Fanny Åström

Vänskap är ett underbart ting. En relation som liksom finns till bara för sin egen skull, inte för att man har släktband eller åtaganden tillsammans utan bara av det enkla skälet att man uppskattar varandras sällskap. Så jävla härligt att man kan välja en människa man gillar och umgås med den.

Emma Frans har skrivit om forskning kring vänskap i SVD. Hon tar bland annat upp att brist på självförtroende och tid är de två största hindren för folk att skaffa vänner. Frans skriver:

”Vad kan vi då göra om vi vill få fler vänner? En viktig faktor är att acceptera att vänskap tar tid […] Den som vill få nya vänner behöver däremot vara villig att prioritera detta tidsmässigt och planera in återkommande möten”.

Jag tror att det finns en syn på vänskap som är att den ska vara ”gratis”. När det gäller parrelationer är det helt naturligt att prata om att ”investera” i sin relation och att ha ”kvalitetstid” och gud vet allt. Jag upplever också att folk har lättare att acceptera konceptet sociala obligationer i familje- och parrelationer än vänskapsrelationer. I en parrelation är det ofta självklart att man kan ha en kämpig period och behöva ”jobba på sin relation” eller att en av parterna kan behöva steppa upp och ta hand om den andre när den mår dåligt. Detta tycker jag mig se mindre i synen på vänskapsrelationer.

Av synen på vänskapen som gratis följer också synen på vänskapen som evig. Vänner ska ”ställa upp” för varandra när det ”verkligen gäller” även om de knappt har något med varandra att göra i vardagen. Vännen blir en slags nödinrättning snarare än en aktiv relation. Det verkliga livet äger rum i familjen eller paret.

Frans skriver att de flesta har lättare att knyta vänskapsband när de är unga. Detta beror bland annat på att man då har mer tid och förs samman av omständigheter (såsom skola). Jag tror att ett annat skäl kan vara sociala konventioner som säger att det är okej att prioritera vänskap under den här perioden i livet. Senare förväntas vi satsa mer på relationen med vår partner och våra barn. Helt enkelt ett heteronormativt synsätt på relationer, där familje- och parrelationerna har högst status och vänskapen är en kul bonus. Vänskapsrelationerna stelnar därför lätt – man behåller de vänskapsband man knöt som ung men utvecklar dem inte och knyter inte heller nya.

För att kunna ”acceptera att vänskap tar tid” måste man helt enkelt se vänskapsrelationer som betydelsefulla i sig själva. Jag tror många måste släppa synen på en vän som något man skaffar sig och sedan ”har” och istället se på det som en relation som utvecklas med tiden, som man kan växa i och lära sig av. Genom att kontinuerligt ge sina vänner tid undviker man att vänskapsrelationerna stelnar.

Som jag konstaterade i min tidigare text är det inte svårt att förstå att många kvinnor drömmer om en familjeförsörjare (”provider”). Jämställdhet inom ramen för den heterosexuella relationen känns ofta som ett hopplöst projekt, vilket beror på att det är just ett ideal och inte en realitet. Jämställdhet är något vi strävar efter på en samhällsnivå, inget var och en kan införliva i sin relation. Äkta jämställdhet i en relation mellan en kvinna och en man är idag i praktiken omöjlig eftersom vi lever i ett ojämställt samhälle.

En vanlig kritik mot jämställdhetsidealet är att kvinnor i praktiken får dubbla bördor; de förväntas både arbeta för brödfödan och ta hand om hemmet. Men anledningen till att det är så är ju inte att det är fel på jämställdhet som idé utan att vi lever i ett patriarkat. Kvinnor befinner sig i ett underläge som är omöjligt för den enskilde att överbrygga.

Konservativa relationsideal är dock farliga för kvinnor eftersom de innebär att ge upp en del av de möjligheter till självbestämmande man som kvinna har. När kvinnor väljer bort utbildning och arbete till förmån för att leva upp till en konservativ kvinnoroll ger de också upp en del av sin frihet.

Man kan såklart säga att friheten är just denna möjlighet att välja eller välja bort. Detta sätt att resonera möjliggör för kvinnor att välja bort utbildning och arbete i feminismens namn, eftersom de utövar sitt självbestämmande. Detta liknar mer en lek med ord än någon seriös feministisk praktik. Bara för att kvinnors möjlighet att välja är ett feministiskt mål är inte kvinnors faktiska val feminism.

Att det finns en diskrepans mellan bilden många har av våldtäkt och hur våldtäkter ofta går till i praktiken är en sån där grej som bekymrar många. De flesta våldtäktsmän är liksom ingen socialt utstött typ som ligger och lurar i en buske. Våldtäktsmän är som folk är mest, och de flesta våldtäkter begås av någon som känner offret. Vissa våldtäktsmän kanske inte ens vill offret något illa utan är helt enkelt inte särskilt intresserad av att ta reda på vad offret vill.

Så vad ska man dra för slutsatser av denna insikt? Ska man sluta lagföra män som begår våldtäkt för att de inte lever upp till bilden av hur en våldtäktsman borde vara eller bör man korrigera sin bild av hur en våldtäktsman är? Förvånansvärt ofta verkar folk landa i slutsatsen att problemet är att män döms för ofta vilket är spännande med tanke på att våldtäkt är ett av de brott där minst andel av anmälningarna leder till fällande dom. Många kvinnor struntar ju i att anmäla eftersom de är medvetna om detta, och ännu svårare blir det om man dessutom ska leva med hotet att betraktas som en lögnare.

Om man går runt och tror att en våldtäktsman är ett uppenbart monster blir det såklart svårt att se verklighetens våldtäkter för vad de är. Problemet är ju att det är ett brott som är otroligt vanligt och som många många män har begått och många många kvinnor blivit utsatta för. Denna utsatthet kvinnor lever med borde lyftas fram snarare än den hypotetiska risken att en stackars kille kan bli oskyldigt dömd.

På sista tiden har jag scrollat en del på konservativa heterosexuella instagram. Många kvinnor uttrycker att de vill ha en familjeförsörjare (”provider”). De vill ha en trygg man som tar initiativ och som de kan ”följa”. Då kan de slappna av och släppa ut sin ”feminina sida”, vara mjuka och följsamma och låta mannen föra dem framåt.
Jag kan förstå att det här behovet finns hos många kvinnor. Kvinnor tar ju ofta ett väldigt stort ansvar över sin familj och många män tar inte ansvar över någonting alls. Då är det lätt att drömma sig bort till en tillvaro där man bara har ansvar över barn och hushåll och mannen tar ansvar över ekonomin och de stora livsbesluten. Det är helt enkelt den dröm om vila som finns tillgänglig inom ramarna för dessa kvinnors världsbild. De kan inte kräva av sin man att han ska göra kvinnogöra men de kan kräva att han ska leverera i enlighet med sin könsroll (dvs ”provide”).
Problemet är att de flesta män inte lever upp till den konservativa idealbilden av hur en man ska vara. Det är inte för att sådana män har ”försvunnit”, i själva verket har de aldrig funnits. Även på 50-talet slösade män bort sina pengar och förstörde sina karriärer. Bilden av familjeförsörjaren ska snarare förstås som en slags reklam än en realitet. Det är reklam för heteronormativitet riktad till kvinnor; om du bara ger efter och slutar sträva efter självständighet kommer du kunna leva i ett såhär underbart äktenskap.
Kampen för kvinnlig självständighet är inte en fråga om feministisk idealism utan bara ett resultat av den krassa verkligheten; den att alltför många kvinnor har fått lida för att männen de låtit leda har lett dem fel, att familjeförsörjaren inte alls kan eller vill försörja sin familj.

Att det är lite pinsamt att ha en pojkvän har jag vetat länge. Därför känns det skönt att vara i takt med tiden nu när Chanté Josephs text på ämnet blivit uppmärksammad. Joseph menar att många kvinnor väljer att dölja sina pojkvänner på sociala medier och att det uppfattas som tråkigt och pinsamt att vara för upptagen av sin kille. Singelkvinnans frihet ses som en avundsvärd position, menar hon.

Som lesbisk upplever jag sällan att det finns någon motsättning mellan frihet och att vara i en relation. Självklart spelar det roll att det finns någon som bryr sig om vad man tar sig för om dagarna, men jag upplever det inte alls som att hela jag liksom upptas av relationsprojektet på samma sätt som jag gjort när jag varit i relationer med män. Att ha barn innebär såklart en slags ”ofrihet” i meningen att man inte kan göra vad man vill, men jag upplever inte att det är bara mitt ansvar att allting ska fungera.

Jag tror det handlar om att jag inte går in i relationen och familjelivet som Kvinna och förväntas uppfylla en kvinnoroll. När jag var i heterosexuella relationer upplevde jag att den där rollen fanns närvarande hela tiden, antingen som något att leva upp till eller något att fjärma mig ifrån. Att försöka bryta sig ut ur rollen var ett projekt i sig. När jag lever lesbiskt är det inte ens en fråga, jag är redan diskvalificerad. Det spelar ingen roll hur många fantastiska bullar jag bakar, jag kommer aldrig att leva upp till den heterosexuella kvinnorollen. Och detta släpper bullbakningen fri och gör den mera njutbar.

Joseph skriver ”Being partnered doesn’t affirm your womanhood anymore”. Som lesbisk bekräftas såklart aldrig ens kvinnlighet av att vara i en relation. Tvärtom löper man risken att betraktas som ”mannen i förhållandet”. Men att ha möjligheten till kärlek, att vara en könsvarlese*, utan kvinnorollens bojor är ett fantastiskt privilegium.

*Begrepp från Anna G Jonasdottir bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen. Könsvarelsen är den aspekt av människan som kommer fram i kärleken och begäret.

Mammor är en bra målgrupp för den som vill sälja grejer. Vi är angelägna om att göra rätt och därför är gränsen för hur mycket vi kan tänka oss att spendera på ”rätt” grejer förhöjd. Man vill såklart inte förneka sitt barn något! Vi är dessutom ofta ganska osäkra på vad som är rätt och därför mottagliga för alla möjliga idéer på området. Om vilka idéer det finns! Häromdagen fick jag till exempel upp ett inlägg om att jag kan ”förstöra mitt barn i hemlighet” om jag inte är tillräckligt närvarande när jag läser kvällssaga.

Det har såklart länge funnits experter på barnuppfostran, men i sociala medier-eran är de fler än någonsin. Eftersom alla influencers måste hitta sin egen ”nisch” för att locka följare är åsikterna ofta extrema och utrymmet för att tänka annorlunda litet. Det är så ”uppmärksamhetsekonomin” fungerar – genom att så tvivel på den egna förmågan och antyda att man sitter inne på ett bättre sätt kan man fånga någons uppmärksamhet och förhoppningsvis sälja något till denne.

Det är svårt att hitta en balansgång mellan att vara ödmjuk inför de fel jag gör i mitt föräldraskap och att inte vara helt utelämnad åt alla dessa uppfostringsideologier jag kommer i kontakt med. Jag tycker det under lättar att tänka att många av dessa åsikter är en slags reklam – reklam för personer och i slutänden ofta produkter. Min rädsla för att göra fel är inte problemet, det är sunt att ängslas inför det som är stort och viktigt. Problemet är att denna rädsla exploateras.

En populär uppfattning är att ”mansrollen” är mer begränsad än kvinnorollen. Jag undrar hur man får ihop detta med att män har ekonomisk och social makt över kvinnor, något som rimligtvis borde leda till frihet för dem. Hur är det möjligt att ”mansrollen” är mer ”begränsad” när MÄN inte är mer begränsade?

Som argument för detta brukar ibland nämnas att män inte kan klä sig i kvinnlig kodade kläder som till exempel kjol eller klänning eller att de inte kan ha färgen rosa förutom under kontrollerade former. Ibland nämns också att män inte ”får gråta” eller ”visa känslor”. Kvinnor däremot kan ju ha manligt kodade kläder (som typ… byxor) och vi gör tydligen inget annat än gråter och pratar känslor dagarna i ända.

Det är klart att män också kan straffas för att de är illojala mot patriarkatet, men iden att de på något sätt skulle straffas hårdare eller ”mer” än kvinnor är rent ljug. Anledningen till att många tror det är att vi lever i ett samhälle där mäns känslor och frihet värderas långt mycket högre än kvinnors, och därför framstår det som större och viktigare när män stöter på förhinder i livet än när kvinnor gör det. Den kvinnliga ofriheten är tagen för given – att en man inte skulle få göra som han önskar i livet är avvikande.

Projektet att försöka särskilja ”mansrollen” från den materiella verklighet där män har ekonomisk och institutionaliserad makt sjabblar bort korten. På något sätt vill man teoretisera bort det faktum att män som grupp vinner på att leva i ett patriarkat och frånskriva den enskilda mannen sitt ansvar för detta genom att ljuga ihop att han faktiskt är MER begränsad än kvinnorna, det vill säga att han inte har något annat väl än att surfa på patriarkatets räkmacka medan kvinnliga feminister gör jobbet. Tänk om någon skulle kalla honom omanlig! VA! Så kan vi ju inte ha det!!!

Många människor hyser en stor rädsla inför att uppfattas som moralister. En moralist är en tråkig och överspänd typ som lägger näsan i blöt och inte låter folk ha det lite roligt och skönt. Ingen vill väl vara en glädjedödare!

Att ha åsikter om hur folk ligger med varandra är själva idén om moralism. Det är inte svårt att förstå den uppfattningen med tanke på hur mycket tabun det finns och har funnits kring sex och hur mycket människor behövt (och behöver) kämpa för att få älska fritt.

Ett problem är att alla sexuella stigman uppfattas som härrörande ur samma källa. Den som tycker att strypsex är ett problem kan till exempel få höra att för några decennier sedan var minsann homosexualitet klassat som en sjukdom! Men det finns ju inga likheter mellan företeelserna homosexualitet och strypsex mer än att båda hamnar i kategorin sex.

Som bekant har en stor del av mäns våld mot kvinnor en sexuell karaktär. Detta är inga undantagsfall utan en del av den sexuella kulturen i patriarkatet. Även om det såklart förekommer en massa fint och ömsesidigt sex mellan män och kvinnor finns det starka kulturella normer om mäns rätt till kvinnors kroppar och kvinnors sexuella underordning.

Att betrakta sex som någonting som bör skyddas från andras åsikter och lagstiftning innebär att en arena för mäns våld mot kvinnor fredas. Det som ytligt kan se ut som ett sätt att skydda kvinnor mot moralister är i själva verket ett sätt att skydda mäns tillgång till kvinnor.

SVT:s Ekonomibyrån hade ett avsnitt vid namn Sociala mediers död för några veckor sedan. Jag tyckte hela programmet var intressant men framförallt ett inslag med Erik Galli som har försökt vara skärmfri under en längre tid (som det också ska komma en SVT-produktion om).

Erik Galli säger såhär:

Det finns ju jättemycket positivt med sociala medier. Det kan ju va kul till exempel. Viktigt att ha kul. Det kan va jätteskönt att inte läsa en jättelång bok eller se en jätteviktig dokumentär. Jag tycker folk verkligen är värda det, att bara få ha det lite chill. Och det tycker jag aldrig det är nån som säger längre. Man ska liksom göra nyttiga saker hela tiden.

Jag tror att det här sätter fingret på någonting jätteviktigt, nämligen att sociala medier har blivit det främsta och för många också det enda sättet att vara onyttig eller improduktiv på. När man vill vila sträcker man sig efter telefonen. Att avstå från scrollandet associeras direkt med produktivitet – man lägger ifrån sig telefonen när man behöver ta sig i kragen och åstadkomma någonting.

Men doomscrollandet är en falsk onyttighet. När du scrollar ditt flöde så är du ju faktiskt nyttig för sociala medier-jättarna. Det är just detta som är problemet, att de lyckats hitta ett sätt att göra vår onyttighet nyttig. Det som sker är att vår vila exploateras av kommersiella intressen – varje ögonblick vi inte ägnar oss åt arbete eller reproduktion av vår arbetskraft (sömn, träning, hushållsarbete, att ta hand om våra barn osv) ska vi exponera oss för reklam. Sociala medier är också bra på att påminna en om att man borde vara nyttig, vilket gör att även vilan blir nedkletad av kravet på produktivitet.

Den ökande medvetenheten om problemen med sociala medier har också den paradoxala effekten att man börjar uppfatta onyttiga saker som nyttiga just eftersom det INTE är att scrolla. Det som innan var en dum liten hobby kan i jämförelse med doomscrollandet ses som hälsofrämjande; det är så bra för hjärnan att göra saker med händerna! Åh vad duktig jag är som faktiskt träffar mina vänner och inte bara slött gillar deras Instagram story! Åh vad duktig jag är som går en promenad utan att glo på min telefon! Att lyfta fram det positiva med sådana beteenden kan helt enkelt ha den paradoxala effekten att de upplevs som mer kravfyllda och därmed mindre attraktiva. Det stärker helt enkelt doomscrollandets monopol på onyttighet och får det att framstå som än mer åtråvärt.

Motpolen till doomscrollandet är alltså inte att ständigt vara nyttig utan att återerövra andra former av onyttighet. Hur fan det ska gå till har jag tyvärr ingen aning om.

Fick en kommentar om överbefolkning som jag tyckte var intressant:

Brukar hålla med dig, men inte här. Oavsett hur man ser på det så är överbefolkning ett reellt problem förutsatt att man vill ge människor lika villkor i livet och lyfta de som lever i fattigdom rent materiellt. Allt detta kräver energi och resurser. Inte ens om energin är förnybar så löser det problemen då materialen i sig inte är förnybara och i många fall inte återanvändbara. Utöver det kräver en ökad befolkning mer land. Land som tas från naturen. Det gäller både för boenden, infrastruktur m.m. Visst går det att effektivisera jämfört med idag, men det finns ändå begränsningar. Viktigast av allt är ju att paniken över sjunkande födelsetal i grunden handlar om att rädda kapitalismen, som är beroende av att konstant expandera. Därav att det alltid krävs mer naturresurser men även arbetskraft och konsumenter. Sjunkande födelsetal är nog något av det med störst potential till att tvinga världen till ett mer humant ekonomiskt system grundat i behov och människan istället för tillväxt för tillväxtens skull. När vi väl skiftar till ett fredligt, naturligt och humant samhälle kommer säkerligen födelsetalen öka igen och landa runt 2 barn/kvinna så att populationen håller sig stabil över tid. Med variationer ibland såklart. Det är ju trots allt villkoren i dagens ekonomiska system som omöjliggör för de som vill ha barn att skaffa dem, särskilt i fertil ålder. Då kan världen ha en stabil population, kanske mindre än dagens, men där ekonomin är baserad på människan istället för tvärtom

I mina ögon är det svårt att säga huruvida jorden är ”överbefolkad” eller ej. Det beror ju mycket på vad man anser är en rimlig levnadsstandard för människor. Planeten håller nog inte för 7 miljarder människor med samma levnadsstandard som jag själv håller mig med. Bara den välfärdsapparat som jag som svensk har tillgång till kräver ju enorma resurser.

Jordens nuvarande befolkningsmängd är ju ett resultat av kapitalismen eller snarare industrialiseringen. Dels för att fler människor har kunnat skaffa barn och att fler barn har överlevt som ett resultat av modern medicin, ökad levnadsstandard osv. Men också för att det har bedrivits aktiv politik för att öka barnafödandet. Nu menar jag inte bara sådant som att förbjuda abort, åtgärder såsom barnbidrag, förskolor osv syftar ju ytterst till att möjliggöra för folkflertalet att skaffa barn. Om man ser på den svenska debatten är det ju tydligt att alla partier vill motverka sjunkande födslotal, de politiska skillnaderna ligger framförallt i hur detta ska bli verklighet.

Kapitalismens krav på ständig expansion (även känt som ”tillväxt”) kräver precis som det står i kommentaren ständigt nya människor. I ett kapitalistiskt system är minskad befolkningsmängd ett stort hot eftersom det innebär en minskning av antalet som kan arbeta och konsumera i kapitalismens tjänst. Risken med en åldrande befolkning är att fler av de yngre tas i anspråk för att vårda de gamla, och reproduktivt arbete står som bekant inte högt i kurs i ett kapitalistiskt system. En omställning av ekonomin till att fokusera mer på omsorg är ett stort hot mot tillväxten.

Vad jag har svårt för med åsikten att det är dåligt för miljön att skaffa barn är iden om att den enskilda inviden har någon slags koldioxidbudget som man ”förbrukar”. Man kan till exempel se uppställningar där ”skaffa barn” står bredvid saker som ”flyga utomlands två gånger varje år” som om det var jämförbara saker, som om det var något slags konsumtionsbeslut att skaffa barn. Jag tror inte att det är fruktbart att se på miljöfrågan på det individualiserade sättet. Hur mycket miljöpåverkan ett människoliv ger upphov till är ju någonting vi kan förändra genom politik.

Ett annat problem jag har med argumentet är att det sätter kvinnor i fokus som miljöbovar. Även om man såklart är två om att skaffa barn är det kulturellt förknippat med kvinnor och att lägga fram ”skaffa barn” som en miljöbelastning i sig riskerar att lägga skulden på miljöproblem på kvinnor. Kvinnor är ju om något offer för politik som syftar till att öka barnafödandet.

Att betrakta den politiska hetsen kring sjunkande barnafödande som en miljöfråga tycker jag är rimligt. Däremot att betrakta enskilda barn som en ”belastning” för miljön tycker jag är underligt och misantropiskt.