.

    Så mkt igenkänning på det. Blir så jävla arg. Om du nu ska vara hemsk mot mig så kan du ju iaf låta bli att ljuga typ.

  3. Igenkänning från tidigare förhållanden! Jag tänker aldrig igen vara tacksam för att nån vill ha mig / vara med mig. Att hitta en man som uppskattar en är svårt.

  4. Alltså.. din texter!! 😀
    Tänk om du skulle samla alla dina texter och göra en bok?? skulle definitivt köpa!! 😀

  5. Men hur märker man om det är obalans i förhållandet?? Ibland, eller rätt ofta på senare tid, kan jag gå runt och undra en hel dag om han har tröttnat, inte tänker på mig lika mkt som jag tänker på honom, om han försöker spela svår/spel trots att vår relation är way beyond that (enligt mig). Men sen ses vi och han är precis lika glad som vanligt och jag tror att hans off-mode är bara påhittat av mig? (iofs ibland är han off irl också). Att snubbar bara inte *tänker* lika mkt på sin partner som en själv gör. Men det är ju bullshit. Kanske bara är så att personen inte är lika intresserad som jag är. eller inte förstår att det krävs bekräftelse och uppskattning i ett förhållande från båda hållen. Hjälp… Mvh änglig.

Lämna ett svar till eff Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *