Etikett: smink

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar  anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Kravet på knullbarhet handlar om att kvinnor ska veta sin plats.

När det diskuteras skönhetsideal finns det en grupp människor som alltid ska ta upp frågan hur mycket av idealen som är biologiskt betingade och hur mycket som är kulturellt betingat. För det första är jag helt övertygad om att det mesta är kulturellt betingat; människor knullade redan innan kläder, smink, rakning och vidare ens var påtänkt. Det lär ju knappast vara för att det signalerar sådan jävla fertilitet och livsduglighet som kvinnor sminkar sig, rakar sig eller bantar ner sig. Vidare så ser skönhetsideal olika ut i olika kulturer och har varierat i olika tider.

Nåja, oavsett hur det är med detta så finner jag att biologins och kulturens inflytande över idealen är en ganska oviktig fråga när det kommer till hur skönhetsideal diskuteras. Det är på det stora hela ganska ointressant vad enskilda personer har för preferenser. Könsumgänge är bara en begränsad del av människors liv, och den som inte upplevs som attraktiv av någon kan säkert hitta på andra intressanta saker att göra än att knulla och ha romantiska förhållanden. Emellertid är det nog få som inte har någon chans till detta över huvud taget, och när det inträffar är det nog knappast endast en effekt av utseendet. De flesta klarar nog sitt liv galant utan att stå högst upp på listan över attraktiva personer.

Det som är relevant är alltså inte vem som får ligga med vem eller hur många en får ligga med eller liknande. Det relevanta är hur utseendeideal används för att förtrycka kvinnor. Att inte få ligga är inte förtryck, däremot är det förtryck att få det inpräntat i sig att en är mindre värdefull för att en inte anses knullbar enligt samhällets normer. Kvinnors värde bestäms efter deras knullbarhet inte bara när det är ligga på g, utan även i en massa andra sammanhang. Även om en aktivt prioriterar bort sex för att en inte pallar anstränga sig så kommer kravet på knullbarhet och flåsar en i nacken. En ska vara knullbar inte bara inför ens partner, utan inför alla män, annars blir en straffad.

Att vara knullbar som kvinna handlar främst inte om att få sex utan om att passa in i samhällets ramar av vad en får och inte får göra som kvinna. Kvinnor blir inlärda att deras värde ligger i deras förmåga att behaga, i vilket en komponent är att vara knullbar. Även om en inte vill ha sex så är knullbarheten därför viktig.

Vidare så är utseendeidealen ofta missvisande i förhållande till vad som verkligen krävs för att någon ska vara romantiskt intresserad av en. Min erfarenhet är att män generellt bryr sig ganska lite om såväl klädsel, smink och kroppsbehåring. Det finns säkert män som tycker det är mycket viktigt, och det får de väl göra. Däremot är kroppsbehåring knappast något som får gemene man att instinktivt rygga tillbaka. Idén om kvinnors knullbarhet har ganska lite att göra med faktiskt möjligheter till sex och desto mer att göra med att behaga i största allmänhet.

Att strunta i hur en uppfattas signalerar att en struntar i hur en ska vara som kvinna, en går utanför sig könsroll och bryter den patriarkala kontrollen vilket uppfattas som hotfullt. Håret i armhålan är inte upprörande för att det är fult, utan för att det signalerar brist i den patriarkala kontrollen, en brist som genast måste motverkas genom att återupprätta kontrollen igen. Detta görs på en mängd olika sätt: subtilt genom blickar och hintar, genom ”tips” från bekanta eller i tidningar och ibland genom rena påhopp. Det finns också en social kontroll som sker i förebyggande syfte, innan någon faller ur fåran. Denna sker genom att människor i tid och otid pratar om hur kvinnor ska se ut och vara, hur äckligt det är men kvinnor som inte är på detta sätt och så vidare.

Så om det vore så väl att frågan om preferenser bara spelade roll när det kom till samlag så hade jag inte klagat, inte alls faktiskt. Folk får väl tycka vad fan dem vill om sina sexpartners kroppshår, smink och kropp. De allra flesta personers preferenser rör mg inte i ryggen personligen eftersom jag inte vill ligga med dem. Det går alldeles utmärkt att ligga med människor en attraheras av utan att skrika ut sina preferenser till alla och en var, det räcker med att visa intresse för de en attraheras av och avvisa intresse från de en inte attraheras av.

Problemet är att mäns sexuella ”preferenser” används i helt andra syften än att hitta en person en är attraherad av att ligga med, nämligen till att utöva makt och kontroll. Ni kan gott ragga på folk ni attraheras av och kanske diskutera frågor som behåring och så vidare med partners, men låt snälla mig och resten av världens kvinnor stå utanför detta. Det må verka tråkigt, men en absolut majoritet av alla kvinnor kommer du troligen inte att ha sex med, och för dessa personer är sina sexuella preferenser helt ovidkommande. Såvida du inte känner dig tvungen att babbla om dem för att utöva din patriarkala makt, då utgör dem ett effektivt medel för förtryck.

Vetenskapskvinnor.

Herregud. Denna video är ju helt jävla otrolig. Den är menad att locka kvinnor in i vetenskapen och är skapad av Eu-kommissionen. Man undrar hur fan de resonerade när det tyckte att ett bra sätt att locka tjejer var att visa att man kan forska på ”tjejgrejer” som läppstift och nagellack. Det är ju inte som att någon är intresserad av dessa produkter på den nivån att de vill veta hur de sitter ihop rent kemiskt bara för att man själv använder dem.

Jag har ett tips: om ni vill ha in mer kvinnor i vetenskapen, sluta diskriminera kvinnor när ni tillsätter forskare och doktorander på universiteten. Utöver det vore det en schysst grej om man kunde sluta kräva av kvinnor att de ska vara bra på precis allt, och istället låta dem närda in sig som man gör med män. Men det är väl för mycket begärt, får man anta.

Det bästa sättet att få barn som är nöjda med sig själva är att vara det själv.

Lady Dahmer har skrivit om det här med barn och smink. Det brukar råda en jävla moralpanik kring ungar och smink. Smink är liksom en vuxengrej, och en massa personer kämpar hårt för att behålla det så.

När jag växte upp sminkade min mamma sig inte till vardags, hon rakade inte heller benen eller bantade. Det fanns liksom inget fokus på sånt alls under min uppväxt. Det var inte heller så att hon förbjöd mig från att göra något av detta. När jag väl började sminka mig, raka mig och så vidare så var det liksom okej, även om jag ofta hade otroligt mycket smink som dessutom såg ut helt åt helvete. Och så gjorde jag det ett tag. Och sen slutade jag. Alltså, jag sminkar ju mig ibland även nu men långt ifrån dagligen. Det finns inget tvångsmässigt kring sminkandet, utan det är något jag gör när jag vill vara lite extra fin precis som jag sätter upp håret eller har på mig kläder jag tycker extra mycket om.

Vad jag däremot har noterat är att mammor som själva sminkar sig på daglig basis har ett mycket mer komplicerat förhållande till smink för sina barn. Jag tror att det har att göra med hur man ser på smink. Om det är något man sysslar med för att behaga omgivningen, göra sig attraktiv eller dölja skavanker som man upplever att man har så blir det såklart jobbig när barnen sysslar med det. Man vill inte att en nioåriga dotter ska vilja vara snygg inför killarna. Man vill inte heller att hon ska dölja något, för man vill att hon ska tycka att hon är fin som hon är. Det är en fullständigt rimlig reaktion om det är d förhållningssättet man själv har till smink, men poängen är att smink inte uppfyller samma funktion för alla.

En person som lägger 30 minuter på att lägga en naturlig sminkning där man täcker över mörka partier under ögonen, finnar, fräknar och så vidare varje jävla morgon är kanske inte förtryckt, men använder onekligen sminket som ett sätt att dölja sitt verkliga utseende. Det är inget jag tycker att ett barn ska syssla med. Egentligen inte vuxna heller, då det tar en massa tid och förefaller ganska tvångsmässigt, men som vuxen får man fatta sina egna beslut och jag dömer ingen som gör det. Men man kan också använda smink på ett lekfullt sätt, för att vara extra fin eller för att uttrycka sin personlighet på samma sätt som man gör det mer kläder, tatueringar eller frisyrer. Det är en skillnad mellan att dölja sig själv, pressa in sig själv i vissa mallar för att behaga normen, och på att smycka sig själv efter eget behag. Alla som fixar med sitt utseende gör det inte på samma sätt eller har samma skäl, och detta kan också synas i vad man faktiskt gör.

Om man själv använder smink som ett sätt att ”rätta till” de fel man har och behaga omvärlden så förstår jag absolut varför man inte vill att ens barn ska göra det, eftersom man tänker att deras bevekelsegrunder är desamma. För barnet blir det självklart och spännande och laddat med något som på detta tydliga sätt förknippas med vuxenvärlden, och därför kan behovet av att faktiskt sminka sig öka. Barn är fascinerade av allt som är vuxet, speciellt när de kommer in i puberteten. Om smink ses som en vuxengrej så kommer också användandet av smink bli ett attraktivt tecken på att man inträtt i vuxenvärlden. Troligen än mer om man genom sminkandet bryter mot sina föräldrars regler, eftersom det då dessutom signalerar självständighet.

Jag tror att det bästa sättet att få sina barn att vara nöjda med sig själva och ha ett sunt förhållande till självsmyckning är att ha det själv. Om ditt barn ser dig fixa och trixa varje dag, täcka över och dölja, dra i magen och sucka eller klaga på hur ful du är när du är osminkad så kommer hon troligen att ta efter. Oavsett om du förbjuder henne att sminka sig i tidig ålder så kommer den där idén om att det man är bör täckas över när åldern är inne att stanna kvar.

Sen går ju de flesta kvinnor igenom en period i livet där precis allt som de är känns fult och fel, ska täckas över och dras in och så vidare. Men ärligt talat, hur stor roll spelar det om din dotter sminkar sig alldeles för mycket och fult och fel när hon är 12? Det viktiga är ju att skapa ett sunt förhållande till det egna utseendet för hela livet, och det tror jag görs bäst genom att skapa bilden kring smink som något man använder om man vill, för att det kan vara kul och för att uttrycka sig, istället för att bygga en bild av det som en hemlig och förbjuden vuxengrej som man liksom ska börja med, men bara inte för tidigt. Som om det vore typ alkohol eller bantning, som det ju faktiskt finns goda biologiska skäl till att inte börja med för tidigt om man alls ska hålla på med det. Men någon sådan biologisk faktor finns inte för smink.

Och nej, jag skulle inte heller vilja att min dotter kände ett krav att sminka sig dagligen som barn. Jag vill inte att någon människa ska känna sig tvungen att dagligen fixa med sitt utseende för att behaga andra. Men jag tror inte att detta problem löses bäst genom att förbjuda smink, utan det måste ses som ett symptom på någonting större. För faktiskt så är det så att smink i sig inte är farligt för något annat än den eventuella skam man kan känna inför det som förälder. Och det är väl ändå barnen detta ska handla om?

Jag vet förresten att jag skriver heteronormativt genom denna text, eftersom jag tar upp mammor och döttrar. Det är för att jag beskriver ett fenomen som främst inkluderar just mammor och döttrar, inte pappor och söner.

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?

Barn och smink.

Kollade på mammor och minimodeller för ett par dagar sedan. I det programmet skulle barnen sminka sig vilket många mammor tyckte var helt fruktansvärt för barn ska ju få vara barn, och smink är minsann inget för barn. Man kan ju undra varför en person som vill att hennes barn ska få vara ett barn pressar henne genom att sätta henne på en jävla modellskola, månar om att hon ska ha fina kläder och fint hår men absolut inte låter henne sminka sig trots att hon vill.

Jag tycker illa om detta att mammorna intalar sig att allt är okej så länge barnen har ansiktena rena från smink. Att de trots allt fortfarande är barn så länge de inte invigs i just den speciella vuxengrej smink är. Jag undrar verkligen hur det kommer sig att just smink har ett sånt otroligt stort symbolvärde när det gäller skillnaden mellan barn och vuxna. Ärligt talat så lär ju inte sminket spela någon roll, det handlar ju om hur mycket press ni sätter på barnen.

Tror att anledningen till att vissa mammor i programmet hade ett så ansträngt förhållande till smink var att de egentligen inte var riktigt bekväma med situationen. De mammor som var ”coolast” med det hela var också de som var minst ängsliga inför hela konceptet.

Jag tror inte att barn mår dåligt av att sminka sig, bry sig om kläder och hår. Sådant kan vara roligt och ett sätt att uttrycka sig som är konstnärligt. Däremot tror jag att de mår dåligt av att ständigt behöva behaga och inte få göra saker för att man själv tycker det är roligt och fint. Och på ett sätt kändes det som att de mammorna som först inte ville att barnen skulle sminka sig men sedan tyckte att det var okej med en ”naturlig” sminkning ställde mycket större krav på att barnen skulle behaga än mammorna som bara körde på. För dem var det viktigaste att barnen skulle vara barn, oavsett vad barnen själva ville.

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.

Röda läppar.

Röda läppar är ju allas eviga favorit och alltid ”inne på nytt”. Jag brukar också har röda läppar men på sista tiden… alltså… man vill ju inte se ut som nån lam jävla hollywoodskådis alternativt nån brud som egentligen vill vara Dita von Teese eller någon 50-talsbrutta. Jag dör av tråkighet.

Jag tycker faktiskt att det kan vara lite osmakligt lättfånget med röda läppar, ungefär som korsetter eller sk ”50tals-klänningar”. Det är liksom så uppenbart på något sätt.

Meningsfullt inlägg, indeed, men vad fan. Ville bara klaga lite.