Jämställdhet är en heterogrej. Mycket kan såklart vara fel i en lesbisk relation, men att tala om det i termer av (bristande) jämställdhet är missvisande, eftersom jämställdhet handlar om män och kvinnor. Man talar ju inte om jämställdhet när man pratar om klass, då kallas det jämlikhet. Därför kan man inte heller tala om jämställdhet när det gäller samkönade relationer.
Varför är detta viktigt? Jag tycker delvis det är viktigt för lesbiska eftersom jag tycker att våra relationer förtjänar att förstås i sig själva och inte i heterosexuella termer. Jag tycker att det är viktigt att inte hemfalla åt sterotyper där någon är ”mannen i förhållandet”, vilket ju blir den logiska konsekvensen av att tala i termer av bristande jämställdhet.
Det här sättet att se på problem i lesbiska relationer gör lesbiska kvinnor som uppfattas som ”manliga” utsatta. Med en heterosexuell blick på lesbiska relationer är det lätt att skapa en bild av att den som utåt uppfattas som ”mannen i förhållandet”, alltså den som i minst grad uppfyller kvinnliga ideal kring hur man ska se ut och föra sig också självklart är den som besitter ”makten” i förhållandet. Så behöver det ju inte alls vara, av den enkla anledningen att den kvinna som uppfattas som man inte ÄR man och därmed inte besitter några ”manliga privilegier”. Att som kvinna uppfattas som ”manlig” är inte förknippat med några fördelar i vårt samhälle utan tvärtom en källa till problem och fördomar.
Men det handlar inte bara om att freda lesbiska från dessa tolkningar utan också om att skydda de termer som behövs för att förmulera det förtryck som heterosexuella kvinnor upplever i sina relationer med män. Att prata om jämställdhet när man pratar om samkönade relationer innebär ett avkönande av ordet vilket i förlängningen slår mot heterosexuella kvinnor. Om makten inte längre hänger ihop med könet kan ju lika gärna kvinna vara den överordnade om hon uppvisar ”manliga” egenskaper. Sådant ser man ju också hävdas hela tiden; kvinnor som menar att de är ”mannen i förhållandet” eftersom de diskar lite mer sällan. Men det som gör någon till ”man” är ju inte ett eller fem eller ens femtion beteenden som kan betraktas som ”manliga”; en kvinna som ”beter sig som en man” är ju fortfarande just en kvinna som beter sig som en man – hon får inte ta del av omgivningens ursäktande av hennes beteende, hon är fortfarande på det klara med vad som förväntas av henne och kompenserar för sina tillkortakommanden, om inte annat med tacksamhet för den fina pojkvännen som ”står ut” med henne och ”ställer upp” (som det kan heta i de sällsynta fall där mannen gör mer än en tredjedel av hushållsarbetet).
Många heterokvinnor talar själva såhär om sina relationer, ett fenomen jag tror handlar om att skydda sig själv från insikten om att den man har närmast sig är delaktig i förtrycket man drabbas av som kvinna. Det är skönt att tänka att man är ”mannen i förhållandet” eftersom man då slipper konfronteras med denna känslomässiga avgrund. Men på sikt skyddar man ju inte bara sina egna känslor utan framförallt den ordning som håller en i förtryck.
Kön är inte egenskaper eller sysslor, kön är en samhällelig position som präglar våra liv från vaggan till graven. Ett avkönat språk eller ett språk där könade egenskaper inte hänger ihop med kön drabbar kvinnor eftersom det fördunklar sanningen om förtrycket vi drabbas av,