diagnos

Att få en diagnos beskrivs ofta som en lättnad. Man förväntas uppleva det som en befrielse att ”få en förklaring” på varför man är som man är.

För snart tio år sedan diagnostiserades jag som bipolär. När jag fick min diagnos upplevde jag det inte som en befrielse i den meningen. Däremot har jag genom livet haft mycket nytta av min diagnos; att jag har den har gjort att jag tilldelats en fast kontakt i psykiatrin vilket gör att jag kan få hjälp snabbt och smidigt när det behövs. Inte för att det har behövts särskilt ofta på senare tid, det finns nog många som mår betydligt mycket sämre men som inte anses ha rätt till samma goda och kontinuerliga vård som jag. På ett sätt har jag haft tur i diagnoslotteriet – min diagnos anses helt enkelt vara allvarlig nog för att samhället ska lägga en del resurser på oss som har den. Om man då som jag har diagnosen utan att lida särskilt mycket av den finns det många fördelar.

I början när jag hade fått min diagnos kunde jag känna mig ledsen över att den kom så sent. Jag föreställde mig att om jag hade vetat tidigare hade jag kunnat ta till andra åtgärder och få annan hjälp och inte behövt lida så som jag led när jag insjuknade i min psykos (en smärtsam och långdragen historia som bland annat ledde till att jag tilldelades diagnosen). Jag kunde vara arg på mina föräldrar som inte hade satt mig i kontakt med BUP, arg på psykiatrin som inte såg vad det var för fel på mig tidigare och så vidare.

Jag kan fortfarande önska att jag hade fått bättre hjälp tidigare, men idag kan jag snarare känna mig glad över att själv diagnosen inte sattes tidigare. Jag fick den när jag var 25 och den har format min identitet mycket sedan dess. Hade jag fått den tidigare hade det troligen blivit ännu viktigare för min självbild. Att bli märkt som psykiskt sjuk gör verkligen något med en. På ett sätt är det positivt att få ett verktyg att förstå sig själv men risken är överhängande att man bara förstår sig själv genom diagnosen.

från arkivet: självförtroende

Det är poppis att berätta för unga tjejer att de måste skaffa sig bättre självkänsla. De ska bli bättre på att ta för sig. Som om världen sträckte ut sig framför en och det enda hindret från att göra sig till drottning över den var ens egna dåliga självkänsla.

Den självsäkra, eller ”starka”, kvinnan figurerar ofta som ideal. Hon är alltid ensam bland män, och hennes självsäkra sätt gör att hon vinner deras respekt. Ibland har hon övermänskliga krafter, som Wonder Woman. Då har männen inte så många andra val än att respektera henne. Det är henne vi ska se upp till. Kvinnan som är medveten om sin egen styrka, som tar männen med storm när hon motbevisar deras unkna sexistiska fördomar.

Men i verkligheten är kvinnor inte särskilt starka. Vi är som folk är mest. Och en ensam kvinna i en värld av män kan sällan göra sig hörd länge nog för att imponera. Det spelar ingen roll hur intelligent, rapp eller stark hon är, hon är liksom aldrig med i tävlingen. Underlägsen redan från början. Det är mycket man måste bevisa för att komma ur den positionen, för att resa sig som det glänsande undantaget från den allmänna regeln – kvinnor är sämre. Många ger sig inte ens in i tävlingen. Avstår eftersom det smärtar för mycket att alltid kämpa i motvind.

Det sägs att det är attraktivt med självförtroende, men det gäller inte den som definierats som underlägsen. Den underlägsna ska tyst acceptera sin roll.

En kvinna som älskar sig själv är oälskbar.

Den kvinna som vägrar göra våld på sig själv får mannens våld som svar.

Vi behöver inte besegra vårt dåliga självförtroende, utan mannens samhälle i vilket vi inte kan växa oss starka. Och denna räddning måste vara samfälld. För i detta samhälle kan den starka kvinnan kanske få några minuter i rampljuset, men hon kommer aldrig kunna växa fritt.

Jag är inte vegan vilket jag har börjat se som mer och mer problematiskt på sista tiden. Djurhållningsindustrin är helt sinnessjuk och jag önskar verkligen att jag var vegan. Jag har inga ursäkter för att inte vara det mer än min egen lättja.

En grej jag tänkt på en del på sista tiden är hur orimligt stort hat som finns mot veganer. Det är liksom en hel subkultur med folk som fan AVSKYR människor som äter veganskt. De kanske lägger upp ett litet videoklipp om att de äter dubbelt så mycket kött så att veganer inte ska göra någon skillnad. Ett viktigt skäl till detta är nog att djurhållningsindustrin är bra på propaganda. Ett annat tror jag är att det är rätt svårt att hitta på faktiska argument emot veganism och därför går människor som inte vill tänka på hur deras livsstil påverkar livet på denna planet på med det rena hatet istället

Lust att skriva

Hela mitt vuxna liv har jag varit en skrivande människa. Jag startade den här bloggen 2010 och sedan dess har jag på ett eller annat sätt publicerat mig på internet. De senaste åren framförallt på instagram.

De senaste åren har dock min lust att skriva sinat. Det har såklart delvis att göra med heltidsjobb och barn men också tror jag med att tillvaron på sociala medier känns trängre och trängre. När jag skriver på instagram har jag mest känslan av att mata reklammonstret med innehåll. Om folk läser det jag skriver innebär det i förlängningen ytterligare chanser för meta att exponera dem för reklam. Jag har dessutom insett att det jag publicerar där nog inte är så tillgängligt som jag hade önskat, att läsa en text på instagram när man inte har ett konto där är kanske inte omöjligt men en mycket oangenäm upplevelse. Det finns heller ingen möjlighet att söka i ett textarkiv eller länka till sina gamla texter.

Jag tror också att själva formen har blivit ett problem. Det begränsade antalet tecken, det faktum att det är svårt att redigera textens utseende, att allt måste ha en bild till sig osv. Jag upplever också att man blir låst i sitt ”personliga varumärke” även om man inte är någon influencer (jag använder ordet i betydelse någon som tjänar pengar på sociala medier genom att göra reklam). Jag har svårt att till exempel publicera saker om min vardag där då det inte känns som ”min grej”.

Sedan är det såklart jakten på likes och ”engagemang” som förstör mycket av det som jag innan upplevde som fritt med att publicera sig på internet. När jag startade min blogg var det ju inte med tanke på att jag skulle få en pytteliten dopaminkick varje gång någon gillade min text, utan det handlade ju mer om utbytet med andra människor.

Kanske är bloggen vägen tillbaks till ett mer lustfyllt skrivande. Vi får väl se.

Feminism är sjukt ute

Att det är ute att vara feminist har framgått med all önskvärd tydlighet på sista tiden. Det är verkligen så SJUKT ute. Snart behöver folk knappt ens skriva sina små inlägg om att feminister är fula och inte lyckas få bra män på kroken för feminismen är verkligen stendöd.

Ändå är jag fortfarande feminist. Men det är som att det innebär något annat nu än när det var ”inne”. För tio år sedan kunde man som feminist kanske skriva en text om huruvida män kan kalla sig feminist eller inte, idag finns det inte några män som kallar sig feminister så då är den diskussionen överflödig. Nån annan kanske delade en bild där det stod ”om din feminism inte inkluderar [sätt in valfri marginaliserad grupp] så är det inte feminism”. Idag är det ingen som bryr sig om att vara godkänd som feminist och ännu mindre om att anstränga sig för att ta hänsyn till ytterligare marginaliserade grupper. Jaja, det finns väl säkert många som bryr sig men jag försöker fånga tidsandan.

Kvinnor är fortfarande förtryckta och därför är jag fortfarande feminist men jag har svårt att få grepp om hur man är feminist i en tid där det inte finns någon offentlig feministisk debatt. I en tid där man inte har någon känsla av att det vi gör faktiskt kan ta oss framåt på något sätt. Förslag mottages gärna.

Häromdagen tänkte jag på att det fanns en tid då man kunde känna sig lite less på att ens vänner delade bilder på vad de åt till middag. ”Ingen bryr sig om vad du åt till middag” kanske någon skrev på Twitter. Idag ser jag inte särskilt många ytligt bekantas vardagsmiddagar i mina flöden, istället är det ai-genererade bilder på någon fantasitårta som seglar förbi. Dåtidens ointressanta brus kunde i alla fall handla om någon jag brydde mig om.

ändra någon

När kvinnor beklagar sig över pojkvänner eller ex får de ofta höra att man ”aldrig ska försöka ändra en annan människa”. Det kan låta som om det var samma sak att försöka få någon att ändra favoritmaträtt/klädstil att be om att bli behandlad med respekt eller att önska att den man lever med ska dela på den gemensamma börda som är hem och familj.

Varför hamnar kvinnor så ofta där, att vi försöker ”ändra någon”? Vi har fått höra att det är det vi ska göra. Många romantiska berättelser handlar om just detta; en man som förändras av en kvinnas kärlek. Detta är värt mycket lidande från kvinnans sida, för priset är så storslaget – en snäll man.

För det mesta är det istället kvinnan som måste ändras – hon måste sänka sina förväntningar till dess att mannen kan möta dem. När man ställer sig utanför detta, när man värderar sig själv högre än någon mans känslomässiga utveckling, då är man en bitter hagga. Uppenbarligen vill dessa människor inte att man på allvar ska sluta försöka förändra någon så att man kan leva tillsammans med den. De vill bara att kvinnan ska sluta klaga när mannen inte gör någon ansträngning att förändras. De vill att hon ska fortsätta hoppas och kämpa i tysthet.

Mån utger sig också ofta för att vara andra än de är och kunna göra saker de inte kan. Att försöka ”förändra någon” kan alltså innebära att man försöker få honom att leva upp till sina anspråk – få honom att vara det han själv utgett sig för att vara.

Babblet om att man inte kan ”förändra någon” är ett sätt att lägga skulden för mäns tillkortakommanden på kvinnorna som trots allt älskat dem. Kvinnan förväntas kämpa för relationen och förändra sig själv, men när hon väl ger upp och sätter sitt eget välmående främst får hon höra att det är HON som gjort fel för att hon försökt ”förändra” någon, ungefär som att det var HAN som var offret i det hela.

morallag

Sexköpslagen kallas ibland för ”morallag” av människor som vill underminera prostitutionsmotståndares legitimitet. Det är ett underligt begrepp eftersom alla lagar grundar sig på moral. Att till exempel tycka att stöld och mord är fel är också en fråga om moral. Det är också en fråga om moral att tycka att det är ett större brott att berätta om ett sexuellt övergrepp man blivit utsatt för än att utsätta någon för ett sexuellt övergrepp. Men av någon anledning används begrepp som morallag och moralism framförallt när det kommer till lagstiftning som inskränker mäns sexuella frihet.

Det finns absolut problem med sexköpslagen. Till exempel att kvinnan som blir utsatt sällan betraktas som målsägande. Istället betraktas sexköp som ett brott mot staten, en ordningsförseelse. Kvinnor som blivit utsatta för betalda övergrepp har mycket begränsade rättigheter till skadestånd. Detta signalerar att man inte betraktar kvinnor i prostitution som brottsoffer. Tyvärr brukar det inte vara detta som åsyftas när sexköpslagen kallas för en morallag, utan snarare det faktum att det över huvud taget existerar en begränsning för män att betala för att begå övergrepp på kvinnor.

Detta speglar föreställningen att frågor som berör sex inte kan ha något värde utöver vad någon råkar tycka om det. Det som sägs är att sexuellt våld inte har någon egentlig, objektiv, betydelse. Inte som mord eller rån eller misshandel, som ju är riktiga och viktiga grejer, ”objektiva” inskränkningar av människors frihet. Det sexuella våldet, som utgör en stor del av mäns våld mot kvinnor, relativiseras och görs till en fråga om tycke och smak. Rättigheterna för de kvinnor som befinner sin i den utsatthet som kallas prostitution ses som en fråga om ”moral” snarare än en rättighetsfråga.

Hur kommer det sig att kvinnors rättigheter så ofta betraktas som relativa? Eftersom kvinnor inte betraktas som fullvärdiga människor med rättigheter. Detta syns extra tydligt när det kommer till det sexuella, då sexuellt våld är något som framförallt drabbar kvinnor som grupp. Det ligger därför nära till hands att anklaga de som tycker även kvinnors rätt till sin egen sexualitet ska betraktas som en rättighet för moralism.

ut ur min kropp

Jag läste nyss ut Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp”. Det är en självbiografisk bok om att leva med anorexi. Boken har kritiserats för att ”göra reklam” för ätstörningar men också hyllats. Jag är kluven – jag kan absolut se hur boken kan vara triggande för någon som har ätstörningsproblemtik. Jag har också haft olika typer av matproblematik och kände absolut någon slags lockelse av beskrivningarna av svält. Samtidigt tycker jag att det finns en värde i att en sjukdom skildras innifrån den sjukes värld. Jag tänker att många psykiska sjukdomar präglas av en stor ensamhet och jag tänker att Meidells bok är ett försök att bryta den. Jag tycker också att Meidell är tydlig med att sjukdomen är en stor sorg för henne, hon vet bara inte hur hon annars ska leva.

Kanske hade språket kunnat vara mindre romantiserande, men jag tror i grund och botten att det är en omöjlig balansgång att lyckas göra en skildring av sjukdomen innifrån utan att på något sätt dra in läsaren i sin värld. För den som dras till självsvält spelar det ingen roll att det står om en kropp som inte fungerar, ett dysfunktionellt föräldraskap, en skiljsmässa och så vidare. Det är ju en del av sjukdomen – att inget offer framstår som för stort. Det är naivt att tro att en sjuk person på något sätt ska ändra sig bara för att man radar upp olika nackdelar med sjukdomen.

Att förstå vilken funktion olika sjuka beteenden har för människorna som utövar dem tror jag är viktigt. Det jag tar med mig från Meidells bok är självsvältens karaktär av missbruk, som jag tycker skildras med en tydlighet jag inte sett förut. För mig ger detta en fördjupad förståelse av sjukdomen såväl som mina egna erfarenheter (jag har inte varit anorektisk men i perioder haft ätstört beteende där självsvält förekommit). Denna fördjupade förståelse gjorde i mina ögon boken läsvärd.

skuld, skam och feminism

Jag har funderat en del på det här med skuld, skam och ansvar i den moderna feminismen. Mycket av nutida populär feministisk analys kretsar kring att på olika sätt frigöra kvinnor från skuld och skam över den belägenhet vi befinner oss i på grund av patriarkatet. Att ”lägga skulden där den hör hemma”, det vill säga på männen som förtrycker snarare än kvinnorna som utsätts för förtryck, är ett viktigt feministiskt slagord. Det används för att peka ut män som slår och våldtar kvinnor som förövare och påtala att kvinnor är offer. Det används också för att påtala att kvinnor på ett strukturellt plan tvingas till vissa känslor och handlingar, vilket de inte bör skuldbeläggas för. Inget av det här är fel i sak. Att slut skuldbelägga sig själv och andra kvinnor för patriarkala strukturer ÄR en viktig del i varje kvinnas feministiska uppvaknande. Vad jag däremot finner oerhört frustrerande är hur ofta den feministiska analysen stannar där; i ett enda stort berättigande av allt kvinnor är och gör i ett patriarkat.

Vi måste börja med att fråga oss VARFÖR vi är feminister. Att vara feminist är att känna till att det finns ett patriarkat och att vilja förändra detta. Feminism är en politisk ideologi som innehåller en världsbild och en utopi. Visst finns det ”olika feminismer”, men för att kunna kalla något för feminism måste det innehålla en idé om att kvinnor är underordnade män och att detta är någonting som bör förändras. Det bör också finns en idé om att det är någonting som KAN förändras, för vad skulle poängen annars vara?

Jag vill hävda att det är ett i grunden individualistiskt projekt att göra sig av med skuld och skam inför sin belägenhet som kvinna i ett patriarkat. Visst är det någonting vi till viss del kan hjälpa varandra med, men det är ett arbete som till största delen sker inne i den enskilda kvinnan. Det är den enskilda som slutar skämmas för det hon blivit utsatt för och det hon är. Så långt kan man nå med feministisk upplysning; den enskilda kvinnan kan läsa och ta till sig och nå någon slags känsla av frihet och välbefinnande. Problemet är att det samhälle där kvinnor exploateras och hatas finns kvar oavsett hur mycket skam man som kvinna känner inför detta. Att göra sig av med skuld och skam är ett slags feministiskt feel good-projekt, perfekt anpassat efter vår individualistiska tid där allting handlar om att förbättra och optimera den egna individen.

Feministisk teori kan och bör absolut användas för att få kvinnor att må bättre, men det är inte allt den kan eller bör användas till. För varför är vi egentligen feminister? Det yttersta målet med det feministiska projektet är att bryta ner de strukturer som möjliggör exploateringen av och våldet som riktas mot kvinnor. Detta sker inte för att kvinnor ”slutar skämmas”; det sker som ett resultat av politiska förändringar. Att kasta skuld och skam kan vara ett steg på vägen i detta förändringsarbete, men det kan inte vara allt.

Fokuset på skuld och skam blir ibland kontraproduktivt för feministisk politik. För att skapa de förändringar vi feminister vill se i samhället krävs ett omfattande arbete. Detta arbete innebär att man måste offra saker och ta risker. Som feminister måste vi vara beredda att göra detta, inte bara när det är roligt utan också när det är tungt. Somliga vänder sig emot detta resonemang med att kvinnor inte är ”skyldig feminismen något”. Det är såklart sant, men det handlar inte om att vara skyldig utan om att vi måste skapa oss en väg framåt. Varför är man feminist om man inte vill det? Politiskt arbete måste ske på ett hållbart sätt, men det innebär inte att det kan eller bör vara enkelt. Det feministiska arbetet handlar ju trots allt om att motarbeta en av världens mest omfattande maktstrukturer, det kommer inte vara enkelt.

Vissa menar att det är att ”lägga skulden på kvinnor” att mena att kvinnor bör vara de som kämpar mot patriarkatet. Egentligen borde männen hållas ansvariga! Detta håller jag absolut med om, men nu är detta inte en fråga om hur det borde vara utan om vad som är möjligt. Visst kan man tycka att det, i den bästa av världar, borde vara männen som befriar oss, men alla (och särskilt vi feminister) vet ju att det inte är vad som kommer ske. Det finns ingen rättslig instans dit vi kan vända oss med detta, ingen gud som kommer att kunna ge männen order om att verkställa det postpatriarkala samhället. Det är alltså ingen utsaga om det moraliskt rätta att kvinnor är ansvariga för sin egen frigörelse; det är en slutsats av den feministiska analysen av hur världen är beskaffad.

Ibland anklagas feminismen för att vara källan till skuld och skam hos kvinnor. Den feministiska analysen av till exempel skönhetsideal och allt kvinnor gör för att uppnå dessa anses av många vara skuldbeläggande av kvinnor. Istället för att kritisera detta ska man som feminist göra, ja vadå egentligen? Idealet verkar vara att passivt acceptera att hela kvinnoliv försvinner i ett evigt bantande, noppande, rakande, smörjande och sminkande. Att uttrycka önskan om någonting annat betraktas ofta som skammande. Genom denna manöver blir feminismen plötsligt det som håller kvinnor fånga. Det är nämligen ofta just den feministiska analysen som attackeras med dessa argument. De patriarkala påbud kvinnor omgärdas av betraktas ofta som neutrala, eller åtminstone irrelevanta för diskussionen. Det betraktas som ett slags grundvillkor för kvinnlig existens och mycket sällan diskuteras hur dessa villkor ska förändras. Istället diskuterar vi att feminister ska sluta skamma.

Det är som att feminismens uppgift har blivit att få kvinnor att ”må bra” med vad de är och gör i patriarkatet. Feminismen ska producera analyser som får kvinnor att sluta känna ”skuld och skam”. Att säga saker som får kvinnor att må dåligt är per definition ”ofeministiskt”. Om en feminist analyserar ett fenomen och denna analys får kvinnor att känna skuld och skam för att de deltar i detta fenomen, då har feministen ”skammat” och gjort sig skyldig till förtryck genom att försöka styra vad kvinnor tar sig för. Men varför skulle feminister inte ha åsikter om vad kvinnor gör? Den politiska kampen mot patriarkatet har ju Kvinnan som sitt revolutionära subjekt. Det är Kvinnan som förtrycks och exploateras i den patriarkala ordningen och det är Kvinnan som kan organisera sig politiskt och kräva förändring. Alltså angår det i allra högsta grad kvinnokampen hur kvinnor lever sina liv. Detta är inte ”förtryck” utan tvärtom en önskan att kämpa mot förtrycket vi kvinnor drabbas av i patriarkatet.

Feminism bör uppmana till handling, inte passivitet. Att göra ”exakt vad man vill” innebär i många fall ett följa minsta motståndets lag, och patriarkatet kommer alltid att bjuda på motstånd. Jag önskar också en värld där kvinnor kan ”göra exakt vad de vill”. Som feminist är jag smärtsamt medveten om att vi lever i ett patriarkat som begränsar kvinnors möjligheter att göra ”exakt vad de vill” långt mycket mer än vad någon skammande feminist någonsin kan göra. Jag inbillar mig inte att det är möjligt för mig eller någon annan kvinna att kliva ur samhället. Det är därför feminism behövs, för att vi är fast i det har samhället och måste förändra det. Och för att förändra samhället måste vi vara beredda att förändra oss själva.