Till alla er som tycker att vi ska ha en feminism som inkluderar män mer, vad är det ni tänker er ska hända när vi är ”färdiga” med projektet, när vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister? När tänker ni er att vi är färdiga?
Tror ni att män kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig? Tror ni att de män som klagar på att feminismen är för extrema plötsligt kommer bli jämlikhetskämpar? Ifrågasätta sina priviliegier och sitt beteende?
Tror ni att det finns någon ”lagom” nivå av självkritik för dessa personer? Tror ni att de någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem?
Tror ni på allvar att det är ”manshatarna” som är det stora hindret för feminismen? Jag tänker att en kan tycka olika om retorik, kampemetoder och så vidare, men jag måste ändå fråga mig om ni tycker att det är ”manshatarna”, extremfeministerna och så vidare som är problemet här? Känns det inte som en mer rimlig förklaring att vi lever i ett patriarkat där feministiska idéer givetvis motarbetas?
Tror ni att män var med acceptanta inför feminism tidigare, när feminister kämpade för frågor som anses självklara idag, som till exempel lika rösträtt? Tror ni inte att feminister har motarbetats i alla tider? Tror ni inte att motståndet vi möter nu är samma motstånd som för 20 år sedan, 50 år sedan? Tror ni att det plötsligt har blivit en annan grej, att män plötsligt inget hellre vill än att släppa sin makt, bara en ber dem snällt nog?
Tror ni verkligen att det här snacket om att män inte känner sig inkluderade i feminismen handlar om en genuin strävan att vilja göra gott inom den feministiska rörelsen, kämpa emot sin egen överordning? Tror ni att de kommer stå där, beredda att bedriva feministiskt arbete, bara alla manshatare försvinner?
Tror ni verkligen att en effektiv kamp för kvinnors rättigheter, emot mäns överordning, kan bedrivas på ett sätt som män upplever som tillfredsställande? Tror ni verkligen att de kommer släppa ifrån sig sin makt bara vi är välartade nog?
Det finns män som deltar i den feministiska kampen, de flesta blir väl bemötta, rentav hyllade. ”Manshatarna” utgör inte något hinder för dessa. Däremot finns det en mycket sund skepsis bland feminister mot män som säger sig vilja hjälpa till, men först efter att en lång kravlist är uppfylld. Varför skulle vi lita på att dessa, som inte bidrar med något utöver sitt gnäll, plötsligt skulle kavla upp ärmarna och hugga i? Och varför skulle de göra ett bättre jobb än de kvinnor vi i så fall blir tvugna att utesluta?
Tack och lov för alla som orkar skrika! Om de rensades ut skulle de vara de som pratade högt som var ”rabiata manshatare” och när de sorterades bort skulle det vara de som pratade i normal ton som var ”rabiata manshatare” och när de rensades bort… tills de som är kvar bara satt tysta…och grät… Att vara rabiat manshatare är en form av primalskri, livsnödvändigt!
Hurra för dig Fanny!!!
Åh käraste Fanny!
Bokmärkte detta, är det är ok att jag slänger det i ansiktet på alla ”du ger feminsim dåligt rykte”-idioter?
Systerskapskramar för att du orkar <3
Helt jävla brilliant skrivet!
Jag älskar dig! Du är fantastisk!
*är en unik snöflinga* hehe NOT hoppsan…………………
!!!
Män gör i överlag ett sämre arbete än kvinnor när det gäller att kämpa mot den maskulina hegemoni som utgör patriarkatet av uppenbara anledningar. Och det är inte tack vare oss killar som skillnader görs. Däremot när det gäller just dessa antifeminister, där känner jag som manlig feminist att jag för en gångs skull gör lite nytta. För de lyssnar inte på kvinnor och de lyssnar inte på feministisk argumentation av kvinnor. Jag tror mig dock att vid flera tillfällen när jag diskuterat med dom, fått dom att tänka till en gång eller två.
Det är _såklart_ skillnad på att diskutera med folk bor i lite mindre kommuner där feminismen mest varit en irriterande fluga de hört om på nyheterna och missuppfattat helt. Som man kan upplysa om vad det faktiskt är. Och att diskutera med en manlig bolagsdirektör som tryggt sitter kvar i sin fåtölj och fortsätter anställa män och ge lägre lön till kvinnor. Dessa behöver demoniseras, det behövs en rörelse som ser till att unga pojkar inte ser upp till dom och vill bli som dom.
Jag har tänkt ungefär likadant själv. Det är nog inte killars grej att delta i feministisk organisation och idébygge överhuvudtaget. Rent teoretiskt borde det väl funka men det är nog bara en massa besvär att försöka få ihop det i praktiken.
Jag litar inte på många sk. feministiska killar jag träffat i person eftersom det har varit högst osäkra på sig själva och mest verkar styras av någon vilja att vinna feminismens gunst för att de är livrädda för att ställas mot väggen av en kvinna.
Personer som mest styrs av personliga trauman gör varken sig själva eller någon annan några tjänster i en rörelse.
Däremot har nog män som du säger mycket lättare för att påverka andra män och bör göra det när det går.
Jag vet fan inte ens om jag är en feminist själv, men jag skriver under på nästan allt och liksom du försöker jag hitta öppningar att sprida idéerna i mansdominerat sällskap.
Tror att män kan syssla med teroibygge, främst kring maskulinitet vilket ju också är feministisk teori. Synd dock att så få män gör det.
Jo det är sant.
Det händer att en som man kan ha ett annat inifrånperspektiv av hur män typiskt upplever olika företeelser och bidra med att komplettera bilden.
Ett sådär gåshudsbra inlägg igen Fanny!
<3
Emellanåt omnämns du som ’Flatfeministen Fanny’ (bl.a. på LD’s blogg). Är det något du kallar dig själv? Som jag förstått det lever du i en heterosexuell relation, och av det jag sett dig yttra är du inte homosexuell, möjligen bi, vad vet jag. Men för mig känns det lite som appropriering. Lite som att göra anspråk på ett epitet från en grupp man faktiskt inte tillhör.
Jag är inte gay och för ingen annans talan än min egen, men för mig skulle det inte kännas ok om någon t.ex. kallade sig crip utan att ha funktionsnedsättningar. Det skulle kännas som posering.
För att fortsätta med utgångspunkt från crip theory känner jag att jag gärna jobbar tillsammans med fullfunktionsmänniskor. Det jag vill är en bättre värld som rymmer alla, där diversitet får plats och möjligheter. Jag känner likadant i mitt feministiska engagemang. Jag vill arbeta mot den värd jag vill leva i, tillsamman med de människor jag skall dela denna värld med.
Jag förstår att det finns behov av kvinnoseparatistiska arenor. Jag har behov av arenor jag endast delar med andra funkisar. Men den övergripande kampen mot ett bättre och mer jämlikt samhälle vill jag föra med alla som är beredda att delta oavsett om de är fullfunktionsmänniskor, oavsett om de är män. Så länge de delar grundläggande värderingar.
Jag kan förstå att hat kan vara en drivkraft. Men för andra, som mig, kan det bli destruktivt. Jag väljer att föra min kamp utan att hata. Jag förstår att det inte är ett val för alla, men för mig är det det. Gör det min kamp sämre?
Jag vill jättegärna svara på din sista fråga även om du ställde den till Fanny. Jag känner inte till en enda feminist kräver att kvinnor måste hata män. Det kanske finns ett fåtal, men jag har aldrig stött på någon. Anledningen till att det börjar skrivas mer och mer om det här är för att kvinnor så länge blivit skammade för att de är rädda för män och tom hatar män. Det är det vi vill komma åt och inte de som inte känner något hat. För det är aldrig de som får höra att de är galna, farliga och dåliga feminister. Det är inte de kvinnorna män uppmanar andra kvinnor att ta avstånd från.
Den här debatten handlar alltså inte om att skamma de som inte hatar eller få dem att känna att de gör fel. Den handlar om öka förståelsen för kvinnor som råkat så illa ut av mansdominansen och kvinnofiender att de faktiskt helt berättigat känner hat. De måste få göra det utan mötas av avsky och skuldbeläggningar.
Det är samma sak med det du skriver om att samarbeta med män. De flesta feminister tycker inte att det är något fel med det heller även om många väljer att främst samarbeta med andra kvinnor eftersom de har så dåliga erarenheter av samarbete med män. Det många har reagerat på är när feminister sitter i anti-feministers bloggar och snackar skit om andra feminister. Det går inte att samarbeta med någon som är emot det man kämpar för. Hur skulle det samarbetet se ut? Det borde vara uppenbart för alla att den som är motståndare till att kvinnor och barn ska behandlas som människor aldrig kommer godkänna ens kamp eller vara bra för den på något enda vis. Men de kvinnor som inte vill samarbeta med män är återigen de som får skit, inte de som tycker att män ska få vara med. Därför är det viktigt att ta upp de här frågorna.
Kallade mig flatfeminist innan. Skälet är att jag fick det som tillmäle i ett bloggbråk och tyckte det var kul. Slutade av samma skäl som du framför här. Ångrar att jag hade namnet så länge.
Jag tycker inte heller att folk behöver hata män, och jag gör det inte själv. Däremot är jag emot utrensning på mäns villkor.
Vi kanske borde definiera vad vi menar med ”att hata män” för jag misstänker att vi inte pratar om samma sak hela tiden, vi som deltar i debatten.
Först behöver vi definiera vad vi menar med ”manshat”. Hat mot män i största allmänhet eller hat mot patriarkatet? Jag tror aldrig jag stött på någon feminist som hatar män i allmänhet (även om jag ibland stött på sådan jargong, men det har inte varit menat så vilket män också borde förstå), även om det säkert finns. De bör hur som helst inte uteslutas från rörelsen, dock är en sådan uppfattning vilsen och bör motverkas genom politisk skolning precis som andra felaktiga uppfattningar.
Angående män i kampen så är jag övertygad om att man som man kan vara en god feminist. Men män behöver här erkänna och bli medveten om att de har privilegier och att dessa göder skyddsmekanismer och ideologier som skapar en tendens till att blunda för verkligheten. Det samma förhållandet gäller såklart för medelklasspersoner i förhållande till klasskampen, alla vi som bor i imperialistiska länder i förhållande till global utsugning, ”vita” i förhållande till ”mörka” osv.
Alla dessa försöker intala sig att de inte tjänar på klassförtrycket, imperialismen, rasismen osv. Det är ”orättvisor” som ”vi alla” tjänar på att bekämpa. Det finns såklart en sanning i det. Att bekämpa patriarkat, klassförtryck, imperialism och rasism ÄR en förutsättning för ALLA människors frigörelse. Men det betyder inte att man här och nu har de facto förmåner i det förtryck som finns och att detta skapar en benägenhet till att inte se verkligheten såsom den faktiskt är.
I den mån kan man säga att förtryckta har en ”epistemiskt priviligerad situation”.
Det här är lite off-topic, men är det verkligen rätt att se klasskampen som en kamp mellan medelklassen och arbetarklassen? Det beror så klart på hur man definierar medelklass. I betydelsen borgarklass, som äger produktionsmedel, och inte behöver sälja sitt arbete, så håller jag helt med. Men idag känns det som att medelklass ofta används för att beskriva personer med universitetsutbildning, som eventuellt äger en viss egendom och kapital(t.ex. villa och sparpengar), men fortfarande behöver sälja sitt arbete. (Då syftar jag alltså inte på bankdirektörer, utan läkare, lärare, kontorsarbetare mm.) Med den definitionen skulle jag säga att medelklassen har mer gemensamt med arbetarklassen.
Kanske handlar det bara om terminologi, och jag har dålig koll på hur medelklass-begreppet används av marxister idag. Men det känns som att, åtminstone i vardagligt tal, så är medelklass något väldigt brett och oprecist.
!!!! åh så bra! *printar text och tapetserar alla väggar jag ser*
underbart.
Fanny <3 Tror du kommer bli vår tids feministiska röst