Etikett: företag

Relationer är inte företag.

Angående detta inlägg om att vissa män eventuellt låtsas som om de inte förstår när de i själva verket bara är för ointresserade eller lata så har det dykt upp en diskussion om vem som har ansvaret vid kommunikation. Det som anförs är att det är den som vill kommunicera, alltså i det här fallet kvinnan, som har ansvar för att budskapet går fram.

Det bästa rådet jag fått är att det är ditt ansvar som kommunikatör att se till att den du kommunicerar med förstått. Detta har hjälpt mig en hel del, både privat och på jobbet

Nå, det är klart att man om man försöker säga något får försöka göra sig begriplig och se upp för eventuella missförstånd. Det är dock verkligen så att vissa personer aktivt försvårar kommunikation. Som detta exempel Marielle tog upp:

Håller med. Själv har jag fått höra ”Jag kan inte läsa tankar!” då jag påpekade att jag aldrig fick kramar då jag var ledsen. Om nån inte har grav autism bör ju den personen förstå att någon som gråter i fosterställning kanske vill ha en kram av sin pojkvän.

Jag har själv varit med om en liknande situation vilket var en otroligt obehaglig upplevelse. Det är en helt annan situation än till exempel på jobbet, eftersom man i en relation bör ha ett ömsesidigt intresse av den andras väl och ve. Om man hyser ett sådant intresse för en person så bör man anstränga sig för att uppfatta hens sinnesstämningar och behov, det tycker jag inte är för mycket begärt.

Visst finns det personer som aktivt försvårar förståelsen för sig själva och sina behov i relationer. Faktum är dock att det även finns personer som ser relationer som något slags kontrakt där man inte vill göra mer än nödvändigt. Jag hävdar att detta är fallet med en person som inte tröstar sin partner om hen gråter bara för att hen inte sagt något. Visst kan det vara så att man vill vara ifred, men jag tror att alla som varit i den situationen själva vet att det smärtar mycket att bli ignorerad av någon man tror sig kunna räkna med. Om man vill var ensam kan man säga det när trösten kommer, men att behöva be om tröst av någon som borde ge den spontant är oroligt förnedrande, nästintill ogörbart.

Problemet är inte att ”kommunikationen” brister, problemet är att den som ser på utan att komma till undsättning uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad för att ens kolla läget. Det är inte en fråga om något ”missförstånd” utan om en ovilja att över huvud taget anstränga sig och ta reda på något. Jag ser det som en självklarhet att man intresserar sig för personer man tycker om, även om de inte alltid är glasklara i sin kommunikation.

Att se på kommunikationen i ett förhållande på samma sätt som på en arbetsplats när man till exempel delegerar uppgifter tycker jag är mycket märkligt. Vem vill sköta sina mellanmänskliga relationer som ett företag? Relationer handlar om att bry sig, om att visa kärlek och omtanke. Det låter sig inte göras om du alltid försöker göra minsta möjliga, om du aldrig visar omtanke och kärlek om ingen uttryckligen frågat efter den.

Företag tjänar pengar på att skapa könsskillnader.

Lisa har skrivit om konsumentansvar och företagsansvar, och landar i slutsatsen att det är konsumenterna som ansvarar för vilka produkter som finns på marknaden eftersom vi ”uppenbarligen köper skiten”. Detta är ganska vanligt när man själv kritiserar konsumtionssamhället eller företag, man får höra att allt detta egentligen stammar ur konsumenternas efterfrågan. Om efterfrågan inte funnits hade inte företagen heller gjort det, resonerar man.

Tanken verkar vara att det är tillverkarnas fel att vi har olika färg på kläderna, eller att det är tillverkarnas fel att vi vill kunna bli slanka och lyckliga av bara tre minuter om dan. Jag ser det snarare som att vi människor vill handla bikinis till våra tvååringar, så därför säljer tillverkare bikinis till tvååringar.

Det är såklart sant att det företag som tillverkar en produkt ingen efterfrågar inte kommer att bli långlivat. Däremot tror jag absolut inte på den idé som vissa har om att efterfrågan efter diverse produkter liksom är konstant, att den finns inuti oss till någon kommer på att tillverka dem. I så fall vore ju inte reklam nödvändigt, framförallt inte i den utsträckning vi har det nu.

Företag vill skapa behov hos människor. Ett sätt att göra detta på är att göra en produkts användningsområde mindre än vad det skulle kunna vara genom att få det att verka exklusivt för olika grupper. Ett typiskt sådant exempel är tjej- och killkläder för barn. Även om barn inte har börjat se tillräckligt olika ut fysiskt för att olika skärningar och så vidare ska behövas så skapar man artificiella skillnader genom att könskoda kläderna. Detta leder såklart till att användningsområdet begränsas, du kan till exempel inte låta den rosa tröjan gå i arv från din dotter till din son utan måste köpa en ny istället. Vem tjänar på detta, om inte tillverkaren.

Samma sak gäller för mans- och kvinnorakhyvlar. Det är ju fan ingen större skillnad egentligen, och det finns inte heller något behov av en särskild kvinnorakhyvel. Ändå skapas den, vilket i sin tur skapar en känsla av att mansrakhyveln är fel. Plötsligt måste ett hushåll med en man och en kvinna äga två rakhyvelsskaft istället för ett. Det är helt enkelt ett mycket smart sätt att öka folks efterfrågan på.

Företag tjänar pengar på att uppväcka behov hos människor. Att då säga att det är människorna som ska sluta med att ha dessa behov tror jag är att börja i fel ände. Jag tror inte att vi har dessa behov naturligt, utan att de är skapade av företag som tjänar stora pengar på dem.

Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

När man kritiserar bristen på miljövänlighet bland företag så brukar det alltid komma någon och säga att man ska sluta gnälla och istället själv börja producera bilder eller telefoner eller vad det nu är på ett miljövänligt sätt. Eller så säger de att vi lever i en marknadsekonomi och att jag faktiskt kan välja att inte konsumera dessa företags produkter. Poängen är att man ska ”sluta gnälla” på andra företag och istället starta ett eget och göra sitt, allt enligt iden att det är upp till varje enskild individ att ta sitt ansvar för miljön som konsument på en fri marknad, varken mer eller mindre.

Men när jag talar om miljöproblematik så talar jag om ett strukturellt problem i rådande ekonomiska system, nämligen det att det är lönsamt för företag att både agera oetiskt och ibland till och med bryta mot lagen, och att det dessutom kan vara mer lönsamt för människor i maktpositioner att fatta beslut som gör att detta kan fortgå, eller se mellan fingrarna på företags lagöverträdelser.

Det intressanta med detta resonemang när det kommer från liberalt håll är att samma personer brukar vilja hävda att den fria marknaden är bäst på att lösa miljöproblemen. Man hävdar detta, men när någon påpekar att den fria marknaden inte lyckats fixa miljöproblemen så är det plötsligt den personens individuella ansvar att fixa denna dysfunktion genom att själv agera såsom alla andra borde agera, och liksom bara hoppas på att ens konsumentengagemang smittar av sig.

Det är dock ganska naivt att tro att miljöproblemen kommer kunna lösas såhär. Jag tror på konsumentmakt i vissa avseenden, som när det gäller barnkläder och leksaker ur ett genusperspektiv. Anledningen till att det kan fungera där är att det där är själva slutprodukten, alltså det konsumenten får i handen och kan se, som är det man protesterar mot. Att vara en medveten konsument uppfyller då ens egna intressen. Jag tror också att det kan fungera i små och väldigt inriktade insatser, som typ mot ett specifikt företag eller land under en begränsad tid. Däremot tror jag inte att det kommer fungera för att styra marknaden i en mer miljövänlig riktning helt enkelt för att det är på tok för svårt för en enskild konsument att hålla koll på.

Det görs ju försök till att styra sånt här med hjälp av miljömärkningar och liknande, och det tycker jag är bra. Men jag tror även att det behövs lagliga regleringar, såsom miljöskatt, för att det ska fungera optimalt. Med en miljöskatt så har du fortfarande en marknadsekonomi men du inför ett incitament för företag att agera miljövänligt. Så länge det är billigare att skita i miljön så kommer företag att göra det, och så länge deras produkter är billigare så kommer människor att köpa dem. Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

Att skylla ett systemfel på omoraliska människor.

Det finns en viss typ av liberaler som brukar klaga på giriga och korkade företag, investerare och andra marknadsaktörer när marknaden inte gör det liberaler önskar att marknaden ska göra, alltså tjäna samhällets bästa. När kapitalismen krisar så leder det sällan till någon djupare systemkritik utan tenderar att stanna vid att enskilda personer och företag gjorde dumma saker. Ett utmärkt exempel är ju Anders Borgs bankbråk.

Genom att fördöma ett visst handlande som principiellt fel och oförenligt med liberala principer och moral så svär man sig fri från politiskt ansvar. ”Jag har ju sagt att jag ogillar detta” kan man säga och därmed ignorera den där biten med att man överlag är för ett system där oegentligheter som dessa kan gro. Man förlorar sig i någon slags barnslig dröm om en fri men ändå god kapitalism. Drömma kan man väl göra, men när en finansminister förlorar sig i sådana här visioner om rätt och fel så blir det ju bara efterblivet.

Jag tänker mig att denna idé går hand i hand med iden om ”den osynliga handen”, det vill säga att marknaden alltid reglerar sig själv utefter vad folk ”vill ha” och om människor vill ha saker såsom schyssta arbetsvillkor för de som producerar varor så kommer det automatiskt att bli så efter ett tag. Tänk om det ändå vore så väl! Tyvärr har det visat sig fungera ganska dåligt och framförallt vara sjukt ineffektivt. När man väl står i affären så väljer man oftast det som är billigast eller godast, inte det som är bäst för miljön eller andra människor. Det är ingen jag läger någon värdering i men det är så det är och därför måste arbetet för en bättre värld ske utanför konsumentmaktens inflytande över företagen.

Moraliskt ansvar som företagen tar på sig frivilligt kan och bör utkrävas, men förändringen måste framförallt ske genom statliga påbud och regleringar. Om företag kan tjäna på att sabba miljön, behandla arbetskraft som skit och betala löjligt låga löner så kommer det att ske. Jag menar inte att företagen inte kan handla moraliskt, det finns såklart gott om företag som gör det, men det kommer alltid att finnas de som skiter i det också. Konsumenter kommer aldrig bli tillräckligt medvetna om eller intresserade av miljö, mänskliga rättigheter och så vidare för att alla företag ska agera enligt dessa principer helt utan andra påtryckningar.

Jag hatar när folk frånskriver företag ansvar för att ”de är företag” och agerar primärt i vinstsyfte men rent praktiskt så inser jag att ansvarsutkrävande från konsumenter och intresseorganisationer aldrig kan vara tillräckligt. Vad som krävs är tvång, rätt och slätt. Allmänt ställningstagande för vad man tycker är rätt och fel kan kanske duga som någon slags personlig kompass, men har väldigt lite bäring på den politiska verkligheten.

Tack men nej tack.

Åh. Jag känner att jag är på gång nu. Idag har jag nämligen fått mitt första mejl från ett tiggföretag som vill att jag ska göra reklam för deras produkt. Med ersättningen 300 riksdaler så skulle jag alltså länka deras hemsida. Det var ett reseföretag, alltså absolut ingenting som relaterar till innehållet i denna blogg.

Nåja. Jag har inget emot att annonsera här men absolut inte genom köpta länkar och absolut inte till en ersättning på 300 kronor. Det är fan ett skämmigt lågt anbud för att sänka min trovärdighet men ett köpt inlägg. Så alltså, tack men nej tack.

Erbjudanden om att gå på teater, föreläsningar, vernissager och så vidare får jag dock ibland och sånt tar jag tacksamt emot och skriver om. Lite svårt att närvara på sånt nu dock, eftersom jag bor i Belgien.

Företagsansvar.

Sofia skrev såhär angående mitt inlägg om Solo G.

De har således kanske inget intresse att stärka unga kvinnor eller göra dem lyckliga, de vill bara tjäna pengar, vilket egentligen är fair enough, för det är deras jobb. Man väljer själv om man vill sälja sin själ.

Jag tycker inte att det är upp till individen att avgöra om man ska stå till svars för sina handlingar eller ej. Visserligen kan man aldrig tvinga någon att försvara sitt agerande men jag tycker verkligen att det är moraliskt förkastligt att inte stå till svars för vad man ägnar 40 timmar i veckan åt och jag har väldigt svårt att se hur någon kan anses komma undan med det.

Det är ju en sak om man måste ta just det jobbet för att klara livhanken och om man inte har någon inverkan på vad man producerar, men så är nog inte fallet när det gäller redaktören för Solo G. Jag misstänker att de som arbetar med tidningen har makt att utforma i alla fall sitt eget material så att det inte är fullt så sexistiskt.

En av marknadsekonomins mer vidriga bieffekter är att många tycker sig kunna försvara sitt beteende med att de ger ”folk vad de vill ha”, följer marknadens regler, att företag bara vill tjäna pengar och så vidare. Framförallt denna bild som sprids av företag som pengatjänarmaskiner som varken kan handla rätt eller fel tycker jag fruktansvärt illa om. Företag består av människor som tar beslut och alla människor som har någon slags makt att utforma företagets agenda bör anses ansvariga för att göra det.

Jag vägrar acceptera en syn på såväl människor som företag som bygger på denna nihilistiska syn att de ”bara vill tjäna pengar”. Att beskriva företag som organismer som styrs av naturlagen marknaden är i min mening att försöka hugga i sten det som människan faktiskt kan förändra och ansvara för.

Jag tycker att det är viktigt att vi erkänner ansvaret människor har och slutar täcka över det med några slags pseudovetenskapliga förklaringar om hur företag och arbetarna i dem fungerar och inte. Jag tycker inte att det ska få duga som argument att någon har gjort ett val att handla omoraliskt för att hen prioriterar pengar. Jag tycker att ansvar ska utkrävas av de personer som har makt.

Med detta inte sagt att Solo G är så fruktansvärt förkastligt, jag tycker mest att det är intressant detta med företagsansvar och hur det väldigt ofta viftas bort.

Tre artiklar.

Här är tre väldigt aktuella texter jag tycker att ni ska läsa idag.

  1. Jan Guillos utmärkta artikel om fallet Quick. Han har ju som bekant fått resning i alla de fall han begärt resning i, och kommer troligen bli friad i alla. Det har kommit fram att bevismaterial manipulerats, bland annat har en film manipulerats så att det framstår som att han känner igen sig på en plats han i själva verket inte känner igen sig alls på och visste en massa om mordet när han i själva verket gjorde många felsägelser. Detta är såklart en otroligt rättsröta som klarats upp endast på grund av journalisten Hannes Råstams envisa arbete. Det säger onekligen en del om människor att vi är så ivriga att få någon fälld för brott av denna typ att till och med professionella jurister underlåter att göra sitt jobb ordentligt. Jag tycker att det är otroligt angeläget att lyfta upp denna historia eftersom människor har en tendens att ha otrolig tilltro till vårt rättssystem, vilket kanske inte alltid är helt berättigat.
  2. Denna text om svensk lobbying skriven av dokumentärfilmaren bakom Bananas!* Fredrik Gertten. Som bekant så blev han stämd av Dole för filmen, en process som var lång och kostsam. Även om Dole slutligen drog sig ur så är det ett stort yttrandefrihetsproblem när företag har så stor makt över ordet. Han beskriver att Sverige är den åttonde största marknaden för pr i världen, men att den till skillnad från i USA saknar adekvat reglering. Visserligen har vi inte ofoget att stämma folk åt höger och vänster men lobbyister har ett enormt inflytande på våra politiker och medier. Detta är otroligt angeläget ty ett samhälle där den med pengar också har makt över vad som yttras och den politiska agendan kommer i allt för hög grad påverkas av företagens intressen snarare är folkets.
  3. Och sist men inte minst denna artikel om arbetslinjen och att den helt enkelt inte har fungerat såsom önskat. Att den inte har fungerat betyder att den inte har lett till fler jobb, för den som undrar.

Seså. Läs nu detta och känn er upplysta.

Helt enkelt företagsdiskriminering.

Detta citat ur en intervju med Carl Bildt är ju fantastiskt. På frågan varför ”jakten på honom”, det vill säga att vissa personer är upprörda på grund av hans eventuella inblandning i folkmord i Etiopien och hans avsaknad av ansvarstagande när några journalister åkte fast då de utforskade hans affärer i området, fortsätter trots att han alltså enligt honom själv står utan skuld så svarar han.

– Svårt att dra allt över en kam. Men bland vissa finns det nästan ett hat mot företagande.

Han har löst gåtan! Anledningen till att folk är arga är alltså inte att Carl Bildt, som alltså är Sveriges utrikesminister, har kontakter i ett företag som har bettet sig som skit i ett annat land och dessutom satt i styrelsen när vissa av dessa saker skedde. Det handlar inte heller om att han tyckte att journalisterna som åkt fast för att de granskat dessa affärer mer eller mindre fick ”skylla sig själva”. Nej, det är en fråga om att det finns ett ”hat mot företag”. Kanske är företagen, och således också Bildt själv som ju har haft samröre med sådana, rentav diskriminerade? I dagens samhälle kan man ju knappt yttra ordet ”egenföretagare” utan att folk ryggar tillbaka! Stackare!

Men nån jävla gräns får det väl för fan ta och vara!

Vissa bemanningsföretag har tydligen satt i system att erbjuda anställda uppdrag de troligen inte kommer tacka ja till för att slippa betala ut garantilön för dagen. Jag är verkligen absolut inte förvånad. Inte alls. Kompensationen för detta för de anställda som drabbats är att de fått ut sin garantilön för den perioden som gällde.

I morse kunde vi berätta att flera anställda på Uniflex har tackat nej till uppdrag som egentligen inte fanns. Uniflex har nu erkänt att de gjort så här. Men enligt deras vd, Jan Bengtsson, ska alla de som drabbats nu ha fått sin garantilön för den tiden.

Detta är inget annat än ett hån. Det rör sig om företag som systematiskt svindlat sina anställda och utsatt dem för mental press för att tjäna pengar och det dem ska göra för att kompensera detta är alltså att betala ut den lön de enligt avtal är tvungna till. Detta är inte en rimligt kompensation, fallet bör tas upp i domstol, företaget bör betala ut skadestånd och eventuellt få tillståndet att bedriva verksamhet indraget.

Om företag som beter sig illa på arbetsmarknaden kommer undan med att bara ”ta tillbaks” genom att be om ursäkt och fullfölja sina plikter så kommer den här typen av svindlande bli vanligare, ty det har inget att förlora på att bete sig som svin. Det värsta som kan ske är att det måste fullfölja sina åtaganden i efterhand. Jag tycker absolut att de personer som är inblandade i detta ska ta fallet vidare till arbetsrättsdomstol.

I kommentarsfältet under en av artiklarna så läste jag även detta:

Han berättade då vidare att han tidigare varit anställd där, och efter ett tag märkt att bemanningsföretaget ALLTID, alltså genom att sätta det i system, betalat ut för lite i lön! – varje månad! Min cykelåkande kollega åkte då hem och kollade upp siffrorna, och mycket riktigt så hade han fått för lite utbetald. Han berättade alltså detta för mig och bad mig kontrollera mina löneutbetalningar. Jag gjorde detta och fann att det saknades ca 3-400 kr, på varje månadslön, som jag borde ha fått…! Efter en del samtal med löneavdelningen på Uniflex så fick jag till slut de pengar som ”missats” att betala ut till mig. Men hade inte personen på cykel blivit stoppad, av den tidigare anställde på Uniflex, så hade vi kanske inte märkt ”fusket”(?). Det måste ju ha varit medvetet gjort?

Åh, du sköna nya Sverige. Landet där man kan ha så innovativa affärsidéer som att systematiskt svindla anställda på sin lön, lura dem att det finns uppdrag de måste tacka nej till för att slippa betala ut garantilön och sälja tillstånd att bedriva skolor på blocket.

Demonstrera.

Jag har en uppmaning till alla som befinner sig i Göteborg, Stockholm, Malmö, Helsingborg eller Borås: imorgon hålls det demonstrationer emot Carl Bildt där hans lämplighet som utrikesminister ifrågasätts. Anledning är väl framförallt hans samröre med Lundin petroleum och hanteringen av de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för att de åkte olovligt in i landet för att göra ett reportage om just det företaget.

Oavsett om Carl Bildt verkligen har gjort mindre än han kunnat för att rädda sitt eget skinn så krävs det en förklaring. Det anstår sig inte en utrikesminister att ha skumma kopplingar och sedan dessutom vägra besvara kritik och frågor.

Vi är medvetna om att demonstrationer kommer att äga rum. De verkar dock i mångt och mycket  bygga på missuppfattningar och felaktigheter.

Men dåså. Berätta hur det ligger till istället då. För det är väl inte så konstigt att det sprids ”felaktigheter” när vi har en utrikesminister som trots påtryckningar vägrar kommentera det som skett.