Fanny Åström

SVT:s Ekonomibyrån hade ett avsnitt vid namn Sociala mediers död för några veckor sedan. Jag tyckte hela programmet var intressant men framförallt ett inslag med Erik Galli som har försökt vara skärmfri under en längre tid (som det också ska komma en SVT-produktion om).

Erik Galli säger såhär:

Det finns ju jättemycket positivt med sociala medier. Det kan ju va kul till exempel. Viktigt att ha kul. Det kan va jätteskönt att inte läsa en jättelång bok eller se en jätteviktig dokumentär. Jag tycker folk verkligen är värda det, att bara få ha det lite chill. Och det tycker jag aldrig det är nån som säger längre. Man ska liksom göra nyttiga saker hela tiden.

Jag tror att det här sätter fingret på någonting jätteviktigt, nämligen att sociala medier har blivit det främsta och för många också det enda sättet att vara onyttig eller improduktiv på. När man vill vila sträcker man sig efter telefonen. Att avstå från scrollandet associeras direkt med produktivitet – man lägger ifrån sig telefonen när man behöver ta sig i kragen och åstadkomma någonting.

Men doomscrollandet är en falsk onyttighet. När du scrollar ditt flöde så är du ju faktiskt nyttig för sociala medier-jättarna. Det är just detta som är problemet, att de lyckats hitta ett sätt att göra vår onyttighet nyttig. Det som sker är att vår vila exploateras av kommersiella intressen – varje ögonblick vi inte ägnar oss åt arbete eller reproduktion av vår arbetskraft (sömn, träning, hushållsarbete, att ta hand om våra barn osv) ska vi exponera oss för reklam. Sociala medier är också bra på att påminna en om att man borde vara nyttig, vilket gör att även vilan blir nedkletad av kravet på produktivitet.

Den ökande medvetenheten om problemen med sociala medier har också den paradoxala effekten att man börjar uppfatta onyttiga saker som nyttiga just eftersom det INTE är att scrolla. Det som innan var en dum liten hobby kan i jämförelse med doomscrollandet ses som hälsofrämjande; det är så bra för hjärnan att göra saker med händerna! Åh vad duktig jag är som faktiskt träffar mina vänner och inte bara slött gillar deras Instagram story! Åh vad duktig jag är som går en promenad utan att glo på min telefon! Att lyfta fram det positiva med sådana beteenden kan helt enkelt ha den paradoxala effekten att de upplevs som mer kravfyllda och därmed mindre attraktiva. Det stärker helt enkelt doomscrollandets monopol på onyttighet och får det att framstå som än mer åtråvärt.

Motpolen till doomscrollandet är alltså inte att ständigt vara nyttig utan att återerövra andra former av onyttighet. Hur fan det ska gå till har jag tyvärr ingen aning om.

Fick en kommentar om överbefolkning som jag tyckte var intressant:

Brukar hålla med dig, men inte här. Oavsett hur man ser på det så är överbefolkning ett reellt problem förutsatt att man vill ge människor lika villkor i livet och lyfta de som lever i fattigdom rent materiellt. Allt detta kräver energi och resurser. Inte ens om energin är förnybar så löser det problemen då materialen i sig inte är förnybara och i många fall inte återanvändbara. Utöver det kräver en ökad befolkning mer land. Land som tas från naturen. Det gäller både för boenden, infrastruktur m.m. Visst går det att effektivisera jämfört med idag, men det finns ändå begränsningar. Viktigast av allt är ju att paniken över sjunkande födelsetal i grunden handlar om att rädda kapitalismen, som är beroende av att konstant expandera. Därav att det alltid krävs mer naturresurser men även arbetskraft och konsumenter. Sjunkande födelsetal är nog något av det med störst potential till att tvinga världen till ett mer humant ekonomiskt system grundat i behov och människan istället för tillväxt för tillväxtens skull. När vi väl skiftar till ett fredligt, naturligt och humant samhälle kommer säkerligen födelsetalen öka igen och landa runt 2 barn/kvinna så att populationen håller sig stabil över tid. Med variationer ibland såklart. Det är ju trots allt villkoren i dagens ekonomiska system som omöjliggör för de som vill ha barn att skaffa dem, särskilt i fertil ålder. Då kan världen ha en stabil population, kanske mindre än dagens, men där ekonomin är baserad på människan istället för tvärtom

I mina ögon är det svårt att säga huruvida jorden är ”överbefolkad” eller ej. Det beror ju mycket på vad man anser är en rimlig levnadsstandard för människor. Planeten håller nog inte för 7 miljarder människor med samma levnadsstandard som jag själv håller mig med. Bara den välfärdsapparat som jag som svensk har tillgång till kräver ju enorma resurser.

Jordens nuvarande befolkningsmängd är ju ett resultat av kapitalismen eller snarare industrialiseringen. Dels för att fler människor har kunnat skaffa barn och att fler barn har överlevt som ett resultat av modern medicin, ökad levnadsstandard osv. Men också för att det har bedrivits aktiv politik för att öka barnafödandet. Nu menar jag inte bara sådant som att förbjuda abort, åtgärder såsom barnbidrag, förskolor osv syftar ju ytterst till att möjliggöra för folkflertalet att skaffa barn. Om man ser på den svenska debatten är det ju tydligt att alla partier vill motverka sjunkande födslotal, de politiska skillnaderna ligger framförallt i hur detta ska bli verklighet.

Kapitalismens krav på ständig expansion (även känt som ”tillväxt”) kräver precis som det står i kommentaren ständigt nya människor. I ett kapitalistiskt system är minskad befolkningsmängd ett stort hot eftersom det innebär en minskning av antalet som kan arbeta och konsumera i kapitalismens tjänst. Risken med en åldrande befolkning är att fler av de yngre tas i anspråk för att vårda de gamla, och reproduktivt arbete står som bekant inte högt i kurs i ett kapitalistiskt system. En omställning av ekonomin till att fokusera mer på omsorg är ett stort hot mot tillväxten.

Vad jag har svårt för med åsikten att det är dåligt för miljön att skaffa barn är iden om att den enskilda inviden har någon slags koldioxidbudget som man ”förbrukar”. Man kan till exempel se uppställningar där ”skaffa barn” står bredvid saker som ”flyga utomlands två gånger varje år” som om det var jämförbara saker, som om det var något slags konsumtionsbeslut att skaffa barn. Jag tror inte att det är fruktbart att se på miljöfrågan på det individualiserade sättet. Hur mycket miljöpåverkan ett människoliv ger upphov till är ju någonting vi kan förändra genom politik.

Ett annat problem jag har med argumentet är att det sätter kvinnor i fokus som miljöbovar. Även om man såklart är två om att skaffa barn är det kulturellt förknippat med kvinnor och att lägga fram ”skaffa barn” som en miljöbelastning i sig riskerar att lägga skulden på miljöproblem på kvinnor. Kvinnor är ju om något offer för politik som syftar till att öka barnafödandet.

Att betrakta den politiska hetsen kring sjunkande barnafödande som en miljöfråga tycker jag är rimligt. Däremot att betrakta enskilda barn som en ”belastning” för miljön tycker jag är underligt och misantropiskt.

Nina Björk skriver i Parabol om att hon tillsammans med Sveriges Kvinnolobby och Kajsa Ekis Ekman blivit anklagad för dödssynden ”särartsfeminism”. Det här är ett fenomen jag stört mig på länge, nämligen att särartsfeminist används som en slags anklagelse, något helt absurt som det anses helt självklart att ingen vill befatta sig med. Den som är ”särartsfeminist” diskvalificerar sig själv från alla seriösa diskussioner om kön och samhälle.

Vad är då egentligen särartsfeminism? Nina björk definierar det såhär:

Man ser de två biologiska könen som om de ger upphov till två olika personligheter, en kvinnlig (mjuk, omhändertagande, känslo-och relationsinriktad) och en manlig (bestämd, logisk, sakorienterad) samt att den feministiska kampen bör handla om att vi ska se de här personlighetstyperna som lika mycket värda

Det är även den definition av särartsfeminism jag själv känner igen (jämför med t.ex. wikipedia). Jag skulle säga att det är förhållandevis ovanligt att engagerade feminister tycker såhär, likhetsfeminism hur under en lång tid varit det rådande paradigmet inom den feministiska rörelsen. I den mån man hör särartsfeministiska argument brukar det inte vara från feminister utan från konservativa som förstått att det inte direkt ligger i tiden att säga att kvinnor och män är olika och därför ska värderas olika. Det är helt enkelt svårt att hitta feminister som omfamnar en särartsfeministisk ideologi i någon större omfattning. Just därför upplevs begreppet ”särartsfeminist” som en anklagelse – det är feministisk konsensus att denna position är orimlig och fruktlös.

Alltmer ser jag ”särartsfeminist” användas om personer som anser att biologiskt kön har betydelse för hur förtrycket av kvinnor ser ut. Att tycka att kvinnans roll i reproduktionen av mänskligt liv är fundamental för förtrycket av kvinnor som grupp kan avfärdas som en särartsfeministisk position, oavsett om det anses ge upphov till särart i personliga egenskaper. Även för stort engagemang i frågor som är tydligt kopplade till kvinnlig biologi såsom abort, mens eller könsstympning kan leda till misstankar om särartsfeminism. Med en sådan definition blir det såklart betydligt många fler som hamnar i det facket. Ja, faktiskt nästan alla feminister hyser dessa åsikter i någon mån.

Jag har sedan länge helt slutat prata om särarts- och likhetsfeminism eftersom jag inte anser att det är relevanta begrepp för att beskriva nutida feministiska inriktningar. Om något sätter jag skiljelinjer mellan queerfeminism och radikalfeminism, där jag hör hemma i den senare. Det är uppenbart att det som ofta kallas för särartsfeminism i själva verket är radikalfeminism, men som radikalfeminist tror man ju att det är det patriarkala förtrycket och exploateringen av kvinnans reproduktiva förmåga som ligger till grund för skillnader i personlighet och inte den reproduktiva förmågan som sådan. Det är alltså inte alls någon ”särartsfeminism” det handlar om. Vad queerfeminister tror och tycker lämnar jag till dem att besvara, för mig har det alltid varit ett mysterium.

Det är beklagligt att analyser som länge varit feministiskt allmängods avskrivs som särartsfeminism eftersom det ger intrycket av att dessa är gammalmodiga och kvinnoförtryckande. Detta är analyser som ligger till grund för mängder av konkret arbete för kvinnors rättigheter och feministisk organisering. Att avfärda det som passé och konservativt kommer självklart inte gynna kvinnors rättigheter. Jag tror det vore bra om feminister slutade låtsas som om särarts- och likhetsfeminism är relevanta kategorier för oss att dela in oss i. Istället för att säga ”jag är likhetsfeminist” när vi får frågan bör vi fråga vad som egentligen menas, vad frågeställaren tror att de här orden representerar och varför de skulle äga relevans i nutida feministisk diskurs.

När man diskuterar sjunkande barnafödande ska det alltid dyka upp någon viktigpetter och berätta att det minsann inte alls är ett problem att det föds färre barn eftersom det är bra för klimatet. Jag tycker det är tragiskt att den här inställningen har fått fäste eftersom det innebär att man ser mänskligt liv som sådant som grundproblemet och inte hur våra samhällen är uppbyggda. Med det här sättet att se på frågan finns det ju ingenting vi kan förändra i vårt samhälle för att göra det mer hållbart annat än att bli färre. Det är en åsikt som fungerar väldigt bra ihop med fossilindustrins intressen, det vill säga att folk inte ska börja tänka att det kanske är ett problem att vi fortsätter att bränna olja, gas och kol.

Iden om att vi kan lösa klimatkrisen genom att inte skaffa barn är att skjuta problemet på framtiden – ”det löser sig automatiskt om några generationer när befolkningen har decimerats”. Jätteskönt sätt att tänka på om man inte känner för att ta tag i ett problem. Men klimatkrisen är ju här och nu och vi lever redan med konsekvenserna av den. Även om barn helt skulle sluta födas från och med idag skulle det inte lösa krisen, för de som profiterar på fossilindustrin skulle fortfarande vilja borra efter olja i havsbotten och Amazonas.

Det är smidigt för fossilkapitalet att folk skyller klimatkrisen på något som så många människor gör eftersom det gör alla medskyldiga till en situation som de bär skulden för. Kolla inte på oss, kolla på den här egoistiska fembarnsmamman! Kolla på alla spädbarn som föds direkt in i den kris vi har skapat och fortsätter skapa, ett borrhål i taget!

På sista tiden har jag sett så kallat ”högintensivt föräldraskap” diskuteras mycket. Tesen lyder ungefär att dagens föräldrar mår dåligt eftersom de hela tiden känner att de måste regissera och underhålla sina barn. Detta leder till stressade föräldrar och osjälvständiga barn. Jag har även sett spekulationer om att intensivt föräldraskap hänger ihop med sjunkande nativitet – man orkar inte med lika många barn som tidigare generationer. I USA har det till och med utfärdats en nationell varning om att intensivt föräldraskap inverkar negativt på folkhälsan.

Även om jag själv tycker det är knäppt att tänka att ens barn kräver ständig yttre stimulans känner jag mig lite skeptisk till hur diskussionen om intensivt föräldraskap förs. Till exempel beskrivs det som ett problem att barn idag inte får vara ute och leka själva i samma omfattning som tidigare, samtidigt som innergårdar prioriteras bort och parklekar försvinner. Man pratar om hur föräldrar stressar för att att hämta tidigt från förskolan samtidigt som pedagogerna blir färre och förskolorna trängre. Med äldre barn är såklart risken att dras in i kriminella miljöer en stor oro för många föräldrar och det ensidiga talet om föräldraansvar gör nog inte folk mindre benägna till ett intensivt föräldraskap. Möjligheten att ge sitt barn frihet hänger ihop med hur samhället ser ut.

Om man ska diskutera intensivt föräldraskap tycker jag också man ska diskutera intensivt arbetsliv. Särskilt kvinnodominerade yrken är ofta mycket intensiva och eftersom många kvinnor arbetar i samma välfärd som vi ser nedskärningar i blir situationen sämre. Ska kvinnor sänka ribban i hemmet för att orka med?

En bok jag ofta återvänder till är Gone Girl av Gillian Flynn. Det är en bok (och film) som det förekommit en del debatt om genom åren.

Gone Girl handlar om en kvinna som gör allt det där som män fruktar att kvinnor ska göra. Den handlar om kvinnlig list dragen till sin absoluta spets – huvudkaraktären Amy Dunne får det att se ut som att hennes man misshandlat och mördat henne. Hon fejkar att hon blivit våldtagen. Hon dödar en man som hjälper henne och får det att se ut som självförsvar. Slutligen ser hon till att bli gravid mot sin mans vilja för att säkerställa att han inte berättar sanningen om henne. Allt detta som hämnd för att hennes man varit otrogen mot henne och slutat anstränga sig i äktenskapet.

Att Amy Dunne har psykiska problem är lika självklart som att hon är berättelsens hjälte. Hon är smart, rolig och framförallt ser hon till att få det hon vill ha i livet. Hon tänker inte låta sin dumma man stå i vägen för att skaffa sig ett perfekt äktenskap. Hon är en kvinna som inte skyr några medel. Hur många berättelser finns det inte om sådana män? Män som mördar och bedrar och ändå är de självklara hjältarna i sina berättelser. Tony Soprano, Walter White osv osv. Det är självklart att man kan ha sympati med dessa moraliskt tvivelaktiva karaktärer, men när kvinnor uttrycker sympati för Amy Dunne finns det alltid gott om folk som ska berätta att hon minsann är en psykopat, minsann inte är någon att hålla på, minsann är den onda i berättelsen osv.

Kvinnor får helt enkelt inte drömma om hämnd. Trots att det är mycket mindre sannolikt att en kvinna skulle ta till våld mot sin partner än att en man skulle det är blotta antydan om att Amy Dunne skulle kunna vara någon att hålla på skrämmande. Precis som den verkliga världens män förtjänar att ses på med förstående och förlåtande ögon får fiktionens män lov att vara moraliskt tvivelaktiga. Kvinnor däremot har inget sådant utrymme, varken i fiktionen eller verkligheten.

Häromdagen blev det känt att Northvoltfabriken köps upp av ett Amerikanskt företag vid namn Lyten. I en ledare i DN slås fast att det är det bästa möjliga scenariot givet omständigheterna.

”Det är särskilt viktigt med tanke på att kinesiska bolag producerade tre fjärdedelar av världens elbilsbatterier förra året. Det har blivit en av världens mest strategiska produkter – med stor betydelse för framtidens transporter, energisystem och försvarsteknik. Därför är beroendet av Peking ett stort problem och en amerikansk start-up är en betydligt bättre ägare.”

Här konstateras att det är ett problem att vi är så dåliga på att tillverka en så strategiskt viktig produkt. För mig är det oklart varför det skulle vara så mycket bättre att vara beroende av USA, men så blir det väl om man har en världsbild där Kina står för allt dåligt i världen medan USA står för frihet, innovation osv.

Trots att Lyten är den bästa möjliga ägaren finns problem;

”Ett stort frågetecken handlar om hur det relativt lilla företaget – som endast har erfarenhet av testproduktion – ska lyckas med storskalig batteritillverkning”.

Visserligen saknar företaget erfarenhet av storskalig batteritillverkning, men de är åtminstone inte Kineser!

Fortsättningen är dock ännu intressantare:

”Ett ännu större handlar om hur man ska klara konkurrensen med den statsstödda kinesiska produktionen”.

Av någon anledning anses det viktigt att påpeka att den kinesiska batteriproduktionen är statsstödd. Jag antar att det handlar om att skapa bilden av att Kina liksom fuskar med de kapitalistiska spelreglerna genom att staten investerar i produktion som är strategiskt viktig.

För det första är ju detta något som såklart sker även i västvärlden – Northvolt har ju till exempel fått förmånliga lån eftersom staten gett ut gröna kreditgarantier (med andra ord garanterat att betala tillbaka stora delar av Northvolts lån, ett upplägg som av vad jag förstår gör att staten (=vi medborgare) står med den största delen av risken medan privata företag kan kamma hem eventuella vinster), vilket ju beror på att man anser att det är strategiskt viktigt att inte vara helt beroende av Kina i detta. Vad är det som gör att Kinas batteritillverkning är ”statsstödd” medan Europas taffliga försök inte är det?

Den stora frågan är egentligen varför det är dåligt att en stat stödjer produktionen av en strategiskt viktig produkt. För mig framstår det framförallt som en ideologisk fråga – i västvärlden ska vi minsann ha en fri marknad! Spela roll om det gör oss inkapabla att hantera framtidens utmaningar! Det allra viktigaste är att privata företag ska kunna tjäna riktigt mycket pengar på dem! För mig framstår det bara som ideologiska skygglappar som gör det omöjligt för oss att, likt Kina, möta framtiden.

Ibland ska ”mansrollen” lyftas fram som problem. Typ ”det är faktiskt inte så lätt för män att leva upp till mansrollen”. Det låter ofta som att ”mansrollen” och ”kvinnorollen” bara är två olika mallar med olika fördelar och nackdelar som passar olika individer olika bra. Med det här sättet att resonera blir både män och kvinnor förlorare i patriarkatet eftersom båda får sin frihet begränsad av de samhälleliga förväntningarna.

Men grejen med ”mansrollen” är att män inte alls straffas på samma sätt om de inte lever upp till den. Män utsätts helt enkelt inte för samma rigorösa sociala kontroll som kvinnor gör. Begreppet ”mansroll” kan med andra ord fylla funktionen att släta över det förtryck av specifikt kvinnor som sker i patriarkatet.

Under en tid har jag underhållit mig med att göra mig lustig över fenomenet HSP och mer specifikt instagramkontot orkidebarn. Många tycker det är roligt och andra finner det provocerande att jag gör mig lustig över människor som lider, vilket många som identifierar sig som HSP gör.

Det finns mycket man kan kritisera med begreppet HSP. En vanlig kritik är att mycket av det som hamnar under paraplyet HSP i själva verket kan vara tecken på NPF men att HSP-personernas (eller deras föräldrars) funkofobi gör att de gärna vill hitta en annan benämning för de problem de upplever. HSP är ju lite som att ta de positiva aspekterna av att ha en diagnos (att kunna kräva förståelse och anpassningar från sin omgivning) utan att behöva deala med de negativa aspekterna (att betraktas som ett freak). Jag tycker den här kritiken är delvis rimlig men jag tror inte att det vore en positiv utveckling om alla med HSP istället började tänka att de har en NPF-diagnos för att jag inte tror att alla eller ens merparten av de som definierar sig som HSP har det.

Jag tror att HSP-gruppen är en brokig skara som delvis består av människor med NPF, människor med traumaproblemtik, människor med depression eller utbrändhet och en massa människor som har någon typ av psykiskt lidande som inte skulle motivera en psykiatrisk diagnos. Det betyder inte att lidandet är oviktigt, frågan är om det bästa sättet att hantera det är att definiera sig som HSP (och i förlängningen köpa kurser av ”orkidebarn”). Jag tror att HSP som förklaringsmodell stänger in människor i en statisk ide om en ”personlighet” som särskiljer dem från andra, att det förfrämligar HSP-personen från människorna i dennes närhet.

På kontot orkidebarn kan man ofta läsa om hur svår kontakten med kollegor, släktingar, familj och vänner är för den högkänslige. Den högkänslige uppmanas till att ”sätta gränser” och ”prioritera sitt välmående”; det är som att hela världen vill den högkänslige ont med sin önskan om kontakt. Samtidigt lyfts den högkänsliges enorma sociala kompetens ständigt fram; de är bra på att ”läsa av rummet”, deras empatiska förmåga är hög, de känner ett stort socialt ansvar och så vidare. Den högkänslige går runt i ett universum befolkat av okänsliga grobianer som bara kräver och kräver. Jag tror att odlandet av en sådan självbild (som ju bygger på en viss bild av sin omgivning) skapar fler problem än det löser. Jag förstår att det kan vara skönt att tänka så kring personlighetsdrag man upplevt som besvärliga, men priset man betalar är att göra människorna som står en nära, som bryr sig om en och som söker kontakt med en till fiender. Man blir helt enkelt ensam, och ensamhet i en vidare bemärkelse är inte så jävla soft ens för någon som verkligen gillar att krypa upp i soffan med en kopp te och en god bok.

Som gravid kvinna ingår man i en tydligt definierad konsumentkategori. Man ska köpa försäkringar och kosttillskott och såklart en massa grejer till bebisen som ska komma. Ens kompisar ska anordna en baby shower och på den ska det finnas en massa pynt och ges massa presenter. Genom att köpa saker till bebisen ska man kanalisera sin förväntan. Man ska också ”ta hand om sig själv” på samma sätt som kvinnor alltid förväntas ta hand om sig – genom att smörja in sig med kräm och ”unna sig”. Man ska såklart fotograferas av en särskild gravidfotograf. Eftersom det man går igenom är det största och livet man bär är det värdefullaste finns det inga gränser på hur mycket det kan handlas. Det är så sorgligt att varje stor och betydelsefull livshändelse bara måste omgärdas av detta ständiga konsumerande. Det är som att om man inte ger efter för allt det där så har man liksom inte gjort det på riktigt.