Etikett: samhälle

Att man inte ser det dåliga betyder inte att det inte finns.

När jag var i Amsterdam reagerade jag på den otroligt låga andelen uteliggare i det offentliga rummet, på samma sätt har jag reagerat på att det är väldigt vanligt i Bryssel. I Bryssel finns uteliggarna överallt; de sover på shoppinggator och i tunnelbaneuppgångar. Rent spontant är det lätt att tänka att de här är något dåligt, ett tecken på att samhället är sjukt.

Utan att ha någon större kunskap om varken Bryssel eller Amsterdam så tänker jag att uteliggarnas närvaro i det offentliga rummet kan vara både något bra och något dåligt. I Turkiet så var närvaron av uteliggare extremt låg, något jag inte tror hade något att göra med att det egentligen fanns färre utblottade personer utan om att man jagade bort tiggarna för att turisterna skulle slippa se eländet.

Jag har uppfattat Bryssel som väldigt liberalt i det här avseendet snarare än att det handlar om en utbredd fattigdom. Jag har till exempel aldrig sett en uteliggare sova i tunnelbanan i Stockholm under flera nätter i rad och dessutom hört det ryktas att man är väldigt mån om att köra bort dem från polisens sida. I Bryssel däremot är det ganska vanligt och samma personer sover ofta på samma ställe flera nätter i rad utan att de verkar bli avhysta.

Det är såklart aldrig bra om det finns mycket hemlösa men jag tycker ändå att det säger något om samhället vad man gör av dem. Det bästa är såklart om de får hjälp och kan sova på härbärge eller skaffa bostad, men under premissen att en liten skara uteliggare alltid existerar så föredrar jag att man låter det vara öppet istället för att gömma undan problemet. Jag tror inte heller att man ska inbilla sig att bara för att problemen inte syns så finns dem inte, vilket jag tror att många gör eftersom det är ett väldigt bekvämt sätt att tänka på. Jag tänker att det faktiskt tvärtom kan vara så att det är mycket värre, att samhället varken gör något åt problematiken i sig och ovanpå det behandlar personerna det rör sig om som en social smitthärd som måste undan andre människors åsyn.

Det borde i alla fall diskuteras.

Detta var en intressant och vettig debattartikel som jag tycker att alla ska läsa om medborgarlön. Ingångspunkten är en granskning som Sr gjort där det visade sig att socialbidragssystemet liknade ett lotteri; samma fall fick helt olika svar beroende på handläggare, hälften avslag och hälften godkänt.

Jag tror att det ligger mycket i att den fulla sysselsättningens tid är förbi och jag tror att två lösningar på detta problem är dels införandet av medborgarlön så att arbetslösa kan göra något vettigt av sig tid istället för att slava för socialen och ha någon slags kontinuitet i sina liv. Fördelen med medborgarlön är även att man fortfarande kan tjäna pengar när man arbetar om man har den, vilket du knappt kan med socialbidrag (500 kr nu, som jag fattat det). Detta gör att det lönar sig även att arbeta lite, vilket det självklart ska göra för personer som ofta inte orkar ta en heltid men ändå, liksom alla andra, mår bra av att aktivera sig. Den andra åtgärden tycker jag borde vara att sänka arbetstiden. Vi lever i ett samhälle där färre har jobb samtidigt som allt fler jobbar övertid och inte har tid med familj och intressen.

Dessa två grejer går ganska bra ihop eftersom folk, om de har en trygg grundinkomst, kommer kunna vara mer flexibla på arbetsmarknaden och söka sig till tider och arbeten som passar dem bra. Det är också en effektiv vaccination emot skräpföretag som utnyttjar folk eftersom de flesta helt enkelt inte kommer vara lika desperata efter jobb och kommer kunna byta lättare. Dessutom ger det stora vinster eftersom en massa administrativa poster skulle kunna tas bort och ge pengar över till att satsa mer på sjukvård och psykiatri eller något annat viktigt.

Jag skulle vilja se en ekonom uttala sig om hur detta skulle fungera i praktiken för när jag tänker på det så verkar det ju skitsmart. Ökad rörlighet, ökad trygghet, ökad möjlighet att börja jobba i sin egen takt, mindre administration och så vidare. Ett perfekt system. Det kan ju vara möjligt att det inte fungerar alls i praktiken men jag tycker åtminstone att frågan bör diskuteras seriöst.

Skillnaden på vård och förvaring.

Den här Caremagrejens fortsatta utveckling äcklar mig något otroligt. Senast ut är detta:

När vi kommer till hemmet frågar personalen ”om vi kan åka till sjukhuset för han har ramlat och vi tror eventuellt att han har brutit något”, säger Marita Bonisell.

Ingen i personalen hade tagit Lennart till en läkare eller ringt familjen angående olyckorna.

Marita tog direkt sin pappa till sjukhuset i Umeå. Där visade röntgenundersökning att Lennart hade brutit höften, handleden och axeln. Han fick opereras direkt för höftskadan.

Men det visade sig även att Lennart hade näringsbrist och hade gått ner 14 kilo.

Detta är inte vård, detta är förvaring. Det är fullkomligt perverst att samhället låter omhändertagandet av gamla vara så fruktansvärt dåligt så att en sån här sak ens kan inträffa.

Jag skulle inte vilja avstå alkohol.

Cissi Wallin har skrivit om sin alkoholism och bloggkommentatorerna ställer frågan:

Jag hade gett upp alkohol för resten av mitt liv om alla de som drabbas av alkoholmissbrukets baksidor hade fått slippa. Är ni?

Nej, jag tror faktiskt inte det.

Eller, det är klart jag hade om det verkligen stod sådär mot varandra. Om det verkligen var så att bara jag la av med drickandet så hade alla som lider av alkoholen fått det bra. Men det är ju inte det frågan åsyftar, utan om man skulle kunna tänka sig ett samhälle där alkohol förbjöds. Och då är svaret nej.

Alkohol är en sjukt infekterad fråga. Vi har väldigt många människor som lider av alkoholproblem i Sverige, men det talas sällan högt om det. Många personer blir otroligt upprörda och sarkastiska så fort man tar upp alkoholism, jag har träffat människor som trots att de dricker dagligen inte ser sig som alkoholister. Nejnej, det handlar bara om att det är gott.

Men jag tror samtidigt inte på förbud. Inte alls. För även om alkoholen skadar så leder den också till njutning. Det är gott att dricka, det är skönt att vara full. Och för den som kan hantera det så kan det vara ett värdefullt inslag i tillvaron, en stund där man kan slappna av.

För jag tänker inte förneka att mitt drickande till stor del handlar om verklighetsflykt. Inte så att det är något som smärtar i livet som jag måste bort ifrån, inte så att jag inte kan ha kul utan det, men med alkoholens hjälp är det lättare att slappna av. Det blir lättare att inte oroa sig för allt man borde göra, för framtiden, för hur man framstår. Inte så att man helt släpper kontrollen, men det mjukar liksom upp.

På det sättet betyder alkohol mycket för mig. Jag uppskattar helt enkelt att vara berusad. Och det som är poängen är att man kan uppskatta fyllan, man kan uppskatta verklighetsflykten, utan att det är ett problem. Man behöver inte ”dricka för att det är gott” för att ha en sund relation till alkohol. Ibland är det helt enkelt jävligt skönt att berusa sig, och jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det. Vad som är fel är när alkoholen tar över ens liv, när man inte kan uppskatta livet utan att dricka, när man inte kan vara med vännerna nykter, när man börjar se alkoholen som det centrala istället för umgänget.

Jag tror att vi måste erkänna detta, att det är skönt att vara full. Det är skönt att släppa taget. Jag tror att vi måste sluta linda in oss i att vi dricker enbart för att det är gott. Även om vissa göra det så tror jag att de flesta är ute efter ruset också. Jag tror att vi måste börja definiera för oss själva vad vi uppskattar med alkoholen. Varför det är en så viktig del av mångas liv.

Men framförallt tror jag att vi måste ha respekt för alkohol, och även för andra droger. Respekt för att de förändrar våra sinnen, för att det finns en ganska stor risk att vi inte kan hantera det, att vi råkar illa ut. För det är när vi börjar förneka dessa risker, när vi börjar hyscha kring tal om alkoholism och när vi blir upprörda när folk väljer att avstå från alkoholen som vi ska se upp. För det som ligger en så varmt om hjärtat att man inte ens tål att tala om de negativa sidorna, det är kanske lite för betydelsefullt för att det ska vara nyttigt.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant.

Ofta när man diskuterar ideal så får man höra följande; ”men är det inte lika illa med tjocka modeller, fetma är ju också farligt för hälsan”. När jag hör det vill jag bara vända dessa människors ansikten mot reklampelarna, tidningarna, filmerna och typ allt annat i vår kultur som presenterar något slags ideal.

För om man ser sin omkring så ser man att det där idealet med feta människor, det finns inte. Visst finns det mediarepresentationer av kurviga/mulliga personer, även om dessa är få, men att övervikt eller fetma på något sätt skulle avbildas positivt det händer ju banne mig inte.

Problemet är inte att det finns smala personer eller modeller. Problemet är att vårt absolut största ideal, som finns representerat nästan överallt, ser precis likadant ut. Man ska vara smal. Varför känner men sig tvungen att argumentera utifrån en världsbild som inte existerar? Hade det inte varit bättre att diskutera ideal utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut istället för att konstruera olika långsökta exempel?

Jag kan säga som så, att om det fanns ett ideal att man skulle vara fet som många kände sig tvungna att anpassa sig efter, då skulle jag vara emot det också. Det vore inte ett hälsosamt ideal och det skulle också vara uteslutande mot dem som har svårt att gå upp i vikt, inte kan äta stor mängder utan att må dåligt eller som inte har råd med stora mängder mat. Men vi har inte det idealet.

Samma grej kan man se när det gäller hår under armarna. Personer som uppmuntrar kvinnor att inte raka sig ses som att de ”hetsar” andra och ”tvingar” dem till att raka sig. Jag vet inte jag. Jag har aldrig hört någon säga att rakning skulle vara motbjudande, äckligt och att ”förstöra sitt utseende” (med undantag från helrakning av kön, som jag tycker är en lite annorlunda grej eftersom folk har ganska skilda ideal just där). Men även om någon sa det hade det inte varit samma grej.

Om det finns en snedfördelning i ett samhälle i hur olika ideal representeras och lyfts upp då kan man inte behandla varje enskild incident likadant. Om en överviktig modell går på en catwalk är det inte samma sak som om en underviktigt gör det. Varför? Jo, för att den underviktiga modellen ingår i ett större ideal, medan den överviktiga är ett obskyrt undantag från regeln. Den överviktiga modellen kommer folk att reagera på, det kommer tisslas och tasslas om henne, hennes kropp kommer värderas och troligen kommer hennes hälsa diskuteras. Men den underviktiga modellen blir bara lite lite mer av samma gamla sak. Därför finns det inget syfte med att börja göra någon slags idealanalys av att en överviktig person en gång gått på en catwalk, däremot är det mycket relevant att peka på de modeller som är ohälsosamt smala.

Jag tycker generellt att det är fel men människor som har åsikter om andra människors hårväxt eller vikt och jag tycker inte att man ska påpeka sådant. Däremot finns det vissa kommentarer, vissa uttryck av åsikter, som reproducerar normer som sitter som sten i vårt samhälle. Detta medan andra kommentarer snarare är uttryck för personliga preferenser. Det är skillnad på dessa två, även om båda är dåliga.

Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund.

Vissa har tagit illa upp över mitt inlägg om ”saker jag avskyr” och påpekar att ”alla” minsann inte är på det sättet jag beskriver. Jag förstår ju varför inlägget är provocerande i sig men jag vill bara förtydliga att det jag stör mig på är personer som är just som jag beskriver varken mer eller mindre.

Det finns gott om människor som tycker att arbetslinjen är bra med goda skäl och dem kan jag absolut respektera även om jag personligen inte håller med dem. Det finns också gott om människor som ser att det finns till exempel klasskillnader men som helt enkelt inte ser det som politikens uppgift att jämna ut dem. Jag håller inte med dem heller, men jag tycker inte illa om dem.

Vad jag tycker är provocerande är inte personer som har andra åsikter än jag själv. Vad jag tycker är provocerande är människor som rakt av förnekar att vi lever i ett samhälle där olika personer har det olika lätt för sig på grund av sin etnicitet, sitt kön eller sin sociala bakgrund. Man behöver inte tycka att det är ett problem att det är så eller vilja lösa det på politisk väg, däremot så är det bara idioti att förneka förekomsten av det. Jag tycker helt enkelt inte att man ska syssla med politik om man inte kan se att det finns andra saker som styr människors livsöden än deras ”fria val”.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.

Era rubriker: Den ideala välfärdsmodellen.

Egentligen kan jag alldeles för lite om ekonomi för att kunna uttala mig exakt om hur samhället ska vara ordnat. Det är ju svåra grejer.

Däremot tror jag att det absolut viktigaste i ett bra samhälle är att folk känner sig trygga. Att man vet vad man är berättigad till och att man känner sig säker på att man faktiskt får det man är berättigad till. Ett perfekt sätt att skapa oreda och olycka är att låta folk vara osäkra på hur de ska klara sig i framtiden.

Därför tror jag stenhårt på konceptet medborgarlön. Medborgarlön innebär att alla medborgare får ett grundbidrag som räcker till att leva på. Alltså till mat och husrum och kollektivtrafik och kanske en ny vinterjacka från h&m. Kanske 7000 kronor.

Med medborgarlön skulle man kunna avveckla en massa andra bidrag. Bland annat socialbidrag och studiemedel. Man skulle kunna ha kvar bostadsbidrag och försörjningsstöd för den som behöver extra pengar, och kanske ha ett lite högre barnbidrag. Det vore såklart väldigt mycket enklare och billigare för staten att ta hand om ett sånt här bidragssystem, eftersom man inte behöver gå igenom en massa ansökningar och skicka runt allt till olika instanser. Det skulle helt enkelt bli otroligt mycket mer effektivt.

Eftersom folk grundtrygghet inte på samma sätt skulle komma från arbetet så skulle man kunna ställa högre krav på sina arbetsplatser. Det skulle också bli mer intressant att ta deltidsjobb eller timanställningar för många. Man slipper även problemet som finns nu med att folk hamnar i bidragsfällor, eftersom medborgarlönen är lika stor oavsett hur mycket man arbetar. Många fler skulle våga ta steget och skola om sig eller starta eget. Det finns helt enkelt många fördelar med medborgarlönskonceptet.

Utöver medborgarlön så tycker jag också att det ska bli lättare för privatpersoner att ta upp konflikt med statliga institutioner. Om man har blivit felbehandlad på sjukhus eller i skolan så ska man kunna ta det till domstol utan en massa krångel som det ibland är idag. Statliga institutioner måste kunna leva upp till det dem lovar. Sedan tycker jag inte att det ska bli någon jävla orgie i stämningar som i USA, men det tror jag inte kommer ske om man inte delar ut sådana fantasibelopp i skadestånd.

Det var lite kort om några reformer jag tror skulle leda till ett bättre och tryggare samhälle. Jag vet inte om det skulle fungera i verkligheten, men det finns gott om ekonomer från både höger och vänster som argumenterat för medborgarlön.

Rubriken kom ifrån Sarah.

Vi måste förändra systemet och inte bara ge allmosor.

Hanna Fridén har skrivit ett ypperligt inlägg om folk som är dumma i huvudet på internet.

Jag kan väl säga att jag håller med om allt hon skriver. Men jag vill också lägga till ett resonemang rörande välgörenhet som hon tar upp. Jag har ju faktiskt kritiserat välgörenhet här.

Det finns bra välgörenhet och det finns dålig välgörenhet. Det finns den typen av välgörenhet som lindrar för stunden men som skapar ett större beroende av andra länder och folks allmosor, det finns välgörenhet där pengarna hamnar direkt i maktens fickor och det finns välgörenhet som ger folk en grund för att komma ur sin situation. Och så finns det det typen av välgörenhet som vem som helst hade behövt i en katastrof, till exempel de pengar många skickar till Afrika just nu.

Många människor ägnar sig åt så kallad lifestylevälgörenhet. Det är såklart bra att man ger pengar till folk som behöver, mycket bättre än att pengarna går till en ny bikinitopp eller vad alternativet kan tänkas vara. De som får ta del av maten eller skolböckerna eller vad dessa pengar nu går till blir säkert skitglada och skiter säkert fullkomligt i varför de har skänkts bort. Det är inte heller något konstigt i att inte vilja lägga alla pengar man har över på välgörenhet, det är ju såklart naturligt att man vill lägga pengar på nöjen och kläder och så vidare. Jag är ju verkligen inte bättre själv så det ska jag inte säga något om.

Vad jag däremot kan tycka är irriterande är när folk inte kan se sin välgörenhet i ett större perspektiv. Såhär tänker jag: ”okej, nu är det svältkatastrof på Afrikas horn. Jag kan skänka pengar nu, men hur ska vi förändra saker för att denna situation inte ska upprepas”.

Många katastrofer, både personliga och väldigt väldigt stora kan härledas till den rådande samhällsordningen. Nu vet jag inget om den här katastrofen så jag spekulerar bara, men kanske saknas det mat för att vi i väst köper upp deras mat för att vi vill ha billigare priser? I så fall skulle man kunna komma ifrån detta genom politiska beslut och ändrade konsumtionsvanor. Kanske beror det på klimatförändringar? I så fall så har vi också en del i skulden.

Nu kan det vara så att inget av detta gäller utan det bara är en olycklig slump. Okej, men vi kan fortfarande försöka bygga upp landets beredskap för den typen av situationer istället för att bara hjälpa för stunden. Det betyder ju såklart inte att hjälp för stunden på något vis skulle vara fel, men det jag menar är att man borde göra en djupare analys av situationen och vad den beror på också.

Nu är det inte sådär jättevanligt i Sverige eftersom vi har ett ganska bra socialt skyddsnät, men i USA så är det ju otroligt vanligt att rika hemmafruar har som fritidsintresse att ägna sig åt välgörenhet. Det är jättebra, men jag tycker att det är mycket problematiskt om det stannar där. Man måste tänka efter: varför är vissa fattiga och vissa rika? Kan det bero på politiken som förs i ett land? Vad kan man i så fall göra för att ändra den? Att rösta på ett vänsteralternativ kan ju vara en början.

För välgörenhet kan vara en lösning i extrema situationer, välgörenhet kan vara skitbra som en början för att bygga något nytt, men välgörenhet kan inte vara en nödvändig del i ett fungerande samhälle. Om det finns många människor var existens hänger på folks allmosor så måste man skärskåda systemet, inte bara fortsätta ge allmosor. Välgörenhet kan vara en övergångslösning, men inget som krävs för att få ett land eller en värld att gå runt.